Som bara lite kuriosa angående trofé-jakt.
De flesta "riktiga" jägare i Sverige lever med den gamla kulturen att man skjuter inte ett vilt som man inte tar till vara. Man hedrar djuret genom att se till att dess död ger många föremål man kan ha användning för, så att dess liv inte gått till spillo i onödan.
Utomlands finns en annan jaktkultur. I europa tex så hedras det fällda bytet genom att man hanterar det varsamt (utländska jägare kan bli verkligt chockade att se älgar lastas på lastbil för transport till slakteriet) Utländska jägare pryder djuret och lägger upp fint och rakt på gårdsplanen. Sedan hålls en hederscemoni där man i horn blåser tapto för djuren.Hur noggrann man är vid tillvaratagandet av bytet vet jag inte. Det är större andelen förmögna jägare i stället för vanligt folk utomlands.
Det många stöter sig på när jägare intervjuas efter en jakt är glädjen över att de dödat djuret. Man uppfattar det som att jägaren främst ser glädje i dödandet.
Inifrån jaktkretsar så har jag nog en annan bild. Själva skottet är en så liten del i jakten. Den omfattar så mycket annat. Men det jag uppfattar som glädje är många gånger mera en glädje över att man fällt bytet utan att skadskjuta, man lyckades på en gång.
Jag har väldigt många gånger tagit emot jägare hemma som inte fällt ett enda byte och som kommit hem med kommentaren att det varit en jättefin jaktdag. Vädret var bra, jakten var god men man lyckades inte fälla något vilt. Viltet överlistade både hundar och jägare. OCh man gläds över att man inte hade någon skadskjutning.Ändå skiner dom som solen och säger: Vi har haft en underbar jaktdag. Visserligen finns en och annan nybliven "stadjägare" med i ledet och är lite murkna, men de får lära sig att jakt är just jakt och inte slakt. Slakt skulle det vara om man alltid fick ett jaktbyte. Och ingen riktig jägare ställer upp på begreppet slakt.
Och det där med djur på väggarna. Vill inte jag heller ha, inte för att de stör mig eller för att de är fula.Utan mest för att jag vet att många tycker de är otäcka. Men om man träffar en jägare som har sina troféer på väggarna så kan de oftast berätta i detalj hur jaktdagen var när just det djuret fälldes. De har inte sin jakt-trofé som någon macho-grej för att de är stolta för att de döda djuret. Mot bakgrund av deras kultur att alltid ta tillvara djuret så är inte trofén så konstig. Det är deras souvenir för att minnas en god jakt. Precis som att en turist köper en souvenir för att minnas sin semester.
Men så till tillvaratagnde av skinn osv. Något som berör oss nära kan ändra på de mest djupa principer vi har inom oss.
Jag tänker på en utav mina gamla lagårsförmän jag jobbat med. Han levde för sina kossor. Pysslade om dom hur mycket som helst. Och om en gammal trotjänare skulle gå till slakt, så var han otröstlig i flera dagar.
Men kossan Rosa, hon satte minne efter sig. Hur bra hon än mådde och hur mycket omvårdnad hon än fick så var hon kort och gott en elak jävel. Redan som kalv stångades hon värre än tjurarna på tjurfäktning. Som kviga kalvade hon ute och hon håll på att ta livet av både sin egen kalv och personalen. När vi mjölkade in henne så sparkade hon inte varken fram eller bakåt som en "normal" ko. Inte slutade hon med det heller som en normal ko skulle göra. Hon fortsatte hela sitt liv att sparka som om hon hade en vidvinkelväxel inoperad.
Ladårsförman älskade denna ko lika högt som alla andra kossor. När så till slut ko-skrället hade sparkat av en kollega armen gick övrig perosnal till arbetsgivaren och sa att denna ko skulle till slakt pga av arbetsmiljöskäl.
Vi hade helt enkelt inte lust att riskera vår hälsa pga av henne.
Lagårsförman grät bittra tårar när vi lastade henne på slaktbilen. Ända tills kossan Rosa placerar en väldigt hård spark på ett ställe på lagårdsförman där herrar helst inte vill bli sparkade.
Lagårdförman fick en stel blick jag aldrig sett hos honom. Jag hade aldrig ens en gång sett karlen arg, men nu var han det. Vänta ett tag, sa han. Så gick han in och gjorde papper klara för återtag av huden.
Jag undrade lite vad han skulle ha en kohud till.
Jo du, sa förman. Den huden skall jag göra en matta av i TV-rummet.
Jag tycke det hela var lite konstigt men fällde väl någon deltagande kommentar om att han ville ha ett fint minne av henne. Lagårdsförman var ju lite känslig med sina kor.
Jo du, sa förman. Efter den sparken så ska det bli mig ett nöje att kunna trampa på henne varje dag.
Så det kan gå när vi blir träffade på ett känsligt ställe