Skriverier... Alternativ

[amaira]

Jag har skrivit förut, jag vill inte ”döda dem”. Jag vill vara delaktig! Jag är en besökare bara, och som besökare vill jag lämna ”rummet” i samma skick som det var när jag kom. Eventuellt i bättre skick, kanske kan jag räcka ut en hjälpande hand någonstans där det behövs?

Jag älskar ju livet, och jag älskar världen. (vilket inte hindrar mig från att emellanåt ”avsky alltsammans” )
Mellan människor och djur skiljer jag INTET! Ju mer jag ser av det hela, desto mer flyter vi alla samman. Naturen med dess olika aspekter flyter samman till en helhet, där t.ex. människordjurens städer inte skiljer sig så mycket från en överförvuxen myrstack, och där sociala primära funktioner, inklusive könsrollerna, kan studeras i en hönsflock!!

Jag har mina egna idéer om tillvaron. Verkligheten finns ju i betraktarens öga, där vi lever i brytningspunkten; den smala rakbladsvassa eggen mellan Verkligheten och Den Inre Föreställningsvärlden.


Det jag skriver här nedanför skrev jag när jag var arton år.
Det är visserligen en evinnerlig tid sedan, långt in i det förra seklet, men för mig är det giltigt än. Förutom det faktum att jag tror mindre och mindre på tomtar och troll, och mer och mer på naturens egen magi, som räcker och blir över:



Tomtar och troll finns!

Om bara man tror på dem.
Nej, du kan inte se dem, inte ta på dem, men har du fått gåvan kan du se deras hem under en sten eller i en gammal stubbe.
Deras hem heter Trolskhet och Romantik. Gåvans namn är Fantasi.

En tidig sommarmorgon kan du känna älvornas närhet bland daggfuktiga gnistrande spindelväv och höra blåklockorna spela sin spröda melodi.
Har du aldrig hört blåklockorna ringa? Var lycklig människa!
Deras musik berättar för dig om en annat rike dit du icke äger tillträde. Människa, du är för stor, för grym, för klumpig. Du förstör den jord du går på.
I landet bortom dagg och spindelväv är allt så skört och ömtåligt. Ett obetänksamt steg bryter sönder en solstråle. Och, människa, obetänksamhet är din ständige följeslagare. Oförstånd och högmod är din undergång.

Har du hört blåklockorna ringa?
Du fylls av vemod som vill spränga dig i bitar. En kort sekund av lycka när du ser in i ”landet” och sedan en evig längtan som följer dina steg.

Har du förstått blåklockornas budskap?
Kärlek! ringer de, Kärlek!
En kärlek som lyfter dig ut ur dig själv, och du är fri att vandra in i landet bortom dagg och spindelväv.