|
Oj oj oj är ju bara här på små blixtvisiter numer och hade inte läst denna tråd. Nu har jag skummat genom alla 19 sidorna.
Först är jag ju naturligtvis precis lika ledsen som alla andra för din skull. Livet måste gå vidare och konstigt nog så gör det så också.
Man gruvar sig för begravningen, men oftast går den bättre än man trodde den skulle göra, det fina i cermonin, stödet från nära o kära, musiken, blommorna och ljusen bidrar till ett slags lugn.
Att sen tro att "det går över" som en del skriver, det gör det naturligtvis inte och ska inte så göra heller. När man råkar ut för detta så hamnar man först i ett vacum, en del kallar det för att rasa ner i ett hål. Man är totalt passiv klarar inte mycket. Så småningom vaknar man ur förlamningen, man hänger med men så mkt mer är det inte.
Finns ett uttryck som heter tiden läker alla sår, i ett sånt här fall läker det kanske inte helt och inte så fort heller, vissa dar går riktigt bra men sen kommer man att tänka på nåt, som t.ex. det du skriver om frukostar o grillmiddagar Biggan. Då rasar man en stund igen.
Man har ett behov av att ventilera och det är livsviktigt att man får göra det, även senare om ett halvår eller ett år. Därför måste vi hålla liv i denna tråd länge.
Om man nu ska likna sorgen vid de där hålen man rasar ner i, så är det hål lite överallt i början och dom är djupast då också.
Första året då man ska göra allt och uppleva "utan" julen o andra högtider, födelsedagar, semester ja allt som man traditionsenligt gör i en familj blir svårt, men har man ändå barn o barnbarn runt sig så sörjer man inte dessa saker ensam.
Hålen ja dom finns så småningom inte överallt längre. Dom som finns blir grundare, till slut kanske bara en platå som man kan likna vid en rabatt, där växer minnena. Minnen som man kan minnas med glädje och förtröstan och som man vårdar likt sina blommor.
Kanske orkar du så småningom också närma dig de forum för personer som mist en anhörig som finns på nätet. Dom kan nog ännu mer än dom av oss här på odla som inte varit i samma sits förstå din situation för dom har själva varit precis där du är nu. Där kan du också så småningom trösta andra när du är "före" dom. Säkert hitta nya vänner också.
Livet är inte slut även om det känns så nu, det är bara mycket, mycket annorlunda.
Sänder dig kraft och styrka nu att orka, allt praktiskt som måste göras o som du säkert är mitt i nu, att orka med julen som kommer så snart efter, ja hela det första annorlunda året.
Vi finns här för dig, kram kram!
--------------------
|
Jag är så ledsen och förtvivlad
08-12-2008, 08:32
men jag hoppas ändå att du har det så bra du bara kan nu när du är ledig ett par dagar och att du hittar lite julklappar till dina små barnbarn. 
....och 
zon 1
