Är läkare ÄNGLAR?, -Nej.....!!!!! Alternativ

[Ophelia]

Hoppas du upplever att du får hjälp som gör att du själv ser en ljusning i tillvaron.

[zaaritha]

Inte hittills--tyvärr.

[AvalonC]

KBT är Kognitiv Beteende Terapi

KBT

Vad dum jag är, det stod helt stilla i huvudet...

Klart att det är det..

tack... *ler*

[AvalonC]

Zarah P:
Jag håller med om att motion är bra för allmäntillståndet - men att det skulle göra någon frisk från sina psykiska besvär är ungefär lika troligt som att man skulle kunna läsa sig frisk från diabetes.
-WORD;

Reserv:
hos den som har allvarliga sömnproblem så är träning och uttröttning av kroppen rent fysiskt ingen dum idé. Alla mår bättre av att träna, men alla mår inte bättre av att träna allt, men om man hittar det som känns bra att göra så mår kroppen både fysiskt och psykiskt mycket bättre och det kan bli lättare att medicinera med lägre doser då.
-Tanken är bra, otroligt bra, om den nu bara hade funkat i verkligheten... Men allt är inte bra för alla. Träna kroppen, super, men det kan lätt bli för mycket för en person som inte kan sätta gränser. Och då behöver man hjälp, det är den hjälpen jag väntar på. Så att träna för mig idag, skulle skada mig mer än hjälpa.

kerstin z5-6
Din ev diagnos och vilka läkemedel du ska äta är upp till din behandlande läkare och inte till oss
-Jag ber nog inte om hjälp direkt i den meningen. Mycket ilska släpper bara man får dela med sig av den. Och sedan gillar jag att bolla mot ett plank (odlarister *ler*)
men högre vårdkvalite än den du fått -det har du rätt till
-Hur vet man när jag får ut bästa kvallite från vården??? Det kanske inte går att hjälpa mig? (Men troligtvis finns det massor av "mig") bara att tiden som det tar för dem att få in mig i systemet förvärrar mitt tillstånd.

Ophelia
Med motion menas att kunna komma ut och röra på sig genom promenader m.m.
-Jag KAN inte gå ut, jag KAN inte träffa människor, inte ens heja på dem när jag möter dem på vägen utan att KANSKE få "nerfall" av det när jag kommer hem... Kan kalla det en social fobi. Och innan jag har ett säkert ställe att falla tillbaks på, så vågar jag inte utmana ödet.
men det finns en borderlineenhet på Karolinska i Stockholm som kanske kan hjälpa dig.
Skadar ju aldrig att försöka, finns inte så mycket mer att förlora... *ler*
Vad åt du innan du bytte?
Jag åt Stilnoct. Hade 2 propavan till natten också ihop med dem, men man blev så dissy utav dem så jag slutade med det.
Det är stilnocten och mjölk som ger mig psykoser. Jag fick Imovane efteråt och de funkade inte alls. Förlåt att jag inte rättade det tidigare.
Inatt testade jag Antarax och Sonatra. Men det slutade inte så bra, för jag sitter ju här vid datan igen och har inte kunnat somna...*jippi*

Reserv:
Ja, inte tusan finns det några psykpatienter som blitt bättre genom att stänga sig inne i alla fall. Även om det skulle förvärra psykosen så en liten promenad per dag som man gör lite längre efter hand kan bara förbättra läget, inte tvärtom.
NU BLIR JAG RIKTIGT ARG. Har du någon aning om hur det är att ha en psykos eller må psykiskt dåligt. (Och nu pratar jag inte bara om mig själv)
Säg att en person bryter benet. Tror du att den personen frivilligt ställer sig upp och går på benet varje dag så att benet bryts upp och bryts upp och bryts upp igen???
Eller tror du att personen väntar tills benet läkt OCH SEDAN börjar öva upp styrkan i den igen?????

[AvalonC]

Ophelia:
Jag undrar vad egentligen vill du ska hända med dig? Jag förstår att du vill sova och din medicin inte hjälper men vad vill du egentligen, vill du mer än att kunna sova?
Allra helst av allt vill jag somna in och aldrig mer vakna. Men eftersom alla runtomkring mig förklarar snällt att så får man inte göra så fortsätter jag kämpa.
(Ingen kan svara mig på VARFÖR jag ska leva när jag frågar dem, det är lite kul, ändå vill de att man ska leva...)
Men vad jag strävar efter är att bli frisk, att funka som jag gjorde tidigare. Jag älskade träffa vänner, hjälpa till med deras problem, orkade ställa upp när folk behövde mig, kunde ta hand om disken själv, jag vill bli en riktig människa igen.
Men hur? Det har jag ingen aning om. Och det är den hjälpen jag söker.


zaaritha
Så bra att ni vet hur det ska vara!! Jag går 5 km/dag med Tessi! Ska jag alltså må bättre --psykiskt--av det??
Skrattar... japp!!!! Du borde vara en riktig superwoman vid detta laget...


Berit
Men jag kan tala om för dig att jag inte har sovit mer än 4 timmar per natt i minst 30 år.
Om det bara var sömnen så skulle man väl klara sig, även om det är lite lite med 4 timmar. Jag sover för att hålla borta mina psykiska demoner, inte så mycket för att jag är trött, för det är jag hela tiden ändå.
Jag är livrädd för tabletter.
Jag tror att du är ganska ung, så var rädd om dig
Jag VAR livrädd för tabletter, jag äter inte ens alvedon, dricker barnalvedon (flytande) när mensverken är som värst. Men jag har TYVÄRR (med stort T) fått lära mig att svälja tabletterna, för jag trodde att de skulle göra mig bra. Jag hoppades att läkarna skulle veta vad de höll på med...
Ung och ung... känner mig lastgammal... men jag är 24... *ler*
Och tack... jag ska försöka ordna detta, bara skönt att skriva av sig ibland... *ler*

Ophelia
Jag har för en tid sedan genomgått en ganska stor livskris.
jag hoppas att den possitiva kurvan kommer fortsätta att stiga... *kram*


zaaritha
Jag vet inte hur länge du har mått dåligt. Jag vet inte varför men jag förstår dig till 100%.
Inget man gör får saker att bli roligare. Man gör saker för att de behöver göras, men där går gränsen.

Det som jag upplever som allra jobbigast är nog att få människor (som min pappa och mormor t.ex att förstå, man kan förklara sig blå men de lyssnar ändå bara på sina gamla inrutade "instinkter" om hur man ska göra för att läka ett brutet ben.)

[Airamya]

Airamya
rejäla psykoser. Är det en hemmasnickrad diagnos eller ett konstaterat faktum? -Jag vet inte riktigt vad du menar med din kommentar, men nej, läkarna har aldrig varit med mig när jag fått psykos. Men jag har maskar som kryper innanför huden, som lever i mina ben, eller 20-tal bläckfiskarmar som kommer ut ifrån väggen och försöker gripa tag i mig. Text jag läser (läser gärna innan jag somnar) blir till verklighet och det är absolut inte något konstigt med att det hoppar en liten dvärj ut ur boken... Jag vet inte om jag svarat på din fråga för jag förstod den inte riktigt.
KRÄVA grundligare undersökning...
-Men vart och hur??? Jag tycker jag skriker mig hes, men hela tiden när en läkare slutar så måste jag börja om från början eftersom den nya läkaren inte har min bakgrund. Och när jag precis är klar med att förklara så byter läkaren jobb... vad gör man??? Måste ha en ny läkare, och samma visa där, byter jobb efter att jag träffat dem en gång...
Jag har anmält dem till PERSONSKADEREGLERINGEN men enligt dem så har läkarna skött sig exemplariskt i mitt fall. *suckar*
Har du själv någon aning om vad 'roten' kan vara? Är den fysisk eller psykisk? Hur började sömnproblemen? Har du andra problem? -Roten tror jag är en bilkrock som jag var med om, den gjorde mig invalid till 5% och jag har ständigt ont. Jag får välja om jag ska klara av att borsta håret eller tänderna eller plocka upp diskmaskinen ena dagen, för om jag gör allt så får jag "kalasont"... Men läkarna är inne på Borderline, vilket har med barndomen att göra. Jag tror inte det.
Sömnproblemen upptäckte jag när jag kunde åka till jobbet 2 på morronen, börjar 7, bara för att hinna med att göra allt som skulle göras... (Kände att jag inte hann när jag inte kunde lyfta saker efter bilkrocken, inte ens vattna blommorna.)
Andra problem??? Hmmm, känns som alla mina problem är inbakade och leder till sömnproblemet eller smärtproblemet. Men jag har inga problem med min pojkvän, eller vänner, eller annat som jag kommer på just nu...

((((((((((Avalon)))))))))) (jag kramar om folk riktigt ordentligt ibland, IRL. Jag tar tag i dem o håller om på ett sätt som faktiskt aldrig missuppfattas... Jag kallar det 'rent givande av kärlek utan egna behov eller förväntningar'. Har aldrig hittat en smiley för det ... så jag använder mig utav en hel massa perenteser iställer, för inom dem ryms så mycket....)
1. Jag har ingen som helst befogenhet eller vilja att ställa en diagnos huruvida du verkligen har psykoser. Min fråga gav mig exakt den typ av svar som jag behövde för att kunna göra det ändå... (lol) hehe, missförstå mig rätt *tror du gör det*
(Kan ju kanske tillägga att jag har en hel del kunskap runt psykoser... därav mina stora ögon tidigare)
Ocg angående ditt skrikande efter en grundligare undersökning, där du t o m faktiskt krävt rättelse tydligen, GUD, jag önskar jag kunde hjälpa dig... Det ska inte behöva vara så... Futtig jämförelse; min älskade sambo har levt med allvarliga hudproblem hela livet. Han träffade mig o jag ringde hans hudläkarmottagning o sa att nu får ni skärpa er - skicka honom till Vidarkliniken i Järna! Nix, de hade inga avtal med dem... Men plötsligt så fick han en massa vård som han aldrig hört talas om tidigare. För någon hade nämnt alternativmedicin som bekostas av Försäkringskassan (om man bor i 'rätt' kommun...)
Så - se dig omkring och våga KRÄV
Hmmm, Avalon.... Borderline? Lika känt att användas när man inte vet vad det handlar om som att säga 'nån form av virus'.

I'm here for you. Anytime.

[AvalonC]

((((((((((Avalon)))))))))) (jag kramar om folk riktigt ordentligt ibland, IRL. Jag tar tag i dem o håller om på ett sätt som faktiskt aldrig missuppfattas... Jag kallar det 'rent givande av kärlek utan egna behov eller förväntningar'. Har aldrig hittat en smiley för det ... så jag använder mig utav en hel massa perenteser iställer, för inom dem ryms så mycket....)

Jag hinner inte svara på resterande av ditt ilägg just nu...


Men åååååhhhhh, så underbart mysig kram!!!!!!!!!!!!!

[Airamya]

Mmmm, visst är den go
(((((((((((((((((AvalonC))))))))))))))))))))))

[Ophelia]

Nej det är nog svårt att somna om man är så uppe i varv som du verkar vara AvalonC. Då kvittar det nog om du håller dig på normala doser och att du får andra mediciner.

För dina sociala fobier kan ju någon form av beteendeterapi kanske kunna hjälpa så att du kommer ut och kan få hjälp att bryta dina dåliga mönster. Men det är alltid du i slutändan som bestämmer hur bra det kommer att gå.

Mig veterligen är det knappast troligt att kunna bli frisk från borderline men däremot kan den behandlas och du kan lära dig hantera den ångest, oro och alla tankar som uppkommer. Där är det bara du som kan bestämma hur mycket ångesten och oron kan få komma fram. Det är likadant som när psykospatienter som får lära sig självhjälp när det känner att de är på väg att falla.

Läkarna kan hjälpa dig genom att försöka hitta lämplig medicin men det är bara du som kanske med hjälp av en terapeut som kan försöka hitat en väg att gå vidare. Lära dig att hantera din situation och få ett relativt väl fungerande liv. Jag upplever att du inte är där utan befinner dig i början av vårdkön och endast får akut hjälp. Kansk kan du ha fått lite tips av alla inläggen och kanske kan du be läkarna om att bli remitterad till någon terapeut. När du väl kommer till en terapeut är det bara du som kan bestämma om du ska hitta en bra plattform där du kan återgå till ett bra liv eller inte.

Gällande att inte vilja fortsätta leva så är det ditt beslut och ingen annans. vem ska sätta dit dig om du vill dö? Däremot ska du ha klart för dig att det är DU som måste bestämma dig, ingen annan. Svaret på varför du ska fortsätta leva kan givetvis ingen ge dig utan det får du ta reda på själv.

Du har ju tidigare haft ett "normalt" liv. Ta en funderare på om du vill dit igen eller vad du egentligen vill. Det är bara du som kan svara på den frågan och det är du som kommer att få slita hårdast om du vill tillbaka dit för det finns inget som säger att du inte kan återgå dit "bara" du bestämmer dig för det.

Ja min livskris med allt vad det inneburit har jag bestämt mig för att övervinna. Ångesten jobbas bort och jag låter den inte få övertaget för då skulle jag bara sitta hemma. En av anledningarna till att jag fortsatt arbeta.

[Björken]

Hej!
Har hållt mig utanför den här diskussionen då jag känner att det lätt blir lite infekterat när någon ger konkreta alternativ. Men efter att ha läst Ophelia blir jag bara så glad och måste säga att du resonerar så oerhört rätt. Ingen annan än jag själv bestämmer över mitt liv och vad jag ska göra och vad jag finner bäst och rätt. Vi står hela tiden inför val, ska jag ta AB eller Expressen, ska jag gå till jobbet även om det är jobbigt eller ska jag stanna hemma, ska jag stiga ur sängen på morgonen eller ligga kvar för att det är skönare ja hela livet är fyllt av val. Det enda man måste ha klart för sig är att man måste ta konsekvenserna av sina val och följdaktligen också tänka till innan man gör valet.
Säkert tänker någon nu, ja det är enkelt för en människa som aldrig har behövt lida ont i livet, men det har jag gjort så jag vet vad det vill säga.
Jag blev änka 36 år gammal, från ena dagen till den andra stod jag ensam med 4 barn mellan 9 och 18 år, en sådan tid önskar jag ingen ska behöva uppleva. Jag hade varit sk lyxhustru, om man kan kalla det lyx att vända på varenda öre för att ge barnen tryggheten som vi tyckte blev av att jag var hemma hos dem.
Hade börjat plugga när detta hände, fick snabbt avsluta skolarbetet och lägga alla planer på att studera vid högskolan som varit min dröm i många år på hyllan. Vågade inte sätta mig i studieskuld när jag var ensam om försörjningen.
Långsamt ta sig ut i arbetslivet igen, långsamt för det fanns inte så mycket jobb att ta. Hamnade i en skuldkarusell pga av två stora skatteskulder för att Försäkringskassan inte dragit tillräckligt med skatt på änkepensionen.
Helt klart skulle jag tagit tag i det då men orkade inte för det viktigaste för mig och alltså mitt val var att ge barnen en så trygg uppväxt som möjligt och jag hade gett mig katten på att efter allt det snack som var då om ensamstående mammor = värstingbarn skulle jag visa att så behöver det inte alls bli.
Men skulderna växte mig över huvudet och karusellen med kronofogden och införsel på lön fortsatte. Jag hade bara en riktigt stor dröm och det var att en dag kunna betala tillbaka allt jag var skyldig.
Jag arbetade mer och mer, tidningskörning på natten städjobb på dagen, allt för att hålla näsan över vattnet. Lite pengar gick till fogden varje månad men så kom den dagen yngste sonen flyttade hemifrån, då gjorde jag nästa stora val och det var att jag skulle se till att bli skuldfri. Fortsatte att jobba som tidigare och levde på en lön, den andra gick oavkortat till kronofogden.
Nu till hösten är det två år sedan jag fick pappret från kronofogden att jag var fri från införsel för det fanns inte längre några skulder kvar. Det rörde sig om stora summor som betalts och jag kan säga att i vissa ärenden har jag betalt över 300% i räntor.
Att efter många långa slitsamma år med många tårar och tankar att jag orkar inte mer, nu gör jag som så många andra ger f....n i att betala, kändes det som om jag skulle kunnat rama in papperet jag fick.
Ja nu har jag slängt ur mig en del av min livshistoria och vill med den visa på att man har alltid val att göra i livet hela tiden , men valen är ens egna och konsekvenserna får man själv stå för.

[Magdis]

Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!

[Ophelia]

Jag tycker att ni alla har skrivit väldigt fina svar här. Vill dock påpeka en sak. Det är skillnad på livskriser och att faktiskt ha en psykisk sjukdom. För friska människor som har en svår och jobbig period funkar det säkert jättebra att ta sig i kragen, motionera och träffa folk och göra medvetna val för att förbättra sitt liv. För en psykiskt sjuk människa är det inte lika lätt att välja att bli frisk. De kan behöva någon som tar tag i dem och leder dem in på rätt väg, som gör valen åt dem just när de inte kan göra dem själv o.s.v. Mycket stöttning från omgivningen behövs. Tyvärr verkar det som att psykvården är obefintlig idag. Jag önskar verkligen att Avalon C ska få all den hjälp hon behöver för att kunna bli bra.
Massor av kramar från mig!

Givetvis är det stor skillnad att genomgå en livskris med depression och ha en personlighetsstörning. Och vem säger att en med depression är friskare/sjukare än en med en personlighetsstörning?? Det är inte helt ovanligt att livskriser kan öppna upp porten för andra störningar.

Tror däremot att det är livsfarligt att "bona" om den som är sjuk i en tillvaro där sjukdomen gör att man sjukner längre och längre ner i dåligt mående och behovet av att folk sköter ens alla angelägenheter ökar.

Den som mår psykiskt dåligt kan faktiskt ta och fatta ett eget beslut i vad hon/han vill och för dem är det fan så mycket mer viktigt att bibehålla en tanke på att kämpa och vara motiverad. En person som lägger sig ner coh inte vill kömpa längre fungerar inte att rädda. Så är den bistra verkligheten. Motivationen till att leva, att hitta en platå som trots all livets jävlighet fungerar.

Skit samma alla världens psykvård om man själv inte vill. Så är den krassa verkligheten. Först och främst startar viljan och motivationen att kämpa hos sig själv.

Jag fattar inte vad det är som är så svårt att förstå att det inte är själva motionerandet i sig som är det viktiga när man mår dåligt, det är ju en del i att inte fortsätta förlora verklighetsförankring/fotfästet eller kalla det vad ni vill, som måste finnas kvar.

Tack vare mina erfarenheter från arbete och utbildning fattade jag ganska snabbt var mitt mående skulle leda till om jag inte blev medveten om var jag höll på att hamna. Viljan att fortsätta leva kan fortfarande diskuteras och ångestatattckerna finns men jag kan lika gärna göra pinan kort om JAG bestämmer mig för att hoppa av livskarusellen. Sluta jamsa med och börja med att ställa krav om ni vill rädda liv!!

[Ophelia]

Hej!
Har hållt mig utanför den här diskussionen då jag känner att det lätt blir lite infekterat när någon ger konkreta alternativ. Men efter att ha läst Ophelia blir jag bara så glad och måste säga att du resonerar så oerhört rätt. Ingen annan än jag själv bestämmer över mitt liv och vad jag ska göra och vad jag finner bäst och rätt. Vi står hela tiden inför val, ska jag ta AB eller Expressen, ska jag gå till jobbet även om det är jobbigt eller ska jag stanna hemma, ska jag stiga ur sängen på morgonen eller ligga kvar för att det är skönare ja hela livet är fyllt av val. Det enda man måste ha klart för sig är att man måste ta konsekvenserna av sina val och följdaktligen också tänka till innan man gör valet.
Säkert tänker någon nu, ja det är enkelt för en människa som aldrig har behövt lida ont i livet, men det har jag gjort så jag vet vad det vill säga.
Jag blev änka 36 år gammal, från ena dagen till den andra stod jag ensam med 4 barn mellan 9 och 18 år, en sådan tid önskar jag ingen ska behöva uppleva. Jag hade varit sk lyxhustru, om man kan kalla det lyx att vända på varenda öre för att ge barnen tryggheten som vi tyckte blev av att jag var hemma hos dem.
Hade börjat plugga när detta hände, fick snabbt avsluta skolarbetet och lägga alla planer på att studera vid högskolan som varit min dröm i många år på hyllan. Vågade inte sätta mig i studieskuld när jag var ensam om försörjningen.
Långsamt ta sig ut i arbetslivet igen, långsamt för det fanns inte så mycket jobb att ta. Hamnade i en skuldkarusell pga av två stora skatteskulder för att Försäkringskassan inte dragit tillräckligt med skatt på änkepensionen.
Helt klart skulle jag tagit tag i det då men orkade inte för det viktigaste för mig och alltså mitt val var att ge barnen en så trygg uppväxt som möjligt och jag hade gett mig katten på att efter allt det snack som var då om ensamstående mammor = värstingbarn skulle jag visa att så behöver det inte alls bli.
Men skulderna växte mig över huvudet och karusellen med kronofogden och införsel på lön fortsatte. Jag hade bara en riktigt stor dröm och det var att en dag kunna betala tillbaka allt jag var skyldig.
Jag arbetade mer och mer, tidningskörning på natten städjobb på dagen, allt för att hålla näsan över vattnet. Lite pengar gick till fogden varje månad men så kom den dagen yngste sonen flyttade hemifrån, då gjorde jag nästa stora val och det var att jag skulle se till att bli skuldfri. Fortsatte att jobba som tidigare och levde på en lön, den andra gick oavkortat till kronofogden.
Nu till hösten är det två år sedan jag fick pappret från kronofogden att jag var fri från införsel för det fanns inte längre några skulder kvar. Det rörde sig om stora summor som betalts och jag kan säga att i vissa ärenden har jag betalt över 300% i räntor.
Att efter många långa slitsamma år med många tårar och tankar att jag orkar inte mer, nu gör jag som så många andra ger f....n i att betala, kändes det som om jag skulle kunnat rama in papperet jag fick.
Ja nu har jag slängt ur mig en del av min livshistoria och vill med den visa på att man har alltid val att göra i livet hela tiden , men valen är ens egna och konsekvenserna får man själv stå för.

Go for it!!!!!!!!!

Du är vad jag skulle kalla för en kämpe, hjälte och tuffing. Du har ALL min respekt.

[Magdis]

Jag skulle ju inte vilja kalla en väl fungerande psykvård för att "jamsa med". Visst ställs det krav på patienterna men de har ett helt team av uppbackning. De erfarenheter jag har av psykvård har varit väldigt bra men det tycks ha hänt en hel del bara på den korta tid som förflutit sen dess. Varje patient hade en särskild kontaktperson och ett särskilt team med vårdare. Dagligen satt teamet och diskuterade hur man skulle gå vidare med patienten, vilka åtgärder man skulle ta och hur man skulle stötta och stärka självkänslan. Det handlade inte om att "bona om" och ta alla beslut åt dem, ingen Gökboet-vård där inte.

Jag håller med om att patienten också behöver en vilja att bli hjälpt och frisk och det tycker jag absolut att det verkar som att Avalon C har. Hon vill ju ha hjälp!

Ska väl tillägga att de erfarenheter som jag berättade om ovan var från vårdarhåll men att jag även har erfarenhet av det från andra sidan med både svåra livskriser och depression som behandlats med medicin och terapi. Jag hade en stor portion vilja som hjälpte mig men jag hade ändå inte klarat det utan människor som brydde sig. Jag är stark, men alla är inte lika starka.

[Ophelia]

Jag skulle ju inte vilja kalla en väl fungerande psykvård för att "jamsa med". Visst ställs det krav på patienterna men de har ett helt team av uppbackning. De erfarenheter jag har av psykvård har varit väldigt bra men det tycks ha hänt en hel del bara på den korta tid som förflutit sen dess. Varje patient hade en särskild kontaktperson och ett särskilt team med vårdare. Dagligen satt teamet och diskuterade hur man skulle gå vidare med patienten, vilka åtgärder man skulle ta och hur man skulle stötta och stärka självkänslan. Det handlade inte om att "bona om" och ta alla beslut åt dem, ingen Gökboet-vård där inte.

Jag håller med om att patienten också behöver en vilja att bli hjälpt och frisk och det tycker jag absolut att det verkar som att Avalon C har. Hon vill ju ha hjälp!

Ska väl tillägga att de erfarenheter som jag berättade om ovan var från vårdarhåll men att jag även har erfarenhet av det från andra sidan med både svåra livskriser och depression som behandlats med medicin och terapi. Jag hade en stor portion vilja som hjälpte mig men jag hade ändå inte klarat det utan människor som brydde sig. Jag är stark, men alla är inte lika starka.

Och förhoppningsvis ställde krav på dig....att du själv var den som fattade beslutet om att vilja gå vidare.

Av kärlek skulle jag aldrig låta bli att ställa krav. Det är mer arbetssamt att ställa kraven än att "klappa på handen och hålla med". Jag kan förstå att vissa väljer den vägen för det var jag med om.

[Björken]

Tack Ophelia för de värmande orden då gav mig. Håller med dig om att det är jobbigare att ställa krav än att klappa på huvudet. Det ser man väl allt för oftast när det gäller barn -vuxen. När man som vuxen tvingas ställa krav på sina barn, t ex vara inne en speciell tid, ha cykelhjälmen på, läsa läxorna mm mm, det vore ju mycket enklare att låta det vara, men av kärlek till våra älskade barn tvingas vi ställa krav på dem och lotsa dem varligt men bestämt genom åren tills de är vuxna och då får står för sina egna val.
Vis av erfarenhet vet jag hur jobbigt det kan vara men idag säger mina vuxna barn tack mamma för att du brydde dig om oss fast att vi var f-b många gånger på dig och du var världens dummaste mamma.

[Magdis]

Och förhoppningsvis ställde krav på dig....att du själv var den som fattade beslutet om att vilja gå vidare.

Av kärlek skulle jag aldrig låta bli att ställa krav. Det är mer arbetssamt att ställa kraven än att "klappa på handen och hålla med". Jag kan förstå att vissa väljer den vägen för det var jag med om.

På mig ställdes inte så mycket högre krav än att jag skulle infinna mig till terapin. På slutenavdelningen där jag jobbade däremot ställdes det höga krav på patienterna men de blev inte lämnade ensamma med besluten.

[anncharlotte]

Från en som är totalt ovetande om detta ämne igentligen, vad är borderline ?

[Ophelia]

Från en som är totalt ovetande om detta ämne igentligen, vad är borderline ?

Det är en personlighetsstörning.

Här är en jättebra länk som jag har haft mycket med att göra:

http://www.psykiatrikarolinska.org/program.../diagnosis.html

Den här är oxå bra:

http://web4health.info/sv/answers/border-menu.htm