Ni har det blytungt, men ni är två i eländet.

Är det bättre eller sämre? Önskar ett under, men tja...

Vad säger man?
Jag har underlättat vardagen i liten grad idag för min faster 91 år som blivit åldringsrånad för några år sedan. Hjälpt henne med bankbesök, handlat, skickat betalningsavier och mumsat semlor ihop. Slängt lite sopor och annat som är bagateller för oss andra. Det lilla man kan göra tar liten kraft för mig men underlättar mycket för den som är orolig. Tänkte inte verka tjock-och-redig på nåt sätt, känner mig inte ens redig utan gör nåt som är självklart, men kanske skicka en fundering. Vem vet när det är för sent att höra barndomshistorierna, vem vet när det inte längre finns någon kvar att fråga? Det kan vara för sent redan imorgon.