CITAT (Emma @ 28-03-2006, 08:09)
Hej Bettson.
Jag blir så ledsen av sånt här när en partner verkar ge och ge utan att få tillbaka.
Jag har läst dina inlägg och de andras också och kan inte låta bli att undra varför din man inte sa att du är väldigt delaktig i hundens liv och där med i allra högsta grad gjort den till en balanserad och lycklig individ.
Det verkade på inlägget som han gärna tog åt sig äran för allt jobb du lagt ned. Om jag tolkade det rätt tycker jag att det var urdåligt gjort av honom.
Som jag tolkar ditt inlägg helt utan att känna varken dig eller din man, handlar det mer om er relation än om hunden egentligen.
Kanske hade det varit ok med dina uppoffringar om han talade om för dig vilket jobb du gör och var tacksam för det.
Du ska inte ge upp dina intressen för hans även om det givetvis är snällt av dig att göra det.
Varför är hans viktigare än dina?
Enligt min åsikt verkar det bäst att ta den bråkiga och gräliga vägen och strunta i expertisen.
Expertisen är inte alltid så kunnig som den verkar. Jag har träffat på många experter på olika områden och insett att det ofta inte ligger så mycket kunskap bakom utan mera en vilja att sätta andra på plats.
Om jag var i dina kläder och gick den fogliga vägen och fann mig i att bli utnyttjad (om jag nu tolkat det rätt) hade jag nog likaväl kunnat lämna min sambo direkt för det skulle ändå vara det som hänt tillslut om jag inte blivit respekterad och hela tiden undertryckte mina egna behov utan att bli uppskattad för det.
Lycka till Bettson med vad du än gör.
Hälsningar Emma
Jovisst är det min man som har dressserat. Men det är mycket i en unghunds liv som inte handlar om sitt, linförighet och annat.
Att inte äta upp huset, att bli rumsren, att inte krypa ur skinnet när dörrklockan ringer, att åka bil, att umgås med barn och inte minst att kunna slappna av och en massa andra saker.Hela den biten har jag tagit.
Och jovisst, tar min man åt sig hela äran. Han vill inte dela den.
OCh jag får, gå ut med hunden, träna linförighet och sitt samt inkallning. Men det kan hon redan perfekt. Finns liksom inget inlärningsmoment. Jag får inte ge godis, spåra och leta efter saker, inte kasta pinnar eller bollar, inte lära henne nya saker på egen hand osv. Det blir typ initiativlös promenad till slut.
Det jag blir ledsen över är att min man inte vill dela glädjen. Delad glädje är dubbel glädje. Det som gör mig ännu ledsnare är att jag bott ihop med honom i 25 år och inte insett vilket behov han har av att synas och vara duktig. Jag kanske är delaktig i att han har det behovet, jag vet inte.
Han blir i alla fall mera upprörd än vad jag blir, så problemet måste säkert vara större för honom.
Det har fått mig att tänka i andra banor på en del andra saker också. Jag har längtat efter gemensamma aktiviteter tillsammans med min man beronde på att jag älskar honom. Han har alltid undvikit det. Han vill alltid vara ensam med mig. Men det är kanske så att han tycker jag tar för mycket plats och att han därför inte vill göra saker tillsammans med mig. Det kan vara så om man vänder på det.
Jag tror därför att jag ändrar planeran på ett gemensamt 50-årskalas. Vi fyller med en veckas mellanrum. Det är nog bättre han får ett eget kalas.
Kanske är det bättre för mig också. Jag har alltid fått fylla mina födelsedagar i efterskott på hans födelsedag eftersom gästerna inte gitter fira oss två gånger. Och min födelsedag har det alltid talats tyst om eftersom han alltid har väntat mycket gäster. Och dessa gäster har alltid bara firat honom. Det har alltid hetat, jaså har du också fyllt år!
Egentligen så skulle jag nog normalt hantera det här. Det är nog sorgen efter hästarna som slår igenom. Och tiden läker alla sår så det går väl över.
Och behovet av djurkontakt. Tja... man kan ju mata ankorna i parken
Dela på hunden, Hur gör ni?
27-03-2006, 16:01
