CITAT (Gossen Ruda @ 13-06-2007, 18:33)
Sanningen är svår att definiera men man brukar säga att det är en utsaga som stämmer överrens med verkligheten. Därför kan det inte finnas två olika sanningar om en företeelse, det finns bara en som är rätt. Att sen människor ibland tenderar till att uppleva verkligheten på olika sätt är en annan sak. En som missbrukar narkotika upplever ofta verkligheten helt annorlunda än den som inte gör det. Lögn brukar vara sanningens motsats men då krävs det att man verkligen ljuger medvetet.
Ja sanningen är svår att definiera.
Det är mycket som spelar in och sanningen som begrepp är inte lätt att reda ut.
Självklart är det värt att sträva efter sanningen.
Vi alla lever i olika verkligheter och äger olika upplevelser. Upplevelsen i sig kan vara den samma tex en solnedgång, men känslan inom oss just då för stunden kan göra att jag upplever den som vacker, sorgsen, energigivande osv.
Jag kan egentligen bara säga att det är en solnedgång, men om jag säger att den är vacker så är det inte solnedgången jag beskriver utan min känsla av solnedgången. Men beroende på vilken känsla jag har, hur jag upplever den så finns det en solnedgång, den är bevisad och alla vet att den finns.
Men det blir lite svårare för mig när jag skall försöka förklara att mina upplevelser är helt äkta, jag hittar inte på.
Jag skall berätta om en upplevelse jag hade för ca 1.5 år sedan.
Jag hade fått en ny bekant, hon var hemma och vi satt på vår altan.
Jag hade bara träffat henne ett par gånger innan och vi hade inte lärt känna varandra än.
Hon hade precis varit på sin morfars grav och hon kände sig väldigt illa till mods efter det, och rätt som det är så ser jag en man framför mig. Jag blir väldigt häpen då jag inte har sett så tydligt innan, jag börjar helt omedvetet (tror jag) prata med min bekant, jag berättar om mannen jag ser (jag struntade fullkomligt i om hon tyckte att jag var precis ändavänd), jag berättar hur han ser ut och hon sitter alldeles tyst och bara lyssnar på mig.
När jag tar en paus så säger hon att det är hennes morfar jag beskriver, på pricken.
Jag kan tillägga att både hon och jag är inflyttningar från två olika delar av Sverige och vi har över huvudtaget inte pratat om våra familjer alls innan med varandra. Vi hade inga gemensamma vänner vid det tillfället.
Jag fortsätter att berätta för henne hur jag upplever honom som person, och hon sitter fortfarande tyst och lyssnar. Efter en stund bekräftar hon ALLT som jag sa.
Han är arg, väldigt arg och besviken på sin familj. Det är det jag känner och hör allra mest från honom.
Efter ett tag så märker jag att jag sitter och drar med handen över mig vänsterben, jag drar hårt och snabbt med handen över låret och ner mot knät. Jag slutar medvetet med det och tänker inte på det igen, förrän jag kommer på mig igen med att göra samma rörelse igen. Jag hör hur hennes morfar tjatar på mig hela tiden - fråga om vänsterbenet, fråga om vänsterbenet, fråga om vänsterbenet.
Tillslut avbryter jag mig själv och säger till henne - hade din morfar problem med sitt vänsterben - jag tänkte att hon måtte tycka att jag är mer än lovligt knäpp nu. Jag förväntade mig att hon skulle svara att det inte var några problem med varken vänster eller höger benet.
Jag tror att jag blev mer paff än vad hon blev när hon stirrade på mig och sa att att hans vänsterben var amputerat och han hade varit mycket arg när han fick flytta in på ett hem för att han inte klarade att bo kvar hemme längre. Mycket beroende på att han hade svårt att klara av att leva men bara ett ben.
Detta är lite av vad som hände då, jag skulle kunna ta fler exempel.
Detta är sanning. Jag vet det, bekanten vet det, min sambo vet det (han var med). Men de som vill att jag skall bevisa det, ja hur skall det gå till.
Jag skulle kunna säga till tex dig, kom hem till mig eller jag till dig så skall jag se om jag får en kontakt med någon som du känner och som har dött. Men precis som med allt annat så kanske allt inte är rätt precis just då (mestadels så händer detta mig när jag inte är beredd och jag tror inte jag skulle kunna göra det på beställning, än i varje fall) och det skulle inte hända någonting. Därmed skulle du få ett bevis på att jag bara snackar skit eller vill vara märkvärdig, jag kan inte motbevisa dig då.
Hade jag fått en kontakt så hade jag varit glad, inte för att fått nöjet bevisa utan för att ge den som inte lever tillsammans med dig längre en chans att hälsa något eller ge dig chansen att hälsa.
Jag kan förstå att det är svårt att förstå det jag skrev ovan om min bekant, hennes morfar och mig. Särskilt om man aldrig upplevt något liknande.
Och det är lika svårt att förklara vad det är som händer mig som det är att förklara en blå färg för en som varit blind från födseln, men samtidigt så tror jag nog att den blinde inte går miste om så mycket och kan leva med att inte veta hur en blå färg ser ut.
Precis lika säker är jag att du kan leva med att inte uppleva detsamma som jag.
En fråga som jag får ofta är om jag är rädd för att dö, eftersom jag har fått inblick i "andevärlden".
Ja, det är jag. Men varför måste jag fundera över.
Ooops, jag hamnade långt utanför ursprungsfrågan märker jag
Famtiden oroar oss, det förflutna håller oss fast.
Därför går vi miste om nutiden
Storseans
08-06-2007, 22:23
Så är det nog 
