Jag skriver en bok, Behöver tips om vinkling Alternativ

[Christa]

Jag förstår allt mindre vad du vill med denna tråden,Christa.

Jag sitter här med ett superintressant material och är osäker på hur jag skall presentera det. Jag tänkte först att avstå från att argumentera med dem som tvivlar helt och hållet men så hände det inte så mycket mer i tråden och jag tänkte att jag får väl försöka bemöta allt som skrivs för att få igång den igen.

Det är naturligtvis svårt att ställa frågan när ni som svarar inte riktigt vet vad det är jag skall presentera. Samtidigt kan jag ändå ha nytta av era tankar och åsikter om vad som gör en bok intressant.

Berätta gärna vad som fick dig att undra vad jag ville med tråden så kanske jag kan svara bättre.

[KRT]

Om det vore arvet hur kan du då förklara att diabetes typ 2 ökar lavinartat i västvärlden?

Med de flesta sjukdomar (bortsett från vissa genetiska sjukdomar), är det så att man inte ärver en sjukdom utan en benägenhet att bli sjuk. Dvs, du har större risk att drabbas än en genomsnittlig individ (som i sig inte existerar som individ). Men trots att vissa personer löper större risk är det inte alla som drabbas och det är här det blir extremt komplicerat. Vad bestämmer om individen med ökad benägenhet för en viss sjuksom ska drabbas eller inte?
Hade man vetat detta hade man kunna göra det enkelt för sig och kanske börjat med mediciner redan innan sjukdomen bröt ut, man kunde undvika vissa saker och man kunde kanske operera förebyggande osv.

Det är enkelt att kalla vissa sjukdomar livvstilsjukdomar, Diabetes typ 2 är ett ständigt förekommande exempel. Enkelt förklarat kan man se det så att folk har tillgång till för bra mat och rör sig för lite -> övervikt vilket kan ge diabetes. Men är det verkligen så enkelt? Alla överviktiga drabbas ju inte av diabetes? Och normalviktiga drabbas faktiskt också..... Man kan vända på resonemanget och se det på ett annat sätt; Vissa individer har en ökad benägenhet att drabbas av typ 2 diabetes, och om dessa personer lever ett visst liv och exponerar sig för vissa faktorer som kan vara utlösande, då löper de större risk än den genomsnittliga människan att drabbas.
På samma sätt kan man diskutera allergier, om båda föräldrarna är drabbade är risken för att deras gemensamma barn får någon allergi många gånger större än om ingen av föräldrarna har någon allergi. MEN trots detta är det inte alla barn till allergiker som blir allergiska, och även icke-allergiska föräldrar får allergiska barn. Så vad beror detta på? Ingen vet, men det finns massor med teorier, bla den sk "hygienhypotesen" (vi lever för rent), bakteriehypotesen (vi har fel sorts bakterier i tarmen vilket påverkar immunflrsvaret negativt) osv. Det är dock känt att barn som drabbas av RS-infektioner som små löper en ökad risk att få astma senare, men igen - alla som får RS-infektioner får inte astma.
Samma resonemang kan man föra om cancer, hjärt-kärlsjukdomar etc.

Problemet är alltså att man inte vet vad som "är droppen som får bägaren att rinna över", och det är därför det är så svårt att säga vem som kommer bli sjuk, och det är därför man pratar om risker och procent-tal, det går helt enkelt inte att vara säker. Och detta är också orsaken till att många läkare är skeptiska till de nya gentesterna man kan göra som visar på risker att drabbas av olika saker baserat på vad man harför gener. Med få undandtag kan man inte säga mer än att om man har gen X löper man "något ökad" eller "ökad" risk för vissa saker, det säger inget OM man kommerdrabbas.

Å andra sidan är det naturligtvis så att om man känner till att väldigt många i ens släkt har drabbats av en sjukdom, eller man kanske tom vet att man har en gen som predisponerar för ett tillstånd - då kan man ju försöka minimera riskerna att drabbas genom att vidta åtgärder. T.ex. bröstcancer - regelbunden mammografi och evt test för att se om man bär på en av de idintifierade bröstcancergenerna. Prostatacancer - samma sak (dock undersökning på annat sätt än mammografi ) osv.

[*Stintan*]

Vet du vad Christa, jag förstår om du själv tycker att ditt material är superintressant men är du säker på att andra också tycker det? Varför låter du inte ett par vänner ta del av materialet för att få deras synpunkter. Du behöver uppenbarligen bollplank.

Det är ju oerhört svårt att svara på dina frågor när man bara har det lilla du berättat att gå på. Du går som katten kring en het gröt och bara antyder en massa saker och sen vill du veta vad vi tycker och hur du ska presentera ditt material. Det faller ju på sin egen orimlighet att vi ska kunna ha några synpunkter om detta när vi inte vet vad det handlar om mer än lite luddigt hur man kan förebygga/bli av med livsstilsrelaterade sjukdomar (som vi inte ens med säkerhet vet är livsstilsrelaterade. Min anm.)

[ängsvädd]

Jag fattar det som att Christa använder odla för att få hjälp med sin bok på olika sätt.

[*Stintan*]

Jag fattar det som att Christa använder odla för att få hjälp med sin bok på olika sätt.

Vad menar du??? Har någon påstått något annat?

[ängsvädd]

Vad menar du??? Har någon påstått något annat?

Inte såsom jag har uppfattat det.

[Rosmarin]

Jag tycker att det är intressant att läsa om människoöden. Så om du riktar dig till en publik som är som jag så ska du skriva med dig själv som utgångspunkt. Hur du levde innan, hur du upptäckte symptomen, hur ditt liv har påverkats av allt detta och vad det var som fick dig att hitta "nyckeln" till problemet. En bok som rent faktamässigt beskriver ett sjukdomsförlopp skulle jag inte läsa om det inte var så att den ingick i ett annat studiematerial, eller om jag själv eller någon närstående drabbades av sjukdomen i fråga. Håller med "jholma" om det hon skriver:

Du skall använda Dig själv som infallsvinkel. Då blir det intressant. Det blir alldeles för pretentiöst att ge sig i strid med forskare och etablerade behandlingsmetoder utan i de här fallen får man gå en omväg.

Det finns inget som är så intressant som om att läsa hur någon tagit sig ur en sjukdom eller en livskris så jag rekommenderar att Du gör detta.

Kan Du sedan komma med i något program på radio eller TV där Du kan presentera Din bok (inte så svårt) så har Du fått en bra marknadsföring.


Lycka till!

Jag tror dock att om du "utlämnar" dig själv i boken så måste du ta ställning till i förväg hur du kommer att reagera på att de som läser boken förmodligen kommer att förknippa din person med din sjukdom, och detta kan bli väldigt besvärande i längden tror jag. Det kan vara väldigt tufft att helt och hållet identifieras med en sjukdom. " Aha, det är du som är den där diabetessjuka personen som... vad var det du hette sa du?"

Ett alternativ kanske kan vara att skriva om en påhittad person som du låter påskina att du har träffat och intervjuat t.ex. Eller helt enkelt bara skriver om i tredje person som t.ex "Anna".

Detta beror ju på vad du vill få ut av att skriva din bok.

När det skrivits om livsstilssjukdomar i tråden så nämns det olika fysiska åkommor, som diabetes typ II, hjärtsjukdomar, cancer mm... En allvarlig sjukdom som jag tror ökar och kommer att göra det ytterligare om dagens samhällsutveckling fortsätter i samma hjulspår är depressioner av olika slag. Detta är ett utmärkt exempel på vad dagens livsstil där vi blir allt mer stressade och tvugna att hela tiden prestera mera och mera kan leda till.

[Gudrun i Götebor...]

Jag undrar om den här boken håller på att bli en slags deckare

[Christa]

Jag tycker att det är intressant att läsa om människoöden. Så om du riktar dig till en publik som är som jag så ska du skriva med dig själv som utgångspunkt. Hur du levde innan, hur du upptäckte symptomen, hur ditt liv har påverkats av allt detta och vad det var som fick dig att hitta "nyckeln" till problemet. En bok som rent faktamässigt beskriver ett sjukdomsförlopp skulle jag inte läsa om det inte var så att den ingick i ett annat studiematerial, eller om jag själv eller någon närstående drabbades av sjukdomen i fråga. Håller med "jholma" om det hon skriver:
Jag tror dock att om du "utlämnar" dig själv i boken så måste du ta ställning till i förväg hur du kommer att reagera på att de som läser boken förmodligen kommer att förknippa din person med din sjukdom, och detta kan bli väldigt besvärande i längden tror jag. Det kan vara väldigt tufft att helt och hållet identifieras med en sjukdom. " Aha, det är du som är den där diabetessjuka personen som... vad var det du hette sa du?"

Ett alternativ kanske kan vara att skriva om en påhittad person som du låter påskina att du har träffat och intervjuat t.ex. Eller helt enkelt bara skriver om i tredje person som t.ex "Anna".

[b]Detta beror ju på vad du vill få ut av att skriva din bok.

Detta är svåra frågor. Jag har ju inget egenintresse av att lämna ut mig och det är svårt att veta vad det kan få för konsekvenser. Jag har tidigare varit ganska naiv när det gäller andra människors intentioner och lärt mig att en del letar efter svaga punkter för att trycka till en.

Ett problem kan ju vara att om jag inte får tillräckligt med inkomster genom mina nya kunskaper och det blir allmänt känt att jag har hälsoproblem. (Har lyckats att bota en rad hälsoproblem men är inte helt klar än.) Kan det då bli svårare att få ett jobb t ex?

Har också förstått att de som har häloproblem eller har haft det inte får ta vissa försäkringar.

När det gäller vad jag vill uppnå så är det primära syftet att hjälpa andra att bli friska eller slippa bli sjuka. Att tjäna pengar på boken kommer i andra hand men jag har lagt ner tusentals timmar på det här och det kommer också att kosta pengar att trycka den så det är klart att jag vill få igen en del och kanske kunna leva på bok, artiklar och föredrag. (Har skrivit lite mer om vad jag vill uppnå tidigare i tråden.)

Om jag skall hålla föredrag så kan det förståss bli svårt att låtsas att det handlar om intervju av någon annan. De skulle snart förstå att det är jag.

Med tanke på hur jag blev behandlad när jag mådde som sämst så borde jag vara försiktig. Det finns tyvärr människor som gärna trampar på dem som visar sig svaga. När det var som värst så var livskvaliten nere på minus och jag var nära att ge upp.

Redigerat av Christa: 11-10-2009, 17:53

[Rosmarin]

Detta är svåra frågor. Jag har ju inget egenintresse av att lämna ut mig och det är svårt att veta vad det kan få för konsekvenser. Jag har tidigare varit ganska naiv när det gäller andra människors intentioner och lärt mig att en del letar efter svaga punkter för att trycka till en.

Ett problem kan ju vara att om jag inte får tillräckligt med inkomster genom mina nya kunskaper och det blir allmänt känt att jag har hälsoproblem. (Har lyckats att bota en rad hälsoproblem men är inte helt klar än.) Kan det då bli svårare att få ett jobb t ex?

Har också förstått att de som har häloproblem eller har haft det inte får ta vissa försäkringar.

När det gäller vad jag vill uppnå så är det primära syftet att hjälpa andra att bli friska eller slippa bli sjuka. Att tjäna pengar på boken kommer i andra hand men jag har lagt ner tusentals timmar på det här och det kommer också att kosta pengar att trycka den så det är klart att jag vill få igen en del och kanske kunna leva på bok, artiklar och föredrag. (Har skrivit lite mer om vad jag vill uppnå tidigare i tråden.)

Om jag skall hålla föredrag så kan det förståss bli svårt att låtsas att det handlar om intervju av någon annan. De skulle snart förstå att det är jag.

Med tanke på hur jag blev behandlad när jag mådde som sämst så borde jag vara försiktig. Det finns tyvärr människor som gärna trampar på dem som visar sig svaga. När det var som värst så var livskvaliten nere på minus och jag var nära att ge upp.

Ja, det är det. Svåra frågor alltså. Mycket viktigt att tänka igenom detta ordentligt i förväg tycker jag. Annars kan det lätt bli en väldigt jobbig situation tror jag. Bäst att redan innan försöka föreställa sig vilka situationer man eventuellt kan komma att ställas inför och hur man kan hantera dessa. Sedan kan man ju verkligen hoppas att de jobbiga situationer man har fantiserat om aldrig kommer att hända!

[Christa]

Att vända sig till läkare är nog ganska meningslöst, där handlar det om prestige och pinkas revir mer än någon annanstans.

Om jag utgår från mig själv så tvingas jag läsa massa forskning skriven på "medicinska" (därtill på engelska) och jag avskyr det. Att ta med forskning som är alltför tungt skriven skulle nog avskräcka de flesta. Det skulle nog vara bättre att att med enklare ord på ett lättfattligt sätt redogöra för foskning som gjorts och lämna korrekt referens. Jag vet att jag skulle ha svårt att ta till mig något helt nytt om det inte finns något direkt stöd för det som sägs. Fast det är jag det, det är ju inte säkert att folk i allmänhet tycker samma som jag.

Det här är intressant. Du skriver att det handlar om prestige och pinkas revis samtidigt som du nämner att du tvingas läsa medicinsk forskning. Innebär det att du har kunskaper om hur läkarna resonerar? Att du genom ditt yrke så att säga ser sjukvården från insidan?

Jag har många gånger undrat hur läkarna egentligen resonerar. Att förutse hur de skulle reagera på mina upptäckter är ju svårt när jag inte vet hur de tänker men man kan ju gissa...

Samtidigt är ju ett av mina mål att förändra sjukvårdens inriktning till mer förebyggande och botande och då måste jag ju få läkarkåren intresserad.

Inside information är alltid värdefullt

[Rosmarin]

....
Samtidigt är ju ett av mina mål att förändra sjukvårdens inriktning till mer förebyggande och botande och då måste jag ju få läkarkåren intresserad.

....

Det här tycker jag är intressant! Om läkare hade varit lite mer intresserade av att förebygga och behandla orsaken till olika sjukdomar så hade många människor säkert varit mycket friskare. Tycker oftast att de bara vill behandla ett symptom i taget och knappt det ibland... .
Den österländska medicinen fungerar mera på detta sätt än vår västerländska. Om man nu ska generalisera...

[Christa]

Det här tycker jag är intressant! Om läkare hade varit lite mer intresserade av att förebygga och behandla orsaken till olika sjukdomar så hade många människor säkert varit mycket friskare. Tycker oftast att de bara vill behandla ett symptom i taget och knappt det ibland... .
Den österländska medicinen fungerar mera på detta sätt än vår västerländska. Om man nu ska generalisera...

Ja och kommer man med en lång lista över symptom i syfte att underlätta för läkaren att hitta felet så verkar de snarare se det som ett utslag av hypokondri än som ett viktigt hjälpmedel för att kunna ställa diagnos.

Att vi är fysiologisk helhet och inte en serie av varandra oberoende kroppsdelar verkar inte riktigt ingå i den svenska läkarutbildningen.

Nå det här kan man ju ha i egen tråd men jag vill hålla liv i den här ett tag till. Jag har svarat på flera inlägg och hoppats på kompletterande information från skribenterna men de har inte svarat. Kanske pga att de inte sett att jag har svarat.

[KRT]

"Att vi är fysiologisk helhet och inte en serie av varandra oberoende kroppsdelar verkar inte riktigt ingå i den svenska läkarutbildningen".

Jo, det gör det visst, det är i högsta grad en del av läkarutbildningen. Saken är bara den att under utbildningen börjar man grundläggande och brett, och sedan specialiseras utbildningen mer och mer, ungefär som en pyramid. Detta fortsätter efter att man blivit färdig läkare (dvs gjort sin AT), eftersom många specialiserar sig. De fortsätter "läsa" i 4-7 år för att bli extra bra på ett sepeciellt område. T.ex. lungor, hjärta, att söva folk eller hjärnan. Eftersom ingen människa kan allt om allt, får man antingen lära sig mycket om lite (specialister) eller lite om mycket (allmänläkare). Under de första terminerna betonas sammanhang, att allt hör ihop och att alla organ är en del av en större helhet, men vid den efterföljande specialiseringen får detta resonemang stryka lite på foten.

Vad gäller helheter och smaband så är de viktigt, och kan vara av oerhörd vikt vid diagnoser och behandlingar. MEN, idag är de så ont om folk att en läkare kan ha fler patienter än det rimligen finns tid för, vilket gör att man inte har möjlighet att sitta och prata med varje patient i flera timmar för att diskutera en persons hela livsanamnes. Och vanligen behövs det inte heller. Söker en person med svåra öronsmärtor och trumhinnan visar sig vara röd vid en ndersökning, då är det troligen örninflammation. Det finns ett uttryck för det på engelska, vet inte om uttrycket finns på svenska men det betyder ungefär att det troligaste oftast är det som är rätt. Att en person av 1000 som söker för de problemen har något helt annat, motiverar inte att ALLA med dessa symptom ska genomgå t.ex. en MRI..... I så fall hamnar vi i USA, där läkarna alltid gör alla undersökningar som finns bara för att inte riskera att stämmas om de skulle missa något. Detta är en av orsakerna till USAS horribla sjukvård.....

Jag måste säga att jag tycker det generaliseras och nedvärderas en hel del i denna tråd. Alla läkare är faktiskt inte stelbenta idioter som är odugliga på allt och aldrig gör något bra. Att en del människor har dåliga erfarenheter är inte konstigare än att jag haft dåliga erfarenheter av rörkillar eller att vissa avskyr poliser. Om man inte är nöjd med en läkare, då söker man en andra uppfattning. Får man inte respons hos allmänläkaren på vc, ser man till att få remiss till specialist osv. Det stora flertalet läkare är faktiskt hyggliga människor, som blivit läkare för att de vill hjälpa folk att må bättre. De har slitit under MÅNGA år för att uppnå sin dröm, och även om läkareutbildningen kanske inte är tekniskt svår är det en fruktansvärd mängd information man msåte memorera. Dessutom lever dessa människor alltid med visheten att de har andras liv på sina axlar och att de måste göra allt och lite till för sina patienter. För om de misslyckas kan det kosta liv. Hur många har ett arbte där ett pyttelitet misstag kan kosta liv? Inte jättemånga kan jag lova.

Och nej, jag är INTE läkare själv, så det är inget personligt försvarstal. Däremot har jag viss insikt i både utbildningen och yrket.

Edit: stavfel

Redigerat av KRT: 13-10-2009, 13:28

[Anki V]

"Att vi är fysiologisk helhet och inte en serie av varandra oberoende kroppsdelar verkar inte riktigt ingå i den svenska läkarutbildningen".

Jo, det gör det visst, det är i högsta grad en del av läkarutbildningen. .................För om de misslyckas kan det kosta liv. Hur många har ett arbte där ett pyttelitet misstag kan kosta liv? Inte jättemånga kan jag lova.

Så sant!
Kan inte annat än att hålla med och jag har också viss insikt.

/Anki

[Christa]

Jag skall inte berätta vad jag har varit med om eftersom det inte var ovanstående diskussion som tråden skulle handla men ni skulle nog bli förvånade...

Jo förresten, jag skall berätta en sak som hände mig. Jag hade under en rad av år fått det ena hälsoproblemet efter det andra. Hösten 2006 bestämde jag mig för att äntligen ta itu med det hela och lade stor möda på en lista över allt som drabbat mig.

Min noggrant och överskådligt skrivna symptomlista som jag lagt stor möda på kastade hon bara en hastig blick på och bad mig sedan berätta. De tog lite prover och sedan hände det ingenting. Jag tog kontakt igen efter några månader och undrade hur hon tänkte gå vidare. Hon verkade inte ha dragit några slutsatser av symptomlistan alls. När jag undrade om hon kunde ta ett visst prov så blev hon tvärförbannad och sa att det minsann var hon som bestämde vilka prover som skulle tas.

Jag orkade inte söka dit igen och kom dit först när jag blev akut dålig 1,5 år senare. Då hade det tillstött ännu fler symptom. Då kom jag till en annan läkare som hade jour och den första var inte kvar. Fick dock ingen hjälp den gången heller. Jag var helt förtvivlad.

När jag sedan bad att få ut journalen så hade den första läkaren varken scannat in symptomlistan eller skrivit in symptomen själv.

Det var efter det som jag började söka information på egen hand och snubblade över en massa annat som sedan byggts på till en helhet som skall bli en bok.

Min väninna kände sig så illa behandlad varje gång hon sökte läkare så hon till slut tog med sin man. Hon menade att kvinnor ofta blir sämre bemötta. Om det är så vet jag inte.

En läkare sa till henne - Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk!

Syftet med min kommentar i mitt förra inlägg var inte att racka ner på läkarkåren i allmänhet utan på deras utbildning. Det jag skrev här ovanför var mer för att många inte vet hur det kan vara.

För egen del känner jag dock ett mycket stort obehag inför tanken att besöka en allmänläkare igen.

Redigerat av Christa: 13-10-2009, 19:10

[ängsvädd]

Jag skall inte berätta vad jag har varit med om eftersom det inte var ovanstående diskussion som tråden skulle handla men ni skulle nog bli förvånade...

Jo förresten, jag skall berätta en sak som hände mig. Jag hade under en rad av år fått det ena hälsoproblemet efter det andra. Hösten 2006 bestämde jag mig för att äntligen ta itu med det hela och lade stor möda på en lista över allt som drabbat mig.

Min noggrant och överskådligt skrivna symptomlista som jag lagt stor möda på kastade hon bara en hastig blick på och bad mig sedan berätta. De tog lite prover och sedan hände det ingenting. Jag tog kontakt igen efter några månader och undrade hur hon tänkte gå vidare. Hon verkade inte ha dragit några slutsatser av symptomlistan alls. När jag undrade om hon kunde ta ett visst prov så blev hon tvärförbannad och sa att det minsann var hon som bestämde vilka prover som skulle tas.

Jag orkade inte söka dit igen och kom dit först när jag blev akut dålig 1,5 år senare. Då hade det tillstött ännu fler symptom. Då kom jag till en annan läkare som hade jour och den första var inte kvar. Fick dock ingen hjälp den gången heller. Jag var helt förtvivlad.

När jag sedan bad att få ut journalen så hade den första läkaren varken scannat in symptomlistan eller skrivit in symptomen själv.

Det var efter det som jag började söka information på egen hand och snubblade över en massa annat som sedan byggts på till en helhet som skall bli en bok.

Min väninna kände sig så illa behandlad varje gång hon sökte läkare så hon till slut tog med sin man. Hon menade att kvinnor ofta blir sämre bemötta. Om det är så vet jag inte.

En läkare sa till henne - Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk!

Syftet med min kommentar i mitt förra inlägg var inte att racka ner på läkarkåren i allmänhet utan på deras utbildning. Det jag skrev här ovanför var mer för att många inte vet hur det kan vara.

För egen del känner jag dock ett mycket stort obehag inför tanken att besöka en allmänläkare igen.

Jag har sett en undersökning för flera år sedan som visade att kvinnor behandlas sämre än män inom vården. Minns inte riktigt på vilket sätt, men tror det handlade om möjlighet att bli undersökt, att bli tagen på allvar, att få prover tagna.
Jag förstår att du är besviken på vården Christa efter hur du blivit behandlad - eller snarare inte behandlad

Redigerat av ängsvädd: 13-10-2009, 19:16

[Meriona]

Själv drabbades jag av glaskroppsavlossning och en massa andra synproblem och min väninna fick grå starr och gula fläcken innan hon var 40. Hon är dock helt frisk igen och det är inte genom sjukvården kan jag säga.

Torr makuladegeneration, som 80% av alla har som har det som du kallar GulaFläcken (vilket är fel eftersom det är GulaFläcken i ögat som blir skadad), går ännu inte att bota, vad hade din väninna som blev frisk utan sjukvård? Den våta varianten är aggressiv men kan botas om man är snabb (vi talar någon till några veckor), antingen med laserkirurgi eller olika typer av injektioner, näppeligen någon man ordnar utan medicinsk expertis. Jag ställer mig frågande till den typen av uttalanden om man ska vara trovärdig i ett sådant här sammanhang. i så fall bör man nog vara lite mer precis om hur personen lagade sig.

Jag är inte läkare, men både min mormor och nu min far har nyligen fått diagnosen Torr M, mormor blev blind och pappa ser tok-dåligt. Därför har jag intresserat mig, eftersom chansen är ganska stor att jag får det också. Dessutom hade min morfar Glaukom (grönstarr) så jag lär väl bli stenblind.... Katarakt (gråstarr) har både mamma och pappa, men det kan man operera, åtminstone blev det halvbra på pappas andra öga.

[Gudrun i Götebor...]

Jag förstår allt mindre vad du vill med denna tråden,Christa.

Instämmer med Aqva. Vad är ämnet för den här tråden?

[Hej igen]

Själv drabbades jag av glaskroppsavlossning och en massa andra synproblem och min väninna fick grå starr och gula fläcken innan hon var 40. Hon är dock helt frisk igen och det är inte genom sjukvården kan jag säga. Listan kan göras lång. Om det var så enkelt att man var frisk och mådde bra ända tills man dog knall och fall men så är det ju inte för majoriteten.

Sorry Christa, men det där tror jag inte på en endaste sekund.

Varför Christa ... har inte din väninna gått ut med sitt sensationella botemedel mot en otäck
sjukdom????

Min syster har den våta sorten och behandlas ... har fått tre sprutor i ögat .. med en månads mellanrum, på Borås lasarett.
Hennes sjukdomsförlopp har stagnerat, inte helt, men hon ser bättre nu än hon gjorde för ett år sedan.
Men i hennes vänsteröga är synen för evigt splittad ... det ögat använder hon inte längre.
Varje gång hon kallas till återbesök ( nästa är om en vecka) får hon veta att hon ev kommer att få en injektion i ögat ... det vet man först efter undersökning och synkontroll.
Hon vet också att det handlar om obotlig sjukdom .. ingen har ännu lyckats bota.

Kan inte din väninna dela med sig av sitt "recept" till botemedel och hjälpa en massa människor som nu är i förtvivlan över att kanske så småningom bli helt blinda .... min grannes pappa som nyss fyllde 60 tillhör en av dem. Han har helt tappat livslusten .. han har också den våta sorten .. som dock gått lite för långt.
,