|
Varning! Långt inlägg. Inte trädgård.
Jag tror inte många vet hur besvärligt det är att vara flerhandikappad i Sverige idag.
Jag skriver överhuvudtaget inte för att beklaga mig, det fixar jag ljudligt på annat sätt. Men jag vill belysa problemet, jag har möjlighet att göra det och då tycker jag att det är en skyldighet att ge ord åt alla som inte kan.
Massor av människor har det mycket värre än jag, men kan antingen inte föra sin egen talan, eller blir överhuvudtaget inte lyssnade på eller har ingen omkring sig som bryr sig. Sitter man i rullstol och dessutom har andra handikapp, då är det inte hör på en,eller tar en på allvar, man är helt enkelt inte ansedd som helt tillräknelig, Säg inte," Det är nog är bara sådant som dom känner" I helsike heller!! Vi som lever under dessa vilkor, får känna det inpå bara märgen och stöter på det, nästan varje gång vi är ute. T ex Folk pratar till ledsagaren och ställer frågorna till den, istället för till den frågan berör. Expediten som frågar min man om vilken storlek och vilken färg jag vill ha på mössan. Jag är inte stum, men se det orkar man inte ta reda på.
När man kommer in i en församling, tystnar samtalen och folk kommer fram och börjar jollra och prata barnspråk och klappa en på huvudet. Ibland får man lust att slå och slå hårt också. Vi har like mycket krav på respekt, som alla andra.
Efter som jag är låst ganska mycket vid hemmet, kan det vara svårt att göra sig hörd. Men så fort jag får tillfälle, försöker jag väcka folk , Men ofta, ofta vill folk inte veta, man avbryts t ex med orden "Jag måste gå nu, jag har inte låst dörren, Jag måste åka och handla osv, osv i det oändliga. Och det värsta är att dom tror, att man är så dum , att man inte genomskådar ursäkterna. Dom flesta som inte har ordentliga rörelsehindrade i familjen har nog inte en aning om hur besvärligt livet kan vara, hur tusen hinder sätter käppar i vägen, för dom enklaste saker, saker som är helt självklara för alla andra.
Jag är gammal och har inte några stora behov, bara jag får ha "lilla gubben," blommor, djur och musik omkring mig men vad med dom yngre? Och med dom yngre menar jag inte bara dom purunga.
Att leva ett något så när normalt liv när en människa är dubbelhandikappad, är fullständigt utopi.
Här jag bor och på många, många andra ställen, kommer man inte i affärerna, det är trappsteg, för smala dörrar eller för smalt i kassan eller mellan hyllorna, här i Nybro- Kalmar är det mindre än 3% affärer som vi med elrullstol kommer in i. Likadant med bio , teater och konsertsalar.
P ga brandrisken kan vi bara få sitta längst bak på läktaren, men dom som är synskadade som jag, vad ska vi göra där? Då ser vi ju inget, men får ändå betala lika dyr biljett.
Min son bor på tredje våningen, men där är ingen hiss, alltså kan jag aldrig besöka honom. Och i bostadsbristens Sverige, är det inte bara att skaffa en annan lägenhet.
Likadant med alla som bor i villor, dom flesta har 2,3, eller 4 trappsteg upp till ytterdörren, där kan dom med motordriven rullstol inte besöka, den går nämligen inte att fälla ihop och bära upp är inte tal om.
Bara rullstolen väger 65 kg, och i det här fallet, vad den väger som sitter i stolen, ska man inte ens skriva med små bokstaver. Alla våra gamla vänner, från tiden innan vi flyttade hit, kan jag inte längre besöka.
Eftersom rullstolen inte går att fälla ihop, går den inte heller att få in i en personbil. Man är beroende av färdtjänst. Och det är både på gott och ont.
Några spontana utflykter är omöjliga. Att en dag tycka , idag är det så soligt och fint sä nu skulle det vara skönt att ta en tur ned till sjön.
Glöm det, man måste ringa en dag i förväg, men hur vet jag hur vädret är i morgon, hur många somrar har vi som den i somras? Solen skiner och det är för en gångs skull varmt och inte blåser, då sitter man där och längtar ut, men kommer ingenstans, beställer bil nästa dag, då kan man ge sig fasiken på att det regnar, blåser småspik, jag har kopparslagare, eller ingen har tid just då att följa med. Då syftar jag på dom som är beroende
av följeslagare.
När man är beroende av färdtjänst får man inte själv bestämma när man ska åka, det hela bygger ju på samåkning, i 75% av fallen får man rätta in sig efter dom andra som ska åka. Men färdtjänsten ska vara lönsam, så inget ont åt dom, vi har underbara chaffisar både i Kalmar och Nybro och beställningscentralen här i Nybro försöker att vara så tillmötesgående som det bara går. Deras hjälpsamhet, går långt utöver vad dom är skylldig att ge. Dom är värda all heder.
Här är bara en liten, liten del av alla besvärligheter som dom funktionshindrade får slåss med. Tänk då på dom som är unga, dom åren som det är så viktigt att vara som alla andra och känna gemenskap och tillhörighet. Tänk att vara 20 år och måste åka hem kl elva på kvällen, då när det kanske är som roligast, men det går inte att stanna, färdtjänsten tar slut då.
Att allt inte går att ordna som man vill får man acceptera, men att så mycket måste vara så besvärligt och omöjligt godtar jag inte.
T ex många affärer,har bara ett eller två trappsteg in, varför då inte ha en lös ramp som man kan lägga ut? Som synes, det är inga stora åtgärder som behövs, men man bryr sig inte. Man känner sig som om man inte är önskvärd.
Detta handlar i första hand inte om mig, jag är gammal och har fått leva ett rikt liv, men alla dom som föds handikappade, eller blir det i unga år, vad med dom? Är det någon som bryr sig. Nu menar jag bryr sig på riktigt. Inte ojar och suckar över en kaffekopp och sedan glömmer igen.
Vem går fram till butiksägaren och tipsar om en lös ramp, nästa gång en rullstolsbunden sitter utanför och inte kommer in. Vem säger till bibliotekspersonalen när det är alldeles för trångt mellan hyllorna och det inte går att komma fram utan att man blockerar hela gången och ingen kommer fram. Då är det inte roligt att få bitska kommentarer och snäsande, och man får känna "Vad fasiken gör du här?"
Vet en gång jag var inne på en livsmedelsaffär. Jag kunde inte nå sockerpåsen uppe på tredje hyllan. Jag bad en dam att hjälpa mig. då blev jag avsnäst med "Varför har du ingen med dig som hjälper dig. Det är ju inte meningen att andra kunder ska besväras med sånt". Visserligen tog hon ner sockerpåsen till mig, men med en mycket irriterad gest. Då flög en viss f-n i mig. Jag bugade och tog till den allra smörigaste sirapsrösten och sa:"Tack så mycket snälla lilla damen som är så hjälpsam och vänlig". Hon gick därifrån pionröd i ansiktet.
Meningen med detta inlägg är, se er omkring, för budskapet vidare. Låt det spridas som ringar på vattnet. Det finns så många många som inte förstår, och som inte vill förstå, så många som väljer att rycka på axlarna med kommentaren "äsch, det går ingen nöd på någon i dag, det finns ju så mycket hjälp att få. Dom bara gnäller för bli tyckt synd om"
Att tycka synd om är det sista någon behöver, att göras till stackare lyfter ingen. Bara vanlig medmänsklighet och öppenhet är det enda vi ber om.
Vänlig hälsning från Ann
|
Inte riktig samhällsmedborgare., Allting är så krångligt.
14-11-2002, 09:08
