Orkar man ha barn?, Blir avskräckt hela tiden Alternativ

[Ophelia]

att vad vore livet utan barn

Tja...från en som inte har barn och förmodligen aldrig kommer att få det så måste ju livet gå vidare annars kan man ju lika gärna dö. Men det enskilda livet kan ju inte vara meningen att fortsättas levas genom barnen. Det låter lite hemskt.

[Betty]

vad vore livet utan barn

Lite krasst ändå, va? "Vad vore livet utan barn?".

Jag och min man som inte kan få barn - skulle vi då ha ett värdelöst liv? Svar: NEJ!!!

Beskriv gärna hur kul ni tycker det är att ha barn men nonchalera/förringa/nedvärdera inte det liv de lever som av olika anledningar inte har barn, tack.

Rossi, nu tycker jag nog att du är lite orättvis mot Björken. Hon skrev så mycket mer än de där orden ryckta ur sitt sammanhang, nämligen detta:

Den negativa bild som målas upp här, stämmer helt klart till viss del in i livet med att ha barn, men vart har allt det positiva tagit vägen. Jag kan bara säga dig som mamma till 4 barn och mormor/farmor till 6 barnbarn att vad vore livet utan barn all den glädje de skänker mig både när de var små och idag som stora skulle jag aldrig vilja vara utan.
Och jag håller fullständigt med Felix matte att börjar man leta det negativa bara så hittar man det snart i allting.

Ser inte någonstans i det att hon skulle ha nonchalerat/förringat/nedvärderat det liv som barnlösa lever.
Jag kan kanske inte fullt ut tänka mig in i hur ett barnlöst liv skulle kunna vara men förstår att det kan kännas tomt och sorgligt för en del men jag tycker nog att även om man lever barnlöst så får man lov att försöka förstå och acceptera att de som har barn måste få uttrycka sin glädje.

[karjo]

vad vore livet utan barn

Lite krasst ändå, va? "Vad vore livet utan barn?".

Jag och min man som inte kan få barn - skulle vi då ha ett värdelöst liv? Svar: NEJ!!!

Beskriv gärna hur kul ni tycker det är att ha barn men nonchalera/förringa/nedvärdera inte det liv de lever som av olika anledningar inte har barn, tack.

Rossi, nu tycker jag nog att du är lite orättvis mot Björken...

Håller med dig Betty, min första tanke var densamma...

[Ingrid på Västku...]

Det är välan också så att ofrivilligt barnlösa är känsliga - så jag ahr förståelse för Rossi.
De med barn uttrycker sig ofta så att det allena saliggörande ÄR att få barn. Ofta möts man av medlisamma miner....

Fast det var ju itne vad Kakaduan frågade efetr , men det kan hända även i de bästa familjer ;-)

[stennie]

Jag håller med Gåsis och Ophelia..
Eftersom du redan är medveten tror jag att du kommer att bli en alldeles utmärkt förälder.

[Anma]

vad vore livet utan barn

Lite krasst ändå, va? "Vad vore livet utan barn?".

Jag och min man som inte kan få barn - skulle vi då ha ett värdelöst liv? Svar: NEJ!!!

Beskriv gärna hur kul ni tycker det är att ha barn men nonchalera/förringa/nedvärdera inte det liv de lever som av olika anledningar inte har barn, tack.

Rossi, nu tycker jag nog att du är lite orättvis mot Björken. Hon skrev så mycket mer än de där orden ryckta ur sitt sammanhang, nämligen detta:

Den negativa bild som målas upp här, stämmer helt klart till viss del in i livet med att ha barn, men vart har allt det positiva tagit vägen. Jag kan bara säga dig som mamma till 4 barn och mormor/farmor till 6 barnbarn att vad vore livet utan barn all den glädje de skänker mig både när de var små och idag som stora skulle jag aldrig vilja vara utan.
Och jag håller fullständigt med Felix matte att börjar man leta det negativa bara så hittar man det snart i allting.

Ser inte någonstans i det att hon skulle ha nonchalerat/förringat/nedvärderat det liv som barnlösa lever.
Jag kan kanske inte fullt ut tänka mig in i hur ett barnlöst liv skulle kunna vara men förstår att det kan kännas tomt och sorgligt för en del men jag tycker nog att även om man lever barnlöst så får man lov att försöka förstå och acceptera att de som har barn måste få uttrycka sin glädje.

Nu blir det citiat på citat här, men strunt samma...

Jag, som barnlös kände nog lite som rossi i detta fallet.

"vad vore livet utan barn" , ja vad vore livet utan barn?!
Med det negativa och det positiva.

För mig som är ofrivilligt barnlös är livet alldeles underbart ibland, och alldeles förfärligt ibland. Precis som för dem med barn.
Vad vore livet utan barn för mig? är en bättre formulering.

Många väljer frivilligt att leva sitt liv utan barn. Heder åt dem och deras beslut.

Många lever sitt liv utan barn ofrivilligt. Den kategorin tillhör jag.
Skulle mitt liv då vara mindre innehållslöst och mindre viktigt än andras? Tråkigare, tristare och tommare?
NEJ!!! Mitt liv fyller jag med andra saker.

Några barnlösa väljer att bli bittra, eller att viga hela sitt fretila liv till att försöka få barn. Några väljer att adoptera.

Sen finns det vi som valt att ge det några år, sedan sörja förlusten av att aldrig blev något barn och därefter gå vidare och leva ett fullkomligt lyckligt och bra liv utan.

Att säga "vad vore livet utan barn?" är att förringa , nedvärdera och nonchalera våra liv, som att säga att mitt liv inte är något, för att jag inte har barn.

Jag förstår så klart att de som använder den frasen inte tänker längre än i sin egen stituation, och med detta inlägg hoppas jag att jag kan få några att fundera på detta.

Ofrivilligt barnlösa får höra så mycket strunt ändå. Folk som vet bättre än jag själv vad jag tycker och känner angående min barnlöshet.

Vi finns också, vi utan barn och våra liv är precis lika mycket värt som alla andras.



Tillägg: Glömde att skriva att jag accepterar och förstår fullt ut att att de som har barn måste få uttrycka sin glädje och stolthet över sina barn. Inte bara måste, utan SKA göra det. Det är inget man på något sätt ska dölja eller "skämmas" över, inte i närheten av mig, eller någon annan barnlös. Jag personligen deltar i den glädjen hos mina vänner och släktningar med barn.

[Rossi]

Det är välan också så att ofrivilligt barnlösa är känsliga - så jag ahr förståelse för Rossi.
De med barn uttrycker sig ofta så att det allena saliggörande ÄR att få barn. Ofta möts man av medlisamma miner....

Fast det var ju itne vad Kakaduan frågade efetr , men det kan hända även i de bästa familjer ;-)

Tack för omtanken men nu trampar du rakt i misstaget att tro att alla ofrivilligt barnlösa är känsliga. Jag är faktiskt inte ett dugg känslig när det gäller den biten. Däremot kan jag tycka - precis som jag uttryckte - att det är väldigt synd när andra automatiskt utgår ifrån att man har ett tråkigt liv för att man inte har några barn.

Jag har inga bekymmer alls när folk pratar om hur mycket glädje etc. barnen ger dem SÅ LÄNGE SOM man inte utgår ifrån att man är djupt olycklig om man inte har några barn.

[Rossi]

Tack Anne! Du uttrycker med många fler ord det som jag också menade. (Jag hade bråttom till lunchen och hann inte skriva allt vad jag ville utan det blev pang på rödbetan!)

[Kathy]

Anne! Så klokt skrivet!

Jag tillhör dem som inte har några barn, men inte av ofrivillig barnlöshet.
Jag är i ungefär liknande funderingar som Kakaduan är i.

Vad jag däremot märkt är att om man aktivt väljer bort barn, så tycker en del att det är märkligt att man gör det eftersom "barn är livets mening" medans andra tycker att man är självisk.

[Betty]

Jag har inga bekymmer alls när folk pratar om hur mycket glädje etc. barnen ger dem SÅ LÄNGE SOM man inte utgår ifrån att man är djupt olycklig om man inte har några barn.

Jag reagerar på ditt inlägg Rossi för att jag inte kan se nånstans i Björkens inlägg att hon skulle ha utgått ifrån att alla barnlösa skulle vara djupt olyckliga i sin barnlöshet.

[Rossi]

Jag har inga bekymmer alls när folk pratar om hur mycket glädje etc. barnen ger dem SÅ LÄNGE SOM man inte utgår ifrån att man är djupt olycklig om man inte har några barn.

Jag reagerar på ditt inlägg Rossi för att jag inte kan se nånstans i Björkens inlägg att hon skulle ha utgått ifrån att alla barnlösa skulle vara djupt olyckliga i sin barnlöshet.

Hon skrev "vad vore livet utan barn" och om man då inte har barn så känns det ju definitivt som om ens eget liv är förringat.

Precis som Anne skrev så hade det räckt om hon hade skrivit "vad vore livet utan barn FÖR MIG".

Jag tror inte alls att Björken menade något illa men de som har barn måste också inse att även de som inte har barn kan ha innehållsrika och värdiga liv.

[birgitek]

Jag kan ju bara tala för mej själv och för mej är mina barn det bästa och viktigaste jag åstadkommit i mitt liv. För mej var inte småbarnsåren särskilt jobbiga utan mest lycka och en förmån att få uppleva dem växa och utvecklas. Jag tror faktiskt att alla som verkligen vill ha barn klarar av att bli bra föräldrar, man växer med uppgiften. Men jag tror att det bör vara ett medvetet val att skaffa barn och helst med en partner som har samma inställning.
Birgit Ek
P.s Mina barn är vuxna nu och dom är förutom min man de enda människor som står mej riktig nära D.s

[Reserv]

Precis som Anne skrev så hade det räckt om hon hade skrivit "vad vore livet utan barn FÖR MIG".

Rossi, om du läser det inlägget en gång till och lite saktare, så ser du att det är just det hon gör. "vad vore livet utan barn, all den glädjen dom skänker mig".

[*Felix matte*]

Lite onödigt är det väl ändå att reagera över att en mor/farmor/mormor utbrister... vad vore livet utan barn.
Så säger också jag och numera också... Vad vore livet utan barnbarn... vi har fyra och snart två till.... förresten så är jag på väg till stan och leta lite kläder åt de väntade.

Om man ska vara så försiktig med och rädd att kanske såra någon så tycker jag inte heller att man ska få säga Vad vore livet utan trädgård.
Det kan ju faktiskt uppfattas som sårande för såna som inte har trädgård men gärna ville ha en.... våra liv är inte heller tomma och innehållslösa.
Så kan man fortsätta hur länge som helst, men jag anser att det blir alldeles galet om inte alla ska få uttrycka glädje ,över något utan att först ha tänkt efter om det kanske finns någon som tar illa upp.

[Ingrid på Västku...]

Ohhh jag får be om ursäkt - jag trodde att de flesta ofrivilligt barnlösa är känsliga ang ämnet, Rossi mfl......lätt att med okunskap dra alla över en kam!


Hälsar Ingrid

[Betty]

Jag tror inte alls att Björken menade något illa men de som har barn måste också inse att även de som inte har barn kan ha innehållsrika och värdiga liv.

Det inser säkert de flesta som har barn, även Björken.

Du gick igång på hur hon uttryckte sig och jag gick igång på att du gick igång...

Nu släpper jag det hela, förlåt mig Björken för att jag gjorde mig till självutnämnd taleskvinna för dig.

[Björken]

Jag förstår att jag trampat några på tårna och det var alls inte min mening att göra och jag tackar samtidigt ni som ställt upp och försvarat mina ord.

Jag tycker det är så tråkigt att man i detta forumet så många gånger ska märka ord och inte läsa andemeningen i vad som står.

Jag är definitivt ingen känslokall människa utan har en stor portion empati för andra människor, men jag tycker ändå att man ska ha full rätt att få använda slitna fraser är man skriver något.

Jag har själv på nära håll levt med en av mina döttrar som kämpade länge och väl innan de genom en konstgjord befruktning till sist efter flera misslyckade försök äntligen fick sin lilla dotter.
Trots att jag inte själv kan sätta mig in hur det kändes att leva ena dagen med hopp och andra dagen med förtvivlan, jag gjorde det på avstånd, fanns där när förtvivlan var i botten, så såg jag också hur oerhört efterlängtad detta lilla livet var för min dotter och hennes man men även för mig som mormor. Till de två föräldrarna komma och säga att inte barn är den största lyckan vore att sparka riktigt hårt på dem.

Att det sedan finns de som frivilligt väljer bort barn i livet respekterar jag fullt ut och för dem som ofrivilligt inte kan få barn känner jag stark sympati för om de vill ha barn.
Hoppas jag nu inte valt ord som trampar någon på tårna för ska det vara så att man ska behöva väga varje ord på guldvåg så vågar jag inte mera öppna munnen här.

[Magdis]

Kakaduan: Jag kan för egen del helt klart säga att det positiva med att ha barn uppväger det negativa! På nåt sätt får man krafter utöver det vanliga och man orkar. Hade någon sagt till mig innan vi skaffade barn; du kommer att bli väckt en gång i timmen varje natt de närmaste 3 åren, du kommer inte att kunna gå på toa med dörren stängd på många år m.m. då hade jag nog aldrig trott att jag skulle orka. Men när man är mitt uppe i det så orkar man. Man får så mycket tillbaka. Vår dotter är lite utöver det vanliga, ett s.k "4%-barn" som är utrustad med en envishet och viljestyrka som överstiger de flestas. I gengäld är hon så otroligt kärleksfull och intelligent och berikar våra liv nåt oerhört.

Bara det att du redan nu reflekterar och tänker mycket på hur det ska bli gör att jag tror du kommer att klara det jättebra. Vissa är så oerhört positiva innan och tror att det är som att ha en liten docka. Förhållandet mellan mamman och pappan blir ofta ändrat men om man är medveten om det så behöver man inte göra så stort problem av det. Man kan tänka på att det trots allt bara är några år av kaos det handlar om För en del blir det ju inte ens kaos heller. Om båda är införstådda med att nu kommer vi att ha mindre tid för varandra ett tag så blir det lättare. Det är ju en fördel om man har släktingar i närheten som kan barnvakta ibland om man vill ut och vara vuxna nån gång, det har inte vi möjlighet till tyvärr.

[fruberglund]

Har ju bara haft vår första i lite över 5 veckor men nu när han börjat le och skratta så säger jag bara... JO, det är värt det, utan att tveka! Att se sitt barns första leende är nog det finaste jag nånsin varit med om Det är värt alla sömnlösa nätter i världen (fast vår pojk är så snäll och lugn så jag kanske inte ska uttala mig i den frågan).

Än så länge är inte livet så annorlunda, beror väl på vad man sysslat med innan. Vi har alltid gillat att vara på hemmaplan och softa så för oss är det rätt likt, bara ett till litet liv att ta hand om.

Att man sen inte kan sitta en hel middag ihop för lillen vaknar eller man inte kan hålla på som kaniner längre (ja, ni vet vad jag menar) osv, det får man ju helt enkelt ta. Allt har ju sin tid i livet

Funderade också i samma banor innan och tyckte mest ungar var dryga men nu när vi har fått Isak så skulle jag inte vilja byta för nåt. Har man inte varit rik innan så blir man det när man får sin lilla guldklimp!!!

Nä, nu ropar han på mamma, måste kila

[Margaretha]

Jag hade inte tänkt ha barn, tyckte att det var urjobbigt när min lilla brorsdotter - som jag verkligen älskade och älskar - skulle sova över och väckte mig på natten.

Men så träffade jag mannen, som jag ville ha barn med - ganska sent i mitt liv - och vi hann få två söner. Vi var helt överens om, att vi skulle adoptera, om det inte blev några biologiska barn. Det var ingen dramatik i det hela.

Vi hade mycket nattvak när barnen var små: kolik, öroninflammationer, falsk krupp, yrande vid feber o.s.v. Ibland var man så trött, så man somnade överallt, men det gick. Trots mina farhågor. På något sätt får man de krafter man behöver när det gäller ens barn.

Jag valde att jobba deltid i ett tiotal år, eftersom mitt arbete inte är ett 40-timmarsjobb, och jag ansåg att det inte var meningsfullt att först skaffa barn och sedan aldrig få se dem.

Ekonomiskt var det knepigt många gånger, och knapert kommer det att bli när jag blir pensionär, men jag kan inte föreställa mig mitt liv utan mina barn idag. De är min stora glädje. Även om jag var fast besluten att inte "skaffa barn".

Uttrycket "skaffa barn" tycker jag f.ö. mycket illa om. Ingenting är självklart här i livet, inte att få vara frisk, inte att få barn, inte att få friska barn. Jag ser barnen som en gåva, precis som hälsan, blommorna, vännerna o.s.v. Eftersom inget är självklart har heller ingen ofrivilligt barnlös någon anledning att tro att man ser ner på dem. Och självklart får man också respektera den som valt att inte ha barn.