Hur kommer man ur detta?, Deppvarning... Alternativ

[Annica J]

Ärligt talat så tror jag psykologen jag fått är precis nyutskolad....så fort klockan slår avslut så avbryter hon mig och säger att nu får vi sluta och berätta resten nästa gång. SOM OM JAG KOMMER IHÅG DETTA från gång till gång.

Hon ser nästan ut som arton och tittar/stirrar mig i ögonen hela tiden. Man blir ju paranoid om inget annat.

Ja, ja tjejer och killar nu får jag sluta för idag...Riktigt härlig huvudvärk på g. Måste "släppa" allt lite.

Tack för ni skrivit till mig och stått ut med mig.


Kram A

[Eva-Helene]

Tack Marina!

Måste faktiskt erkänna att jag tjuter som en stucken gris....Har burkat upp dessa känslor för alla, ink min psykolog skäms för att visa min svaga sida men nu är den här i alla fall.

Annica, jag vet också hur det känns. Att du har öppnat upp dig för oss, det är din STARKA sida! Det krävs både mod och lite j*ar-anamma för att visa hur dåligt man mår. Det du nu har gjort är ett stort steg på bättringsvägen! Och minns dessa kloka ord som någon kom någon gång: Det är alltid mörkast före gryningen.
till dig som är så modig!

[Jan Lindgren]

Hej!
Om man har en riktig depression väljer man inte längre vad man vill minnas. Det finns inget sunt förnuft och tankeförmågan är usel. Dessutom saknar man allt normalt omdöme. Du verkar tack och lov inte hamnat så djupt än Annica eftersom du fortfarande kan dekorera hemma. Försök att släppa alla plikter och krav ett tag. Det är vanligt att ju sämre man mår desto mer åtar man sig och desto mer försöker man göra. Många börjar motionera flera gånger i veckan för får man bara bättre kondition så blir allt bättre. Det är naturligtvis inte så utan fler krav från omgivningen och från en själv förvärrar situationen. Det är väldigt lätt att sitta här långt borta och ge goda råd men jag tror tyvärr inte att det hjälper i det långa loppet. Tycker du att din psykolog inte är bra efter att ha testat en längre tid så försök att byta.
MVH
Jan Lindgren

[Ophelia]

Är inne på Kerstins linje och du kanske behöver hjälp både av mediciner och fortsätta gå på samtal samt att inte välja bort familjen MEN att gränssätta dem. Du är ung, medicinerar, har värk, upplever att stöd inte finns hos nära och kära. Inte undra på att självkänslan är låg.

Du kanske borde byta psykolog till någon som du upplever förtroende för. Själv gick jag hos en psykoterapeut som såhär i efterhand har lämnat ett hål inom mig då han var så himla stadig.

Sedan, när du upplever att ditt sinne och kropp hänger med, ska du inte stå emot dina inre önskningar om att skaffa dig en utbildning som du vill ha. Förvisso kanske du inte får den betald men det är det många som inte får och du får nog leva hund som så många andra men du skaffar dig något som ingen kan ta ifrån dig. Jag är väldigt rik....på skulder. Men jag har skaffat mig en utbildning som gett mig bra mycket mer än innan, både arbetsmässigt och faktiskt lönemässigt.

Tyvärr är en bra självkänsla något som tar tid att bygga upp. Ett bra självförtroende inom vissa områden skulle kunna vara nåt att börja med. Alla har vi något område som vi är duktiga på och det är där man ska börja och stärka sig själv. Finns INGEN som är totalt kass på allt! Själv är min självkänsla ganska låg gällande relationer men självförtroendet är desto högre i mitt arbete, speciellt när det gäller saker som många av mina kollegor tycker är svåra och besvärliga. Försöka att hitta dina områden och unna dig att skryta med dig själv.

[Castea]

Är inne på samma tankar som tidigare nämnts - att söka dig till människor och miljöer där du själv skulle kunna ha potential att växa och må bättre. Inte sällan är det miljöer där du får chans att vidareutveckla hobbies och intressen. "Det man tycker om är man oftast bra på", finns det ett talesätt som säger.

Känner igen mig i din situation, och inser idag att ett fungerande socialt nätverk är väldigt viktigt för att man ska kunna må bättre.
Det tar tid att jobba upp självförtroendet, men med ett socialt nätverk som stöttar dig, tror på dig och ger dig utmaningar på din nivå så kan det faktiskt vända i livet hur otroligt det än låter just nu.

Jag hade turen att finna en församling i Svenska Kyrkan för två år sedan som gett mig vänner och socialt nätverk samt ett högre och högre tuggmotstånd i fråga om utmaningar och förtroendeuppdrag. Det har varit väldigt välgörande för mitt självförtroende, samtidigt som det förstås varit otroligt läskigt att gå emot sitt inre automatiska "nej" när man tillfrågas göra något nytt och okänt. Men där kan kognitiv beteendeterapi vara till stor hjälp - att lära sig tänka andra tankar än de sedvanliga negativa tankarna.

[Hannele]

Om man har en riktig depression väljer man inte längre vad man vill minnas.

Nej, välja är svårt då, hjärnans försvar är att glömma - och då ryker även trevliga saker.

[ingrid fuxwall]

Har inget vettigt att tillföra men skickar dig ändå en tanke

ingrid

[zissi]

blev något fel när jag skulle skicka detta

Redigerat av zissi: 03-12-2007, 22:59

[zissi]

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen.

Att vara stark
är att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark
är att kunna se ljus i mörkret och
att alltid kämpa för att nå dit.


Jag tycker du är stark Annica som kämpar för att finna lösningar som kan hjälpa dig. ( Bl.a. genom att skriva hur du känner o be om råd). Mvh zissi

[Aqvakul]

Väldigt mkt klokt och uppmuntrande har sagts på denna tråden. Har egentligen inte så mkt att tillägga. Möjligen att det bara är du själv som kan skapa förutsättningarna för ett bra liv. Ta fasta på det som är positivt. Välj bort, åtminstone just nu, de och det som trycker ner dig. Var inte rädd för din depression. "Hissen kan aldrig gå längre längre än ner i källaren". Försök att ta fasta på det du känner att du gör bra. Försök att hitta det som gör att du känner dig lite nöjd med dig själv. Det finns massor med människor där ute som har det som du. Du är inte ensam. I grunden är du stark. Du kommer att reda ut detta.
Sköt om dig
Anders

[Anma]

Jag tror att du Annica behöver byta psykolog, man ska känna förtroende för den som ska hjälpa en, annars fungerar det inte. Du har all rätt att kräva en annan med motivationen att du inte trivs med den du har.
Har en preson nära mig som har liknande problematik som du, dessutom panikångest och social fobi, sjukskriven sedan två år.
Du är värdefull och du kan massor!

[Aqvakul]

Jag tror att du Annica behöver byta psykolog, man ska känna förtroende för den som ska hjälpa en, annars fungerar det inte. Du har all rätt att kräva en annan med motivationen att du inte trivs med den du har.
Har en preson nära mig som har liknande problematik som du, dessutom panikångest och social fobi, sjukskriven sedan två år.
Du är värdefull och du kan massor!

Det lite illavarslande är att psykologen är så ung. Annars är det svårt som patient att utvärdera den hjälp man får. Vi är lite så skapta att vi gärna hamnar i läget att hjälpen är otillräcklig. Att vi gillar eller ogillar psykologen har tyvärr lite koppling till behandlingsresultatet. Naturligtvis ska du dock ta upp detta med henne!

[Farbror Blå]

JAg vet också hur det känns.
Kram på dej, vi tänker på dej

[Annica J]

Hej på er alla!

En ny dag vankas och det ni alla har sagt har hjälp mig mycket. det blev kanske inte så mycket sömn som jag hade hoppats på men sömn blev det ju lite i alla fall.

Det har skrivits mycket och jag har ej svarat på er alla men jag skriver lite kortfattat så kanske jag svarar någon.
Min kära pappa gick bort för snart 11 år sedan och detta tog mig mycket hårt (Var ju pappas lilla tös), detta var inget jag tänkte på då men min kropp har ungefär gjort som den gör på djur när de sörjer, den har stängt av mer och mer. Detta tog hårt på min och min mammas förhållande och jag flydde i från våran stad och började skola i en annan stad. det är först nu efter snart 11 år som detta kommit ikapp mig. När det hände behandlade mina vänner och klasskompisar mig som spetälsk och vågade inte prata med mig utan jag fick ständigt gå och vara själv.
För att få min mammas uppskattning, beröm och positivt gjorde jag ALLT jag kunde. Jag gav till 200% men fick bara höra -att du inte gjorde så el. nämen det tror jag inte du kan. Medan min syster fick så mycket kämpaglöd och hjälp som bara behövdes.(har en äldre syster). Handlade det någon gång om pengar kunde hon nästan låna obegränsat medan jag helst skulle kyssa marken min mamma gick på. Kändes/känns verkligen som jag ej betyder lika mycket som min syster då jag e för lik min pappa och att jag ej har jobb, ordentlig hel familj (barn,bil,hus,hund osv.)
Jag är opererad för några år sedan och kommer aldrig kunna få några barn men det är jag ganska okej med (visst klockan tickar men). Ett barn skall inte behöva leva det liv jag har det förtjänar INGEN. Jag har sedan jag var mycket liten velat ha hund då jag funkar bättre med djur....men det sket sig också för ett par år sedan då jag fick veta att jag är allergisk mot hundar. Jag pratar/bråkar ständigt med olika läkare, mig själv, familj, nära och kära olika instanser för att få någon slags hjälp men det jag brukar få till svar är -gå hem ta några alvedon eller också -det får din sambo betala...
Ja ja allihopa många mer problem finns det men idag är det en ny dag och jag skall kämpa på nytt... Ni alla här har gett mig lite mer "ork" att höra alla JÄKLA dåliga bemötande och korkade förslag men idag så skall detta inte få slå ner mig(ja inte så mycket i alla fall).

Det ni gjorde för mig igår betyder mycket, mycket mer än ni kan ana.

Många och från mig till er.

Annica

[Alba]

Man brukar ju säga....ny dag nya tag.
Jag hoppas den här dagen skall medföra en liten ljusglimt för dig och styrkan att jobba vidare med dina problem.

Sköt om dig

[Myosotis]

Jag har sedan jag var mycket liten velat ha hund då jag funkar bättre med djur....men det sket sig också för ett par år sedan då jag fick veta att jag är allergisk mot hundar.

Har du testat om du tål pudel eller nakenhund eller så?

[Annica J]

Jag hade en Vet-bäst person hemma som jobbade med allergi och astma och enl. henne så är ej det bra med fuktig luft, mattor, gardiner, sängkläder. ja massor och sedan skall man inte utsätta sig för dessa risker. Hm, hon snacka bara goja tyckte jag då hon ansåg att ALLA djur är skadliga för mig. Ink. min katt som jag ej är allergisk mot. Fast ett rakt svar kunde man aldrig få. Pratade imot henne och tyckte att det finns faktsikt djur man kan tåla och enl. henne var detta bara fantasier. Det spelade enl. henne ingen roll om de hade päls eller ej...
Hm Snacka om att hornen växte i pannan på mig då.

Nä, nu får jag sluta för stunden, skall ta mitt mod och ordna lite saker. Tittar in en sväng senare.

Kram på er alla



Nattens prinsessa

[Farbror Blå]

Jag hade en Vet-bäst person hemma som jobbade med allergi och astma och enl. henne så är ej det bra med fuktig luft, mattor, gardiner, sängkläder. ja massor och sedan skall man inte utsätta sig för dessa risker. Hm, hon snacka bara goja tyckte jag då hon ansåg att ALLA djur är skadliga för mig. Ink. min katt som jag ej är allergisk mot. Fast ett rakt svar kunde man aldrig få. Pratade imot henne och tyckte att det finns faktsikt djur man kan tåla och enl. henne var detta bara fantasier. Det spelade enl. henne ingen roll om de hade päls eller ej...
Hm Snacka om att hornen växte i pannan på mig då.

Nä, nu får jag sluta för stunden, skall ta mitt mod och ordna lite saker. Tittar in en sväng senare.

Kram på er alla

Nattens prinsessa

Låter som om du har haft otur med dina kontaktet och hjälppersoner, de låter inte riktigt smarta...
vacker blomma!

[Kathy]

Jag hade en Vet-bäst person hemma som jobbade med allergi och astma och enl. henne så är ej det bra med fuktig luft, mattor, gardiner, sängkläder. ja massor och sedan skall man inte utsätta sig för dessa risker. Hm, hon snacka bara goja tyckte jag då hon ansåg att ALLA djur är skadliga för mig. Ink. min katt som jag ej är allergisk mot. Fast ett rakt svar kunde man aldrig få. Pratade imot henne och tyckte att det finns faktsikt djur man kan tåla och enl. henne var detta bara fantasier. Det spelade enl. henne ingen roll om de hade päls eller ej...
Hm Snacka om att hornen växte i pannan på mig då.

Det är väldigt individuellt hur man reagerar på olika saker om man har astma.
En del mår bra av fuktig luft eftersom det lindrar luftrören medans andra blir tungandade.
När det gäller djurallergi så reagerar en del på pälsen medan andra reagerar på det äggviteämne som finns i hunden/kattens saliv. Är det som i det senare fallet så spelar det ingen roll om det är en pudel eller en nakenkatt. Jag har astma men tål alla sorters djur.



Såg att du skrev i ett tidigare inlägg om din värk.
Kan den här sidan vara något? http://www.varkstaden.se/ (det finns en hel del boktips på sidan...)
Här står det mer om Gunilla Brattgerg som startade upp Värkstaden.

Redigerat av Kathy: 04-12-2007, 10:53

[Cacki]

Hej Annica!
Sent om sider får jag tummen ur att skriva till dej. Läste ditt inlägg redan igår men visste faktiskt inte vad jag skulle skriva just då när du mådde som sämst och alla andra redan skrivit så mycket klokt. Dumt och lite fegt, jag vet. Förlåt. Men det viktigaste är ju ändå att du verkar må lite bättre idag!!

Jag kan ju inte riktigt förstå din situation men vill ändå säga att jag också funderar i samma banor som bl a Kerstin z5-6. Kanske du skulle prova någon medicin om du inte redan slagit det ur hågen. Bara som lite hjälp på traven för det finns ju inget som säger att du inte kan få annan hjälp parallellt med medicineringen.

Och sedan det här med psykologen.
Själv fick jag en ganska jobbig diagnos för några år sedan och deppade ihop ganska rejält. Det behövde aldrig gå så långt som att jag utvecklade en regelrätt depression eftersom min lyhörde doktor fångade upp mej i tid, som tur var.
Nåväl, jag skickades till en, vad dom kallade samtalsterapeut (vilket tydligen inte skulle vara detsamma som psykolog....???..hm, ja inte vet jag). Efter Första gången undrade jag vad i jösse namn jag hade där att göra men fortsatte ändå att gå dit några gånger till. Det var precis som du beskriver. En jäkla massa frågor om vad man själv uppfattar som helt oväsäntligt just då. Man vill ju liksom inte bara snacka en massa själv, man vill ju ha hjälp. NU!
Inte förrän efteråt när jag började må lite bättre igen (som jag i den stunden trodde att det skulle jag gjort ändå även om jag inte gått till den där terapeuten) förstod jag hur bra det ändå varit.
Just när man mår så dåligt märker man inte att man faktiskt ger sitt undermedvetna en omgång. Att man faktiskt bearbetar sin situation bara genom att få babbla.

Det jag egentligen vill ha sagt är alltså att du inte ska ge upp din psykologkontakt! För förutom att du förhoppningsvis kan ta till dej det så är det också något du kan ha gott av i framtiden. Man lär på något underligt sätt lära känna sej själv mycket bättre och man blir en riktig jäkel på att själv märka om/när det börjar barka åt skogen igen och då vet man bättre hur man ska göra för att "mota Olle i grind" och vända tankarna åt rätt håll igen. För det är ju faktiskt inte riktigt säkert att du kunnat bearbetat "färdigt" allt på en gång och då har du redan hunnit ladda moteldskanonerna och därmed ett försprång.

Många styrkekramar från Cacki