Men åhh, vilken berättelse!!!
Jag har trott att det här var en "musik-tråd" så jag har inte öppnat den förrän ikväll.
Jag trodde först att det var på riktigt

nästan ända fram till mitten ungefär...
Då fattade jag att det handlade om att åldras.. att man såg sig själv men ändå inte...
Tänkte, vilken jäkla knäpp kärring....!!!
Sedan kom tårarna... när jag förstod...
Jag kände mig så träffad så oj,oj,oj! Tänkte på alla som jag har omkring mig, som oxå skulle känna likadant... Tänkte på mamma min (72) som också vill vara hemma ifrån olika fester och kalas...
Jag är 46 men för bara 3 år sedan var jag 28. Har alltid varit.
Nånting har hänt de sista åren. Det är så många saker det beror på och jag känner mig så maktlös över att jag inte rår på hela situationen. Det är så mycket som jag skulle vilja förändra men har inte möjlighet här och nu att göra det... (men det kommer nog...)
Ni har skrivit så tankvärda ord allihopa och det känns att det finns en stor ödmjukhet i allas tankar. Det är väl ändå det viktigaste??????????
-Tack Lady'n!
-FANTASTISKT BRA!