Knasig mor, Varför är det så? Alternativ

[Ejje]

[B]Tillbaks

Haha idag när jag var hos en kompis bråkade hon och hennes mamma väldigt.
Mamman sa att dottern "skulle bara våga höja rösten mot mig" när hon själv skrev för fulla halsar.

Sen så kallade hon dottern för uppkäftig när hon bara svarade likadant som modern hade gjort. Visst , mammorna kanske har levt längre och vet mera, men varför behandla någon på sånt vis?

Och så när dom måste straffa barnen med t.ex utegångsförbud, men varför? Vad lär dom sig på det? Att inte göra om det? Ärligt talat så är det inte många som lyder efter utengångsförbud eftersom man bara blir sugen på att göra om det. I vissa fall kanske det hjälper, men oftast är det inte så .

Sen så om man får respekt med mera av sina föräldrar så är det ju rätt att vara likadan tillbaka.

Tack för mig skulle vart kul att få svar

[lilla mamma]

det behöver man inte ha tonåringar för..

[Ejje]

det behöver man inte ha tonåringar för..

Va?

[lilla mamma]

att bli helt stöllig och glömma bort att vara vuxen och helt plötsligt befinna sig på fyra åringsnivån VRÅLANDE och grinande

[kerstin z5-6]

Visst är det svårt att få respekt om man ber någon inte skrika och skriker själv
Men inte ens den mest allvetande alltid tålmodiga -stårutmedvadsomhelstmoden klarar denna balansgång jämt
Thats life helt enkelt .....
Själv kastar jag ut skor storlek 46 o uppåt ut i snön ... från hallen
i vissa lägen
Härdsmälta kan drabba när som helst o vem som helst

[netaave]

Jag håller nog på modern, finns ingen som kan provocera som en tonåring som tror hon kan och vet allt.
Utegångsförbud tillämpar vi också om det behövs, (lyckligtvis så behövs det inte), straff ska kännas och straffas ska man om man inte visar respekt. Som förälder ska man inte behöva tolerera vad som helst.

Naturligtvis inte som barn heller, jag är på intet vis för barnaga, men man måste ju ändå kunna föra en dialog med sitt barn och dom ska lyssna och lära.
Diskutera måste man ju förstås men lyssnar man på varandra och inte börjar skrika så löser det sig för det mesta.
Skulle min dotter skrika till mig, det accepterar jag helt enkelt inte och det vet hon.

[Ejje]

Jag håller nog på modern, finns ingen som kan provocera som en tonåring som tror hon kan och vet allt.

Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut?

[netaave]

Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut?

[kerstin z5-6]

Jag är för dialog , förbud tillämpar jag inte alls , men jag kräver respekt tillbaka .

Gräl råkar alla i -och då säger man saker i stridens hetta -det betyder inte att din kompis hade rätt" och hennes mamma fel "

[LadyG]

Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna.

Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt.

Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna.

Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik.

Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen.

Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren

[Ejje]

Men när man beter sig lika illa och blir tilltalad samma saker som man själv fräser ut?

"Tilltalad med samma saker som man själv fräser ut"
Skulle jag som mamma bara hålla igen då menar du?
Never! Ingen unge "fräser ut" åt mig!

[Ejje]

Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna.

Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt.

Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna.

Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik.

Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen.

Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren

Det var bra sagt

[Annlo]

Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna.

Precis! Så brukar jag också säga...

Lika cool som jag kan hålla mig i jobbsammanhang (när det behövs) lika galen kan jag bli på mina barn...

Svårt att råda i nämnda situation... det enda jag kan säga är att varje människa ska behandlas med respekt, oavsett barn eller vuxen!

[Ejje]

Jag har 3 småsyskon och mamma å pappa jobbar väldigt mycket så jag vet ganska mycket om sånt..

[pejori]

tycker nog att grottmäniskan gör sig påmind då och då, när man har barn.
skrika kanske är att ta i, men man är bara mäniska, med fel och brister.
man kan bara hoppas att resultatet blir bra i slutändan

[netaave]

Man måste nog faktiskt ha egna barn att bli förbannad på innan man förstår vad mamma går igenom. Det finns helt enkelt ingenting på denna jord som kan reta upp en som de egna så änglarna.

Ibland kan man inte göra annat än skrika. Den super-mamma som aldrig skriker eller blir arg på sitt barn vågar jag påstå är en myt.

Om dottern vill ha respekt, visa respekt. Vill dottern bli behandlad som en vuxen - bete dig som en. Vill dottern bli hörd måste hon också kunna lyssna.

Visst kan man ryka ihop och gräla så stickor och strån ryker, om man efteråt för en vettig dialog - från båda håll. Om båda kan visa respekt nog för varandra att sitta ner och orka prata ut ibland också. Båda måste lära sig att lyssna mer, så slipper man en del skrik.

Om inte utegångsförbund fungerar kan man dra in mobiltelefonabonnemanget, månadspengen eller något annat priviliegium. Det är bara en fråga om att finna rätt valuta hos barnet/ungdomen.

Fast det bästa vore ju om man helt slapp ta till hot och straff. Regler som satts upp är där för att skydda barnet/ungdomen mot något, de är inte där för att jäklas. Iaf är det så hemma hos oss - än så länge. Allt kan hända under tonåren

Bra skrivet!!!

[Gillan]

Om det är respekt vi pratar om, ja, då är det enligt mitt
sätt att se på saken så att, du aldrig kan bli respekterad,
om du själv inte respekterar. Spelar ingen roll om det är
mellan vuxen/barn eller vuxen/vuxen.

"Mamman sa att dottern "skulle bara våga höja rösten mot mig" när hon själv skrev för fulla halsar.

Sen så kallade hon dottern för uppkäftig när hon bara svarade likadant som modern hade gjort. Visst , mammorna kanske har levt längre och vet mera, men varför behandla någon på sånt vis? "


Det där, tycker åtminstonde inte jag, låter speciellt respektfullt, åt
varken det ena eller andra hållet.

Och jag håller med LadyG till fullo.

Gillan

[Snöflinga]

Hej Ejje, först måste jag säga att det är roligt att du hittat till vårt forum (gudvetvarförochhur)

Du ställer en viktig fråga och jag kan inte besvara den annat än genom att citera Linda Skugge i hennes bok "Lilla ångestboken" som följer:

"Det är skitsvårt att vara förälder. Det blir konflikter flera gänger per dag och så har man några sekunder på sig att tänka och säga det rätta. Ofta är man trött, Det är kämpigt att ha familj: lite sömn, mycket jobb och hushållsarbete.

Klart man säger fel saker. Man fräser till man säger något ogenomtänkt som barnet sen kanske minns som en kränkning resten av livet.

En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket."

Slut på citatet..... Till dej och dina vänner vill jag bara säga, läs boken... där finns svaret på många frågor och goda råd, inga hurtfriskkäcka utan bara lite tips om hur du klarar dej ur de värsta fällorna.. Kram...

[Gillan]

"En förälder bör gå tillbaka och säga förlåt och diskutera alla svåra saker med sitt barn. En förälder ska vara fysisk och kramas mycket."

Visst måste vi väl som förälder kunna säga förlåt till våra barn?
Herre min skapare, de är ju de viktigaste vi har

/Gillan

[Ewa L]

En gång i stridens hetta sade jag något mycket, mycket förbjudet!!

Jag kallade min tonårsdotter för "ungdjävel"!!

Det kom mitt i stridens hetta och jag mådde fruktansvärt efteråt, men förmådde ändå inte ta upp det igen och be om förlåt.

Ett tag efteråt när vi bråkade igen kallade hon mig för "klimakteriekärring". Visst, jag blev arg men också på något sätt lättad — vi var kvitt. Vi tog diskussionen där och då vad man får kalla varandra för. Vi hade bägge gått över gränsen, vi kunde be varandra om förlåt.

Idag är hon 24 och vi är sedan länge igenom, men inte vid något av våra senare bråk använde vi fula namn och tillmälen.