Hej på Er alla!
Nu är saker och ting som dom är. När jag berättade om utfrysningen var det för att visa på hur den som är annorlunda bemöts.. Men åter igen , jag har så mycket annat som berikar min dag. Visst har jag dagar då jag är i moll, men jag har så mycket mer än dom som som inte har någon, som bryr sig.
Vi har ett gruppboende bara några meter bort på gatan, hur har dom det? Då och då ser jag personlen, som är ute och vallar dom, vårdarna pratar och skrattar med varandra, med dom andra boenden i husen runt omkring, men vem pratar med vårdnadstagarna? INGEN!! På alla dom år jag har bott här och sett dessa ute, har jag aldrig sett vårdarna prata med dom som dom vårdar. Många gånger har jag läst om gamla och rörelsehindrade, som har suttit inne i åratal, utan att komma ut ur lägenheten, glömd av alla och saknad av ingen. En fyrtioåring, placerades på ett servicehus bland 80-90-åringar, det var billigare, än att ge henne en lägenhet och personlig assistans. Där sitter hon och är glömd av familj och gamla "vänner". Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Om inte, vad ska vi då göra åt det? Det räcker inte att förfasa sig, och stanna vid det. " Det är inte ondskan som är farligast, det är den goda människans likgiltighet." Om vi inte gör något, kommer inget att göras, för alla sitter och väntar på att alla andra ska ingripa. Av all den insikt och omtanke jag har sett genom Era svar, hoppas jag och önskar, att Ni också sprider era tankar och värderingar, som ringar på vattnet, dom behövs för att ge dom ordlösa en röst. Tack till Er alla. Hälsar Ann.
|