Min erfarenhet är att bondsyrén som man beskär lite för sent på våren brukar få svårare att bryta nya skott från det man lämnar. Min slutsats har blivit att inte gallra annat än dött och skadat om jag kommer till syrénen för sent. Beskärning efter blomning som man höll på med förr i tiden har jag slutat helt med - då tar nyskottstillväxten flera år ytterligare.
Med schersmin tycker jag att tillväxten har blivit OK även de vårar jag varit sen med gallringen, och då jag beskurit strax efter blomningen. Dött kan man ta bort när som helst, och jag tycker främst att det är detta som schersminer brukar behöva - den klarar ju att växa och blomma som tät buske och är egentligen finast som sådan också. Schersminen utmanar mig - för den verkar gilla att man lämnar stumpar. Där skjuter den villigt skott, medan den är ovilligare att ge mig nya skott där jag beskurit vid grenklyka.
Föryngringsbeskärning är egentligen ett dumt begrepp, men med det brukar man mena att man skär ned en buske rejält, t ex 20 cm över markytan. Detta bör göras i rätt tid, eftersom det innebär att busken måste använda alla sina reserver för att skjuta nya skott och därmed överleva. Gör man det i fel tid är risken större att plantan eller den nedtagna delen dör istället för att skjuta nytt.
Vanlig underhållsbeskärning, dvs gallring av en buske är inte en lika stor ansträngning för plantan och man kan därför på flera buskar göra det i fel tid och ändå få hyfsat resultat - dvs plantan växer som man vill, får inte sjukdomar, etc. (Att den överlever är en låg ambitionsnivå - om man anstränger sig med beskärning vill man väl att busken ska bli finare av det, inte bara överleva i vilken form som helst...)
Vissa växter reagerar med att inte skjuta nya skott om man gör det i fel tid. Känsliga sorter, sådana som savar starkt eller som står på gränsen till den klimatzon den klarar, är det viktigt att hålla rätt beskärningstid med - om man vill att beskärningen ska leda till att busken blir finare, vill säga.
--------------------
|