vem är er favvo poet?, ?? Alternativ

[Rapchic]

jag vet vem min favoo poet är Tupac Amaru Shakur

här är en dikt han har skrivit

Did you hear about the rose that grew
from a crack in the concrete?
Proving nature's law is wrong it
learned to walk with out having feet.
Funny it seems, but by keeping it's dreams,
it learned to breathe fresh air.
Long live the rose that grew from concrete
when no one else ever cared.

ledsen men han skriver på engelska

[Magdis]

Jag gillar Gustav Fröding.

[birgitek]

Tror inte att de kallar sig poeter men både Peter Lemarc´s och Leonard Cohens texter är oerhört vackra och väldigt poetiska, och så gillar jag Lugn.
Birgit Ek

[Rapchic]

Jag gillar Gustav Fröding.

han verkade vara bra, (läste atlantis)
men för att vara ärlig är jag inte duktig att läsa långa dikter

[Rapchic]

Tror inte att de kallar sig poeter men både Peter Lemarc´s och Leonard Cohens texter är oerhört vackra och väldigt poetiska, och så gillar jag Lugn.
Birgit Ek

tja ... tupac shakur är mer känd som 2pac
kanske en klocka ringer??.... en av dom största
om inte DEN största hiphopparen
(har även hållt på med film)

[Ophelia]

Jag gillar speciellt Shakespeare (bl a hans sonetter och skådespel) och Whitman

Tycker oxå att Mårtenssons Aniara (som eg. är ett epos) är riktigt bra.

[Rapchic]

hm... vi har en bok med shakespeare's alla pjäser
(på engelska dock)

[birgitek]

Jag gillar speciellt Shakespeare (bl a hans sonetter och skådespel) och Whitman

Tycker oxå att Mårtenssons Aniara (som eg. är ett epos) är riktigt bra.

Menar Du Martinsson, eller finns det en Mårtensson som också skrivit en"Aniara"?

[lilla mamma]

skithuspoeten..
Fröding är vacker, värmlänning ni vet

[myskmadra]

Göran Sonnevi
Eeva Kilpi
Karin Boye

[Castea]

Dan Andersson, Barbro Lindgren, Karin Boye, Bo Setterlind.

Vid Bo Setterlinds grav här i Västerås:

[LadyG]

Måste bara få lägga in en av mina favoriter, den är omöjlig att översätta och ska egentligen högläsas för att bli bra.

Edgar Allan Poe, 1845

The Raven

Once upon a midnight dreary, while I pondered weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore,
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
`'Tis some visitor,' I muttered, `tapping at my chamber door -
Only this, and nothing more.'

Ah, distinctly I remember it was in the bleak December,
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; - vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow - sorrow for the lost Lenore -
For the rare and radiant maiden whom the angels named Lenore -
Nameless here for evermore.

And the silken sad uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me - filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
`'Tis some visitor entreating entrance at my chamber door -
Some late visitor entreating entrance at my chamber door; -
This it is, and nothing more,'

Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
`Sir,' said I, `or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you' - here I opened wide the door; -
Darkness there, and nothing more.

Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before
But the silence was unbroken, and the darkness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, `Lenore!'
This I whispered, and an echo murmured back the word, `Lenore!'
Merely this and nothing more.

Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
`Surely,' said I, `surely that is something at my window lattice;
Let me see then, what thereat is, and this mystery explore -
Let my heart be still a moment and this mystery explore; -
'Tis the wind and nothing more!'

Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.

Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
`Though thy crest be shorn and shaven, thou,' I said, `art sure no craven.
Ghastly grim and ancient raven wandering from the nightly shore -
Tell me what thy lordly name is on the Night's Plutonian shore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning - little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door -
Bird or beast above the sculptured bust above his chamber door,
With such name as `Nevermore.'

But the raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only,
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered - not a feather then he fluttered -
Till I scarcely more than muttered `Other friends have flown before -
On the morrow will he leave me, as my hopes have flown before.'
Then the bird said, `Nevermore.'

Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
`Doubtless,' said I, `what it utters is its only stock and store,
Caught from some unhappy master whom unmerciful disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore -
Till the dirges of his hope that melancholy burden bore
Of "Never-nevermore."'

But the raven still beguiling all my sad soul into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore -
What this grim, ungainly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking `Nevermore.'

This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom's core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion's velvet lining that the lamp-light gloated o'er,
But whose velvet violet lining with the lamp-light gloating o'er,
She shall press, ah, nevermore!

Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
`Wretch,' I cried, `thy God hath lent thee - by these angels he has sent thee
Respite - respite and nepenthe from thy memories of Lenore!
Quaff, oh quaff this kind nepenthe, and forget this lost Lenore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil! -
Whether tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted -
On this home by horror haunted - tell me truly, I implore -
Is there - is there balm in Gilead? - tell me - tell me, I implore!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Prophet!' said I, `thing of evil! - prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us - by that God we both adore -
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels named Lenore -
Clasp a rare and radiant maiden, whom the angels named Lenore?'
Quoth the raven, `Nevermore.'

`Be that word our sign of parting, bird or fiend!' I shrieked upstarting -
`Get thee back into the tempest and the Night's Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken! - quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!'
Quoth the raven, `Nevermore.'

And the raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming,
And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted - nevermore!

[Fizzgigg]

Jag vet inte om man kan kalla det för poesi, men Höga visan är häftig. Många tänkvärda sanningar.

34. Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.

[Ophelia]

Jag gillar speciellt Shakespeare (bl a hans sonetter och skådespel) och Whitman  :)

Tycker oxå att Mårtenssons Aniara (som eg. är ett epos) är riktigt bra.

Menar Du Martinsson, eller finns det en Mårtensson som också skrivit en"Aniara"?

Jag menar givetvis Martinsson.

[Ophelia]

hm... vi har en bok med shakespeare's alla pjäser
(på engelska dock)

Läs den.....säkert mycket bra.

[krellus]

Inte mitt områden men får väl säga Johan Ludvig Runeberg... (japp, jag älskar historia...)

Löjtnant Zidén

Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!"

Främst ville han gå var fara emot,
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
"Hurra, mina män, framåt!"

Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
"Tätt efter i fjäten, gossar",
Det var hans kommandorop.

Och framåt såg han, han såg sig ej om,
När så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn mitt i striden han var.

Först då, när fiendens hop han nått
Och börjat hugga och slå,
Då såg han efter, hur flinkt de gått,
Hans kära vasagossar,
Hur nära de voro uppå.

Och hände då, att han kring sig fann
Sitt hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
"Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi."

Men gick hans trupp, då han själv sprang fram,
Och kom han i strid förrn den:
"Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen."

Han förde, då kriget först bröt ut,
En trupp av femtio man;
Den hade smultit ihop till slut:
Med tjugu vasagossar
Stod nu i hären han.

Men om med färre och om med fler,
Det gav han ej akt uppå,
Han följde sitt gamla krigsmaner:
"Tätt efter i fjäten, bussar,
Nu gäller det fart, låt gå!"

Det var i striden i Virta bro,
Den sista, där han var med;
På ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
De bröto mot stranden ned.

Där stod Tutschkoff med ett tusen man,
Sexhundra blott hade de.
"I tre kolonner vi rycka fram",
Skrek överste Fahlander,
"Vem hinner främst av de tre?"

De orden hörde löjtnant Zidén,
Vasserra, det märktes snart.
"Framåt", så ropte han, "flinka ben,
Hurra, mina vasagossar,
Karl den, som i dag har fart!"

Det var visst icke den första gång,
Han ropat till folket så,
Men aldrig hade i sådant språng,
Så blint han tillförne rusat
Mot fiendens hop som då.

Förrn någon annan till anfall kom,
Tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft, och han såg sig om,
Såg efter, vad hjälp han hade,
Hur tappert hans bussar gått.

Han sjönk till jorden, han såg och såg;
Det var som förtrollat, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
Hans enda vasagosse,
De övriga såg han ej.

Kolonnen kom, den kom helt när,
Han fäste på den sin blick:
"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?"
Förgäves, han såg platt ingen,
Hans tålamod förgick.

"Nu rycka de andra i seger fram,
Och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hava de gått som paddor,
Nu blevo de efter igen."

Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej hövs att om skam här orda,
Ni förde en tapper tropp.

Gud give att alla, som vi, ryckt an,
Då vore så mången ej fälld.
Nu hava vi fallit till sista man,
Ty den främsta var vasaflocken,
Och på oss gav fienden eld.

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
Sen ni ropat en gång framåt;
Men vi hörde er röst, och vi följde er,
Och förr blev ingen efter,
Än han stupat på ärans stråt."

Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlet sken, hans sårade barm
Steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:

"Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och voro de främst i sin löjtnants spår,
Hurra, det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar, vi!"

[Lars-Olof Arvids]

Evert Taube naturligtvis!
Ingen har väl kunnat skildra vår bohuslänska natur som han. Texter som "Inbjudan till Bohuslän", "Vals på Ängön" och "Änglamark" är ju underbara!

Olle

[mari_tres]

Hm, få se här nu... Stagnelius förståss, å Rydberg. Bruno Öijer, lord Byron, William Blake... Jag är inte särskilt konsekvent av mig!!

The Tiger (W. Blake)

TIGER, tiger, burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Could frame thy fearful symmetry?

In what distant deeps or skies
Burnt the fire of thine eyes?
On what wings dare he aspire?
What the hand dare seize the fire?

And what shoulder and what art
Could twist the sinews of thy heart?
And when thy heart began to beat,
What dread hand and what dread feet?

What the hammer? what the chain?
In what furnace was thy brain?
What the anvil? What dread grasp
Dare its deadly terrors clasp?

When the stars threw down their spears,
And water'd heaven with their tears,
Did He smile His work to see?
Did He who made the lamb make thee?

Tiger, tiger, burning bright
In the forests of the night,
What immortal hand or eye
Dare frame thy fearful symmetry?

[askar]

Ingen speciell favorit.... men...JL Runebergs älskar jag att lyssna till.
Du kan välja att lyssna på Svenska el Finska.

[Whiskuchi]

Lady G - underbart, jag tänkte själv lägga in The Raven men du hann före. Den är LJUVLIG!