Saker och ting behöver inte tas med mindre allvar, för att man kan skratta,
också.
Skratt lättar upp, och det kan behövas.
Med ett skratt kommer "distansen" - och det kan
också behövas.
Rädsla förlamar! (rädsla förlamar också "skratt-musklerna") och förlamning löser inga problem.
Det ÄR ur-sorgligt. Än så länge mestadels för fåglarnas skull, och någon massdöd för människor är än så länge inte i sikte, även om vi GARDERAR oss mot det, tack och lov.
Om jag själv kommer att dö en kvalfull och smärtfull död imorgen (vem kan veta något om morgondagen?) så vill jag nog ändå ge mig själv tillåtelse att passa på att skratta de timmar jag har möjlighet till det.
Jag
älskar livet, Andersen. (och i livet ingår livets alla varelser)
Och i mitt liv behöver jag mitt skratt.
Det tar inte bort min respekt för och inför världens lidande. *lovar dig*