| |
|
  |
en -SON, vill ej va pappa |
|
|
|
|
31-08-2005, 20:33
|
Medlem
Antal inlägg: 6 877
Medlem sedan: 21-04-2005
Medlem nr: 5 537

|
CITAT (Gossen Ruda @ 31-08-2005, 21:24) Vad gör hon när barnet skriker, VEM ÄR MIN PAPPA???? Svarar förståss, det är storken  Näe skämt åsido, det är väl ändå bättre att kvinnorna som vill ha barn själva (det kanske är ett lesbiskt par) låter sig insemineras istället för att göra som Shivas brud, bluffa? Då får dom juh tala om för barnet hur efterlängtat det var och att det är en insemination, så jädra viktiga är inte vi pappor, huvudsaken är att barnen har en trygg uppväxtmiljö och vuxna som bryr sig om dom.
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 20:41
|

Medlem
Antal inlägg: 1 244
Medlem sedan: 02-08-2003
Medlem nr: 2 003

|
CITAT (Reserv @ 31-08-2005, 21:33) CITAT (Gossen Ruda @ 31-08-2005, 21:24) Vad gör hon när barnet skriker, VEM ÄR MIN PAPPA???? Svarar förståss, det är storken  Näe skämt åsido, det är väl ändå bättre att kvinnorna som vill ha barn själva (det kanske är ett lesbiskt par) låter sig insemineras istället för att göra som Shivas brud, bluffa? Då får dom juh tala om för barnet hur efterlängtat det var och att det är en insemination, så jädra viktiga är inte vi pappor, huvudsaken är att barnen har en trygg uppväxtmiljö och vuxna som bryr sig om dom. Jo, fast då handlar det inte om funderingar kring "varför min pappa inte vill veta av mig"? Men jag håller med dig...att miljön är otroligt viktig också! Men som tonåring får man nog sina existensiella kriser ibland ändå... Det du tänker på går ju att förklara på ett helt annat sätt! Och är för övrigt en helt annan (het!) fråga!
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 20:51
|

Medlem
Antal inlägg: 23 957
Medlem sedan: 08-11-2002
Medlem nr: 296

|
Kompletterar lite, ursäkta Shiva att jag svävar ut i din tråd. Jag hade tidigare en arbetskamrat, Mattias, med lite annorlunda familjeförhållanden. Han hade en mamma, som för övrigt också jobbade på televerket. En äldre moster som han inte hade nån kontakt med alls och som senare dog, barnlös. Morföräldrarna döda. Pappan? Tja, han kanske finns, kanske inte, för Mattias var ett semesterminne från Portugal. Så dog mamman i bröstcancer. Nu är han ENSAM. Inga släktingar på närmare håll än sysslingar. Trevlig situation va!
--------------------
Mera Japan-pop åt svenska folket AKB48と日本を発見するには、長い時間に起こった最高のことです
Straight for ever. Cogito, ergo sum.
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 20:52
|
Medlem
Antal inlägg: 14 005
Medlem sedan: 27-11-2002
Medlem nr: 429

|
Överhuvudtaget så tycker jag inte att någon annan än barnets mamma och pappa kan avgöra vad som är bäst i just detta fall. Tragiskt är det ändå.. hur man än vrider och vänder på det hela. Här finns ingen "skyldig"... åtminstone inte en mer än den andra parten... det krävs ju som bekant två till att "göra" barn.
Vad pappan genast bör göra.. är att tala om för släkten att det är hans barn... inte släktens. Kanske får han då en chans till att etablera kontakt och bygga upp en relation med sonen. Mycket av mammans beteende kan kanske bero på att så många vill "ha tillgång till" barnet... hon blev ju inte ihop med en hel klan den gången bebisen blev till.
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 20:58
|

Medlem
Antal inlägg: 23 957
Medlem sedan: 08-11-2002
Medlem nr: 296

|
CITAT (Felix matte @ 31-08-2005, 21:52) Överhuvudtaget så tycker jag inte att någon annan än barnets mamma och pappa kan avgöra vad som är bäst i just detta fall. Tragiskt är det ändå.. hur man än vrider och vänder på det hela. Här finns ingen "skyldig"... åtminstone inte en mer än den andra parten... det krävs ju som bekant två till att "göra" barn.
Vad pappan genast bör göra.. är att tala om för släkten att det är hans barn... inte släktens. Kanske får han då en chans till att etablera kontakt och bygga upp en relation med sonen. Mycket av mammans beteende kan kanske bero på att så många vill "ha tillgång till" barnet... hon blev ju inte ihop med en hel klan den gången bebisen blev till. Huvet på spiken, håller med särskilt det där med övriga släkten. God natt.
--------------------
Mera Japan-pop åt svenska folket AKB48と日本を発見するには、長い時間に起こった最高のことです
Straight for ever. Cogito, ergo sum.
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 21:14
|

Medlem
Antal inlägg: 1 244
Medlem sedan: 02-08-2003
Medlem nr: 2 003

|
CITAT (Felix matte @ 31-08-2005, 21:52) Överhuvudtaget så tycker jag inte att någon annan än barnets mamma och pappa kan avgöra vad som är bäst i just detta fall. Naturligtvis! Det vi kan bidraga med här är ju bara olika perspektiv och det hela diskuterat ur lite olika vinklar... Och det är ju verkligen inget som släkten ska tvinga fram
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 21:20
|
Medlem
Antal inlägg: 14 005
Medlem sedan: 27-11-2002
Medlem nr: 429

|
CITAT (Annlo @ 31-08-2005, 22:14) Och det är ju verkligen inget som släkten ska tvinga fram  Där tror jag största hindret ligger i Shivas "fall".
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 21:40
|
Medlem
Antal inlägg: 218
Medlem sedan: 15-04-2005
Medlem nr: 5 434

|
Jag vill börja med att säga-TACK! Det är helt underbart med alla Era reaktioner och tankar, jag hade aldrig väntat mej det! Tack så himla mycket, jag är glad att jag skrev inlägget. Först ska jag förklara några saker. Självklart ska man använda kondom, och aldrig lita på någon annan än sej själv i sådana situationer. Inte bara för att förhindra graviditet. Men det är lite sent att tänka på det nu. Hade jag fått veta något under graviditeten hade jag nog önskat abort, det är också lite sent tänkt, för retroaktiva aborter finns väll inte? Klart att jag egentligen inte struntar i allt, och innerst inne är det klart att jag bryr mej! Men situationen var minst sagt rörig från början, och det går inte direkt bättre nu, allt är så förbaskat struligt. Pojken har ju en "pappa" som han också kallar -pappa, och det är en jäkla trevlig kille, och jag vet att Pojken har det bra med tillvaron. Men problemet är att jag inte har någon del i historien. Klart att jag FÅR träffa honom, men är inte delaktig. Dessutom vet jag inte vad jag borde göra, vad är bäst för Honom? Kanske bäst att jag håller mig undan tills hans mamma tycker det är tid att berätta hur det ligger till, tror trots allt att "mamma vet bäst"! Många bra saker jag Ni sagt kommer jag bära med mej, och jag har läst ordentlig vad Ni har skrivit och tagit det mesta till mej ( några mindre begåvade saker som jag redan förträngt ) För att sammanfatta mina tankar; Han har ju som sagt inte bett om att komma hit, inget är ju Pojkens`s fel, och hur vi än gör måste vi vuxna inblandade lägga våra egna problem, åsikter, egon och känslor åt sidan, det enda viktiga i denna röra är att POJKEN får det som ar bäst för Honom, och det får vi absolut inte glömma bort! Jag hoppas att det hela löser sig, för Pojkens skull. JAG vet tyvär inte vad som är det bästa. Kram och tack till Er alla
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 21:43
|
Medlem
Antal inlägg: 19 528
Medlem sedan: 12-01-2004
Medlem nr: 2 682

|
jag är övertygad om att ditt beslut blir riktigt bra för er tre
--------------------
Den grövsta form av mobbning är, att kalla sina meningsmotståndare mobbare. Bor i zon 2
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 21:44
|
Medlem
Antal inlägg: 14 005
Medlem sedan: 27-11-2002
Medlem nr: 429

|
Kram till dig också  Hoppas att det löser sig... och att du inte försitter chansen att skapa relation med lillpojken
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 22:27
|

Medlem
Antal inlägg: 320
Medlem sedan: 19-04-2005
Medlem nr: 5 507

|
som reserv sa, pappor är inte så jädra nödvändiga=) nä men det är klart, kallar han den nuvarande för pappa så ska han göra det, men veta att du är den biologiska. det behöver inte vara så komplicerat för barnen om inte vi vuxna skulle lägga oss i så mkt. det här är min pappa och det här är min biologiska pappa. inte så svårt egentligen. Ni behöver ju inte hitta på saker eller så, bara veta att du finns och du inte har något emot pojken...men det är upp till "föräldrarna" så kklart.
--------------------
Blir gröna fingrar röda när man försöker få sin pelargon att bli köttätare?
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 22:48
|

Medlem
Antal inlägg: 24 744
Medlem sedan: 03-11-2002
Medlem nr: 110

|
Lite sent att tycka till nu kanske när så många redan skrivit. Om mammans sambo vill adoptera din son tycker jag det är storsint av dig att gå med på det. Fråga honom! Ibland kan mamma-styvpappa gärna se att biologiska pappan håller sig undan, men adoption - då förlorar de underhållet. Synnerligen egoistiskt, men så kan det också vara. Min dotter har växt upp med styvpappa sedan hon var två år. Någon kontakt med biologiska pappan fanns inte längre då och papparollen övertogs helt av styvpappa. Vi har aldrig dolt sanningen och aldrig förtalat hennes biologiska pappa, men i alla tider har hon varit rädd för att han skulle ta kontakt med henne! Detta har han inte gjort, men jag vill bara ge en vink om att har man en gång valt att hålla sig borta så ska man inte sen försöka "tvinga" sig på barnet av egoistiska skäl.
|
|
|
|
|
|
|
|
31-08-2005, 23:41
|

Medlem
Antal inlägg: 1 237
Medlem sedan: 31-01-2005
Medlem nr: 4 935

|
Ja du Magnus,
Varför inte ta ett snack med mamman och framför allt hennes nya kille för att se vad han känner för barnet. Om han har varit ihop med tjejen sen innan din son var född så är ju chansen stor att han var med på förlossningen och älskar barnet som sitt eget, trots att han innerst inne vet att du är den biologiska pappan. Kan det inte vara så att han är intresserad av att adoptera honom? Det tror jag är det bästa för barnet då du inte har någon del i hans liv just nu i alla fall, och uppenbarligen inte heller är intresserad av det. Även om den nya killen adopterar barnet så kommer han i förlängningen att få veta att du har en son och i så fall är det ju upp till honom om han vill ha kontakt med dig eller inte. Då kanske saker och ting är annorlunda för dig också och du kan på ett bättre sätt ta till dig honom? Vem vet?
Jag tycker i alla fall att du ska kolla med tjejen och den nya killen vad de tycker ni ska göra för som det är nu ska det ju inte behöva vara.
// Andreas
--------------------
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 07:13
|
Medlem
Antal inlägg: 2 225
Medlem sedan: 31-10-2002
Medlem nr: 12

|
Jag har funderat och funderat på om jag ska skriva här i tråden och nu har jag bestämt mej!  Jag har två pojkar som är födda med drygt två års mellanrum och lever i en fast relation så på ytan ser allt kärnfamiljsartat ut. Men... min man är inte pappa till den store pojken. Jag blev gravid vid ett oskyddat samlag med en kille jag träffade på en semesterresa. Av skäl som jag inte vill gå in på här var abort inget alternativ för mej utan jag bestämde mej för att behålla barnet och nio månader efter min resa födde jag min son. På grund av en del missförstånd och att jag var extremt trött under pojkens första månader bröts kontakten med den biologiska pappan. Vid det här laget var jag sambo med den man som jag lever med idag - han hade även varit med på förlossningen. Månaderna gick och blev till år och varken jag eller pappan hörde av oss till varandra... Jag pratade dock med sonen om att han hade "en pappa till - Pappa Anders, som bor långt härifrån" och det började jag med innan han själv kunde tala. (Fingerat namn) När sonen var nästan fyra år kändes det hela så tokigt att jag kontaktade pappan efter mycket grubblande och nu har dom en bra kontakt även om den inte är jättetät. Min son reser och träffar sin biologiska pappa någon gång per år och dom pratar en del i telefon. För min sons del betyder detta ganska mycket och han har även kontakt med sin farmor och farfar och träffar dom ibland också. Det som har varit viktigt är t ex att känna igen sej fysiskt. Min son är otroligt lik son biologiska far och inte ett dugg lik min man och sin halvbror. Sonen och hans biologiska far har en massa drag gemensamt även temperamentsmässigt och när det gäller mat! Jag tycker inte att du ska ge upp kontakten helt Magnus! Kämpa för att få träffa din son ibland även om det i nuläget är jobbigt och du kanske inte kan känna någon översvallande faderskärlek. DU har rätt till umgänge även om det är hans mamma som har vårdnaden. Kontakten med sin biologiska far har betytt väldigt mycket för min son även om han har en pappa som har funnits till för honom under hela hans uppväxt. När han var i den åldern som din son är nu var det kanske inte så viktigt, men nu är min son snart femton år och läget är ett helt annat. Jag är väldigt tacksam mot min sons pappa för att jag inte har behövt förklara för min son att "Din pappa bryr sej inte om dej"! Det är inte roligt för ett barn att få reda på en sån sak oavsett om det finns någon som är en fungerande pappa i vardagen. Detta var bara ytterligare en infallsvinkel och varken jag, din släkt eller din sons mor ska ju bestämma vad du ska göra - det är ditt beslut hur du ska gå vidare. Lycka till!
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 07:16
|
Medlem
Antal inlägg: 8 016
Medlem sedan: 12-04-2004
Medlem nr: 3 244

|
Jag tycker du ska tänka dig för väldigt noga innan du bestämmer dig för att skriva under adoptionspappren. Det är en lösning som gynnar er vuxna men är det verkligen det bästa för barnet? Vad händer om dom separerar?
Jag är nog av den uppfattningen att ärlighet varar längst, i det här fallet är det ärligheten mot barnet som är det primära.
Hasta inte med det här, det kanske kan vänta till pojken är så stor att ni även kan ta hänsyn till vad han tycker, under tiden tycker jag att han ska få veta hur det ligger till. Barn har en förmåga att inte krångla till saker som vi vuxna kanske har lite lättare för, får han bara veta hur det ligger till så blir det den naturligaste sak i världen för honom att han har två pappor, en som mamma kände förut och en som bor med dom nu. Det viktigaste är att man säger precis som det är utan krångliga detaljer.
--------------------
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 07:26
|
Medlem
Antal inlägg: 6 877
Medlem sedan: 21-04-2005
Medlem nr: 5 537

|
CITAT (netaave @ 01-09-2005, 08:16) Vad händer om dom separerar? Ja just det, säg att dom håller ihop 8-10 år och då separerar, inte många separerar och är på god fot med varann. Då blir det så att den pappan som pojken haft under dom åren helt plötsligt inte är värd ett skit, mamman kan använda pojken som vapen emot honom och han har inga som helst rättigheter till pojken. Om han däremot hade adopterat honom så skulle han få umgängesrätt, eller kanske t.o.m. vårdnaden om pojken, vem vet, han kanske är mest lämpad av dom. Hela Shivas situation är juh lite av "grisen i säcken", ingen vet juh hur det kommer att gå för vare sig pojken eller mammans förhållande.
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 07:49
|

Medlem
Antal inlägg: 1 244
Medlem sedan: 02-08-2003
Medlem nr: 2 003

|
CITAT (Ina @ 01-09-2005, 08:13) Jag har funderat och funderat på om jag ska skriva här i tråden och nu har jag bestämt mej!  Jag har två pojkar som är födda med drygt två års mellanrum och lever i en fast relation så på ytan ser allt kärnfamiljsartat ut. Men... min man är inte pappa till den store pojken. Jag blev gravid vid ett oskyddat samlag med en kille jag träffade på en semesterresa. Av skäl som jag inte vill gå in på här var abort inget alternativ för mej utan jag bestämde mej för att behålla barnet och nio månader efter min resa födde jag min son. På grund av en del missförstånd och att jag var extremt trött under pojkens första månader bröts kontakten med den biologiska pappan. Vid det här laget var jag sambo med den man som jag lever med idag - han hade även varit med på förlossningen. Månaderna gick och blev till år och varken jag eller pappan hörde av oss till varandra... Jag pratade dock med sonen om att han hade "en pappa till - Pappa Anders, som bor långt härifrån" och det började jag med innan han själv kunde tala. (Fingerat namn) När sonen var nästan fyra år kändes det hela så tokigt att jag kontaktade pappan efter mycket grubblande och nu har dom en bra kontakt även om den inte är jättetät. Min son reser och träffar sin biologiska pappa någon gång per år och dom pratar en del i telefon. För min sons del betyder detta ganska mycket och han har även kontakt med sin farmor och farfar och träffar dom ibland också. Det som har varit viktigt är t ex att känna igen sej fysiskt. Min son är otroligt lik son biologiska far och inte ett dugg lik min man och sin halvbror. Sonen och hans biologiska far har en massa drag gemensamt även temperamentsmässigt och när det gäller mat! Jag tycker inte att du ska ge upp kontakten helt Magnus! Kämpa för att få träffa din son ibland även om det i nuläget är jobbigt och du kanske inte kan känna någon översvallande faderskärlek. DU har rätt till umgänge även om det är hans mamma som har vårdnaden. Kontakten med sin biologiska far har betytt väldigt mycket för min son även om han har en pappa som har funnits till för honom under hela hans uppväxt. När han var i den åldern som din son är nu var det kanske inte så viktigt, men nu är min son snart femton år och läget är ett helt annat. Jag är väldigt tacksam mot min sons pappa för att jag inte har behövt förklara för min son att "Din pappa bryr sej inte om dej"! Det är inte roligt för ett barn att få reda på en sån sak oavsett om det finns någon som är en fungerande pappa i vardagen. Detta var bara ytterligare en infallsvinkel och varken jag, din släkt eller din sons mor ska ju bestämma vad du ska göra - det är ditt beslut hur du ska gå vidare. Lycka till!  Precis det som Inas son varit med om, är det jag menade i mitt inlägg också! Att pojken får en pappaförebild i mannen han bor med men att du finns där när han undrar över sitt ursprung!
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 08:44
|
Medlem
Antal inlägg: 220
Medlem sedan: 29-05-2004
Medlem nr: 3 743

|
CITAT (Felix matte @ 31-08-2005, 21:52) Mycket av mammans beteende kan kanske bero på att så många vill "ha tillgång till" barnet... hon blev ju inte ihop med en hel klan den gången bebisen blev till. Jag vet att många tycker så men själv tycker jag att det är obegripligt - kanske är jag inte tillräckligt svensk... För mig finns ett barn i ett sammanhang, är en del av en släkt, en historia som är mycket större än bara mamman och pappan. När min mamma dog kunde min pappa inte bara sluta umgås med min mormor, min morbror, moster, kusiner på mammas sida eftersom hans barn är släkt med dem. En bekant till mig dog - hans släktingar får inte längre träffa hans barn eftersom mamman tycker att det hela är ett avslutat kapitel eftersom pappan är död. Men för barnen är det knappast avslutat! Man behöver inte älska sina barns släktingar, men jag tycker att det är så självklart att om man skaffar (eller får) barn med någon så inser man att man för evigt är mer eller mindre knuten också till den andra förälderns släkt. Det här är ett litet sidospår, men det hade varit intressant att höra om någon håller med mig eller om ni tycker att jag är alltför "sydländsk"...
--------------------
En trädgård! Lycka!
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 08:50
|
Medlem
Antal inlägg: 6 877
Medlem sedan: 21-04-2005
Medlem nr: 5 537

|
Magnolia, jag tycker inte du är för sydländsk, bara human, vem vet Shivas föäldrar kanske inte har några barnbarn och är jätteglada över denna pojke. Och det du beskriver om att klippa banden till halva släkten vid dödsfall är inte så ovanligt och mycket grymt emot barnen som behöver ha kontakterna kvar för att hålla fast vid den bortgångne föräldern.
|
|
|
|
|
|
|
|
01-09-2005, 08:53
|
Medlem
Antal inlägg: 14 005
Medlem sedan: 27-11-2002
Medlem nr: 429

|
CITAT (Magnolia @ 01-09-2005, 09:44) CITAT (Felix matte @ 31-08-2005, 21:52) Mycket av mammans beteende kan kanske bero på att så många vill "ha tillgång till" barnet... hon blev ju inte ihop med en hel klan den gången bebisen blev till.
Jag vet att många tycker så men själv tycker jag att det är obegripligt - kanske är jag inte tillräckligt svensk... För mig finns ett barn i ett sammanhang, är en del av en släkt, en historia som är mycket större än bara mamman och pappan. När min mamma dog kunde min pappa inte bara sluta umgås med min mormor, min morbror, moster, kusiner på mammas sida eftersom hans barn är släkt med dem. En bekant till mig dog - hans släktingar får inte längre träffa hans barn eftersom mamman tycker att det hela är ett avslutat kapitel eftersom pappan är död. Men för barnen är det knappast avslutat! Man behöver inte älska sina barns släktingar, men jag tycker att det är så självklart att om man skaffar (eller får) barn med någon så inser man att man för evigt är mer eller mindre knuten också till den andra förälderns släkt. Det här är ett litet sidospår, men det hade varit intressant att höra om någon håller med mig eller om ni tycker att jag är alltför "sydländsk"... Så klart jag håller med och inte tror jag att det är "osvenskt" på något vis men i detta fall handlade det ju om en bebis som inte har kontakt med pappan ( eller mycket lite)... då tycker jag faktiskt att släkten ska lugna ner sig och låta föräldrarna sinsemellan komma fram till någon lösning. Inte tar man väl avstånd från släkten även om det blir skilsmässa... varje par har rätt att sköta sitt eget och sånt ska inte släkten blanda sig i.
|
|
|
|
|
|
|
  |
1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
0 medlem(mar):
|
|
 |
|