En gång när jag inte kunde sova, kom jag att tänka på tiden.
Hur definierar vi tiden och hur lång är den egentligen.
Är den lika lång eller kort för alla?
För mig är det händelserna runt omkring som påverkar min tidsuppfattning i mycket.
Väntar jag på något roligt då kryper tiden fram, men är det något besvärligt och otrevligt får tiden en hisklig fart.
Och när man var barn var ju tiden lång till allting. Tänk så länge det var till ett skollov, trots att det bara var några dagar kvar och när skollovet äntligen kom, varade det ju en hel evighet, på den tiden var ju tre månader en hel evighet.
Nu tycker jag att dess äldre man blir, dess fortare går tiden.
Om jag då går tillbaka till barndomen och hur lång tiden var då, får jag mig en tankeställare. Är det så att vi definierar tiden olika i olika åldrar?
Dess längre tid man har kvar av livet dess längre verkar tiden vara, men med stigande ålder blir tiden knappare och knappare.
Och nu har man kommit i en ålder så man hinner inte mera än två hick, hick mellan vår och ny vår igen.
Nu säger nog några, " Men vad bra, då har ni gamlingar alltid vår"
Vad hade hänt om jag hade skrivit från vinter till ny vinter?
Men hur lång är egentligen tiden???
Ett litet exempel.
Jag har levt i nästan sju år tillsammans med, Farmor. Hon hade i tio, elva år levt tillsammans med sin ,Mormor som levde samtidigt som fransosen Napoleon spred skräck i Europa.
Alla tycker vi väl att början av artonhundratalet är det flera evigheter sedan. Men när vi tittar med ett sådant perspektiv, så är tydligen inte tiden så lång.
Hur uppfattar ni tiden? Vad påverkar er syn på tiden.
Tankar.
19-12-2003, 09:07
