Jag känner inte igen mig själv, tjatig och velig och smått desperat. Tack Anki och Gillan. Nu är jag lugnare. Tar jag på mig glasögon ser jag karaktärsblad på några. I detta läget ser jag omskolning som uteslutet; jag skulle inte klara av det och jag är rädd för att de, efter
min behandling, skulle dö av chocken. Jag rensar i en hörna (med nagelsaxen) och jämför.
Och om en tid åker plastpincetten fram

. Jag kommer att intala mig (lura mig själv) att det här har jag gjort femtioelva gånger och jag kan inte misslyckas

.
Vad gör de blå med mig?