|
Halaj!
Utdrag ur Nationalecyklopedin. Jag har beskurit texten ganska bryskt (den var lång nog ändå). Den första delen tog jag med för att jag tycker att den har allmänt intresse. Själv tycker jag att det är fascinerande (p-piller i växter, fantastiskt!).
Vad är en växt? Växter är flercelliga organismer, med undantag av ett stort antal arter grönalger. Drygt 300 000 arter är kända, och de varierar i storlek från någon millimeter till mer än 90 m. Vidare har de med få undantag förmåga till fotosyntes; cellpigmenten för fotosyntesen är klorofyll och karotenoider. Cellernas upplagsnäring är oftast huvudsakligen stärkelse, och cellväggarna består mestadels primärt av cellulosa. De allra flesta växter har generationsväxling mellan en könlig, haploid generation, gam(et)ofyten, och en könlös, diploid generation, sporofyten.
Växternas livsstrategi går ut på att de utnyttjar utspädda närings- och energiformer, i motsats till djuren, som satsar på koncentrat av näring och energi. Därför har växter vanligen en stor kontaktyta mot omgivningen: stor bladyta som kan samla upp ljusenergi och luftens koldioxid samt stor rotyta som kan samla upp vatten och mineralnäring. Detta utesluter i sin tur en kroppsform som medger aktiva förflyttningsrörelser. Däremot kan växter utföra krökningsrörelser av olika slag; se ¤bladrörelser, ¤nasti och ¤tropism (1).
Växter representerar sedan mycket lång tid tillbaka en från djuren och därmed människan skild utvecklingslinje, och det är därför meningslöst att diskutera huruvida växterna eller människan är "högst stående" på en utvecklingsstege. Trots vår högt utvecklade intelligens, kultur och teknik är vi ännu helt beroende av växter för vår existens, medan växterna skulle kunna klara sig utan oss.
Växternas fysiologi. Liksom djuren har växterna olika "sinnen" med vilka de tar in information från omgivningen: känselsinne, kemiska sinnen motsvarande lukt och smak, "balanssinne" (se ¤gravitropism) och "synsinne" (se ¤blåljusreceptor, ¤fototropism och ¤fytokromer). Växternas synsinne arbetar inte med avbildning som vårt utan analyserar ljusets spektrala sammansättning och huvudriktning. Växter har förmåga att upptäcka andra, konkurrerande växter i omgivningen och anpassa sitt växtsätt därefter. Växterna har inte som djuren ett nervsystem men har ändå förmåga att sammanställa information från olika sinnen. Växter har också förmåga att känna av omgivningens temperatur och har en "inre klocka" (se ¤cirkadiansk rytm). Genom att med hjälp av den inre klockan och den del av synsinnet som baseras på fytokrom mäta dagslängden kan de hålla reda på årstiderna, så att t.ex. knoppsprickning, blomning och vintervila infaller vid rätta årstider.
Växter har viss förmåga att anpassa sig till eller försvara sig mot ogynnsamma fysikaliska och biologiska förhållanden i sin omgivning. Den om hösten allt lägre temperaturen och kortare dagslängden gör att cellerna ställs om från maximal aktivitet till ett tillstånd med större köldtolerans eller frosthärdighet. Den under vår och försommar ökande UV-strålningen gör att det i de yttre bladcellerna lagras upp substanser som absorberar skadlig UV-strålning. Angrepp av mikroorganismer leder till produktion av antibiotiska substanser, och som skydd mot betande djur bildar växterna gifter, illasmakande ämnen eller t.o.m. falska hormoner (ibland med ett slags p-pillerverkan som minskar antalet betande djur).
I motsats till djur har växter i allmänhet öppen tillväxt, dvs. de uppnår inte någon bestämd fullvuxen storlek utan växer tills blomning hos ettåriga och tvååriga växter avslutar stammens längdtillväxt eller i tusentals år som vissa träd.
Litt.: D. Attenborough, Växternas hemliga liv (sv. övers. 1995); R. Binney (utg.), Liv och vetande 8, Växtvärlden (sv. övers. 1988); S. Gottfried, Biology Today (1993); Ricki Lewis, Plant Life (1992); Peter Ray m.fl., Botany (1983).
bladrörelser, rörelser hos växters blad. Sömnrörelser, nyktinastiska rörelser, består i att bladen sänks mot kvällen men reses upp mot morgonen. Dessa dygnsrörelser fortsätter rytmiskt också om växten placeras under konstanta förhållanden (jfr ¤biologisk klocka). Också snabbare bladsvängningar existerar, t.ex. hos Desmodium, med en period på några minuter. För att optimalt fånga upp ljus för fotosyntesen kan bladen hos många växter orienteras i förhållande till ljuset, s.k. fototropism. Bladen är ofta känsliga för beröring och vibrationer, seismonastiska rörelser. Sådana rörelser förekommer hos t.ex. växtsläktena Mimosa och Oxalis. Hastiga rörelser kan utlösas, och vissa arter fångar insekter på detta sätt. Bladets position regleras genom volymförändringar i motorceller vid bladskaften. Elektriska cellmembranspänningar är knutna till volymförändringarna. Hos t.ex. Mimosa registreras snabba elektriska spänningar på över 100 mV när bladrörelser utlöses.
tropism (fr. tropisme, ytterst av grek. tro_pos 'vändning'), rörelse hos fastsittande växter eller växtorgan framkallad av yttre stimulering. Rörelsens riktning bestäms av stimuleringens riktning (jfr ¤nasti). Positiv tropism betyder att rörelsen sker mot stimuleringskällan, negativ tropism att den sker från källan. Typiska exempel är ¤fototropism, ¤gravitropism och ¤kemotropism. Motsvarande fenomen förekommer också hos vissa fritt rörliga organismer eller celler; jfr ¤taxis. Tropismer orsakas av olika celltillväxt hos motsatta sidor, t.ex. på den belysta resp. skuggsidan av ett skott; den mottagna stimuleringen leder nämligen till elektriska och hormonella förändringar (t.ex. genom tillväxthormonet auxin) i cellerna. Som följd därav uppstår skillnader i jon- och vattentransport och slutligen växthastighet på skottets motsatta sidor.
kemotropi_sm (nylat. chemotropi_smus, av ¤kemo- och grek. trop\_ 'vändning', 'förändring'), rörelse som startas hos en- och flercelliga organismer av en kemisk substans i omgivningen. Organismen orienterar sig mot högre eller lägre koncentration (positiv resp. negativ kemotropism). Kemotropism är allmän hos växter; så styrs t.ex. pollenslangars och svamphyfers växt samt tentakler hos insektsätande sileshår kemotropiskt. Receptorsystemet för kemotropism är till stor del okänt; själva rörelsen orsakas av att tillväxten påverkas av substansen och blir olika i olika delar av det växande organet. Jfr ¤kemotaxis och ¤kemonasti.
kemonasti_ (av ¤kemo- och grek. nasto_s eg. 'kompakt'), krökningsrörelse hos organ orsakad av kemisk retning, där krökningens riktning inte beror av den kemiska koncentrationsgradienten eller retningens riktning. Som exempel kan nämnas att växters bladskaft kröks från stammen (vanligen nedåt) vid låg halt av eten i luften. Kemonasti förekommer även hos en del djur. Vanligare är ¤kemotropism.
|
Hjälp, kötätare
28-11-2003, 19:54
