Det är jobbigt att vara ensam, att inte ha någon att dela glädje och sorg tillsammans med, livet liksom försvinner när man mister den som man trodde att man skulle åldras tillsammans med. Min hustru (mamma till tre, 4 ,8 o.11 år drabbades av en hjärntumör) och jag blev ensamstående pappa över en natt.Tre dagar före jul afton -97 blev ajg ensam med barnen och hur det påvrekade mig psykiskt kan ni bara drömma om.

Är mycket ensam numera och önskar sällskap men vem vill ha en 55-årig "gubbe" med dålig kondis, stökigt hem och vildvuxen trädgård.....?

Kära nån, det är ju längesen detta hände? Hur mår du ? Vem är du? Klart att jag vill att du ska träffa folk och "connecta" , men HÄR ??

Hälsn Tepa

Usch--jag känner verkligen för dej!
Hoppas att du kan gå vidare!

Har du provat någon nätdating ? Har en kompis , 56 år , som blev änka för två år sedan och hon har hittat några karlar som i alla fall varit värda att träffa , en firar hon midsommar med i år.

Du undrar vem som skulle vilja ha dig men se dig omkring !! Om det bara var personer som såg ut som filmstjärnor som skulle bli gifta så skulle det inte ingås många äktenskap !!!

Förstår att det känns ensamt en sådan här dag men ge inte upp. Vet ju inte om du sökt aktivt efter någon men det kommer ingen och ringer på dörren om du inte gör något.

Försök att göra något där du kan få kontakt . Deppa inte ihop , kvinnor i din ålder söker nog mer efter inre kvalitéer än utseende.

Det lät som min pappa tills han nu gifte sig för ett år sedan.
Han var allt det där tills han börjat träffa folk över nätet och par år sedan. Numera gift och är i god kondis, hemmet är inte fullt så stökigt och trädgården? ja den är fortfarande vildvuxen på sina ställen. Men det är så en trädgård ska vara
De är väldigt lyckliga tillsammans nu. Så prva det med. MAn får nog gå över ngra åar innan man hittar nån man passar med.
Även jag hittade min partner på nätet.

Precis, håller med de andra om nätdejting. Och håller med om att trädgården ska vara vildvuxen

Lycka till, midsommar är en tuff helg att vara ensam på, men det finns många i samma situation om nu det är någon tröst.

finns säkert någon som känner sig lika ensam som du där ute i cyberrymden och som säkert skulle vilja dela din glädje och sorg. Jag vet att vissa dagar är jobbigare än andra men jag önskar att du kan glädjas över den dag som är och inte gräver ner dig i den tid som var för den kommer ändå aldrig åter.

Varför inte HÄR? Här på forumet finns säkert många ensamma! Det finns ju en singeltråd t.o.m.

Ja, precis - här är singeltråden

http://www.odla.nu/forums/index.php?showto...hl=singeltråden

Till MALCOM,

Har läst igenom ditt första inlägg flera gånger, vet ej varför, men det berör.
Att missta en partner som du har gjort är de jobbigaste sakerna många av oss har varit med om.
Personligen har jag samma man i mitt liv sedan länge tillbaka, men inte förran nu börjar det gå upp för en att en dag är någon av oss ensam. Man vet inte när?
Dina barn börjar bli vuxna men trots allt behöver de stöd och förlusten av en mor är en jobbig process att ta in.
Jag har fortfarande en del privata besök av änkor/änkemän för att de har fastnat i sorgen och hittar inte ut. Dessa är de extrema fallen som jag får leda och hjälpa till rätta men för det mesta går sorgarbetet sin gilla gång och då kommer de goda minnerna att ge kraft framåt.

Detta med forumet är ju en bra sak som du kan få stöd och alltid finns det någon som uppmärksammar dig och peppar dig vidare.
Det är insidan som räknas om man sorterar och känner efter .....

Den ensamheten man får vid en förlust kommer att följa en, men den blir ljusare med tiden. Tror du, att din fru hade önskat dig så småningom allt gott här i världen? ..... Fuchian ...

Tänkte precis det samma!

Malcom!
Vet att det är svårt men DU måste ta steget ur din bubbla: Det måste du göra själv ingen annan kan göra det åt dig. Vilken väg sett du väljer är upp till dig.
Att ta vägen via en en dejting sajt är nog inte fel- Lycka till

ditt inlägg beror

Vald ensamhet är positivt !man kan stortivas med att vara ensamm då:)men påtvingad ensamhet är verkligen hemskt,önskar att man kunde hjälpa dom som verkligen är ensamma.men så är det också så att man kan vara ensam i ett sällskap på 30 personer också !tror det har mycket att göra med ens personlighet och hur trygg man känner sig i sig själv

Är en av de som har VALT ensamhet! Men inte av samma anledning som TS! Utan av helt andra anledningar!
Men att bli ensam med 3 så små barn och sin sorg och saknad är extremt jobbigt och det (tror jag) gör att ens egen saknad kommer i andra hand!!
Kan bara önska dig LYCKA TILL Malcom!

Malcom !det finns många där ute som vill ha tre barn och en "gubbe"på 55 :)men när man kommer över 50 så är inte "marknaden så stor"men den finns,när man kommer över 50 så är det viktigare hur man är som människa än att vara smal perfeckt osv.Jag är själv 57 år och jag vet att jag uppskattar ett gott hjärta mer än en sexpack muskler osv,en karl som står och speglar sig hela dagarna !nej tack säger till dig som dom som säljer trisslotter :)en vacker dag händer det !Missförstå mig rätt !jag förstår att du har det jättejobbigt just nu men ge inte upp du har ju dina barn av hjärtat dom kommer att hjälpa dig mer än du just nu förstår
Kram Motti

Nånstans därute finns kanske någon för dig också. Många är ensamma både i förhållanden och i situationer liknande din.
Har inget konkret råd att ge för det är så individuellt vad man söker och vem man klickar med.
Kanske ska du börja med vänner, jag antar att du märkte när detta hände vilka som verkligen är dina vänner och kanske blev det en del besvikelser över detta också.
Vad tror du din fru skulle velat? Jag tror inte nån vill att ens äkta hälft ska gå och vara olycklig resten av sitt liv och det handlar ju inte om att ersätta henne eller skaffa en ny mamma till barnen. Det handlar om att ta in ytterligare personer i ens liv som kan tillföra livskvalité och det är både du och dina barn värda efter det ni gått igenom.
Kondis går att förbättra, städa och röja i trädgården kan bli kul om man är några som hjälps åt, kanske sen avsluta med lite middag och trevlig gemenskap.
Du kanske behöver lite hjälp att ta dig ur en ond cirkel? Du vet att man på de flesta sjh kan beställa tid hos en kurator utan föregående remiss.
Sen tycker jag också att du genom cancerfondens hemsida ska söka dig till personer som gått igenom samma sak som du, du är inte ensam om detta. Ingen som inte gått igenom detta själv kan ju förstå hur det är.
Lycka till!

Inser att jag kanske skulle ha varit lite tydligare när jag startade denna tråd, barnen är numera "vuxna" och det är bara den 21-årige sonen som fortfarande bor kvar hemma. Han lider av ett autistiskt syndrom och lär inte lämna hemmet ännu under överskådlig tid, handikappet är inget man ser eller märker direkt när man möter honom men det är vissa funktioner som inte fungerar som de skall. Han är en klippa på datorer men det är ungefär det enda han är intresserad av och det är svårt att försöka diskutera något annat än det tillsammans med honom, blev således väldigt tomt när döttrarna flyttade ut.

Barnens mamma (min numera ex-fru) dog inte av sin hjärntumör, hon opererades strax efter midsommar -97 men drabbades av epilepsi efter det och blev totalt personlighetsförändrad efteråt. Tre dagar före julafton samma år försvann hon utan ett ord från hemmet och sedan dess har jag rott båten ensam. Har ingen som helst konakt med henne och varken jag eller barnen vet var hon befinner sig, inte ens hennes tvillingbror som bor i närheten vet. Hur som helst så har det varit en del tunga år och jag fattar inte riktigt själv att det överhuvud taget har gått men på något sätt så...

Jag har varit med på flera olika dejtingsajter genom åren och deltagit i allehanda fester och arrangemang, hade tom. ett förhållande mellan -01 till -04 men det tog tyvärr slut, mycket för att jag hade ensamt ansvar för tre barn. Sedan dess har det inte blivit så mycket mer, visst har jag varit ute och dejtat även sedan dess men det har inte lett till något bestående. Är medlem på "Mötesplatsen" under samma nick som här fast med stort M och har tom. samma presentationsbild där som här fast numera är jag där mest för chattens skull.

Drabbades av en stroke (propp i hjärnan) kring Lucia -05 och en till i februari -08 och efter dessa har jag tappat lite av gnistan och stundtals varit ganska så deprimerad och inte haft någon egentlig ork/lust att engagera mig i något nytt.

Oj! Det blev långt detta....

vänner, hur har du det med vänner?
jag tänker att även om det är ett förhållande du vill ha så räcker vänner ganska långt.
även nya vänner, här på odla är det lätt att skaffa sig (o)vänner
hoppas så klart att du träffar någon kvinna på ica eller när du tankar bilen, tror mer på det än på dejtingsajter.
obs, inget ont om dejtingsajter...

hoppas att du iaf får må bra och att depressionen mildras något nu när solen skiner och det börjar bli varmt i vattnet

Nope, har inga vänner eller kompisar som jag umgås med och mna två bröder bor 20 mil härifrån

Testat friarlyckan utomlands? Tiotusentals svenska män har hittat kärleken i Thailand. Där skall tydligen finnas mängder med kvinnor på kanske 30-50 år som ingen vill gifta sig med efter att de skiljt sig eller blivit änkor. Dom har inte riktigt samma önskemål på männen som de svenska kvinnorna, och prioriterar trygghet och ordningsamhet högt.

Har en vännina som har en dotter som har autism men hon är 25 och bo i eget boende sen hon var 19 och är lycklig i det och trivs där.Kanske du behöver mer avlsatning eller flytta närmare dina bröder ?helt klart har du haft en jobbig situation som slitigt på dig inte lätt i ditt läge men jag hoppas du får stöd åtminståndet från komunen när det gäller sonen, helgboende tex och det finns ju även sommarläger för autistiska ungdomar.Inte bra att du och sonen isolerar er tillsamans inta bra alls Malcom.Vill tillägga att jag vet att det finns olika stadier av Autism dvs alla har olika förutsättningar och olika temprament,min vänninas dotter slog sönder halva deras kök i ett utbrott!plus styvpappans framtänder och glasögon.

Hej Malcolm!
Tror som herkules att du i första hand bör satsa på att skaffa vänner, kanske du får en käresta på köpet. Jag tycker att du är en både trevlig och spännande person, som många skulle ha stort utbyte av. Din son bör väl snart flytta hemifrån. Kommunen är skyldig att fixa ett boende åt honom enligt LSS.
Ha en bra dag!
Anders

Hej,

Precis som Herkules och Aqvakul for mina tankar till vänskap när jag läst igenom den här tråden.

Vänner är viktigt, även för den som har en livskamrat. Jag tror det att bra om man kan hitta något man är intresserad av, en hobby.

Tex. att gå med i en trädgårdsförening och följa med på resor eller skaffa en lite kamera och gå med i en fotoklubb där man brukar träffas, gå ut i naturen och fotografera...

Det finns kvällskurser i så mycket, kanske finns det något man är intresserad av. Det är inte alltid man vet förrän man provat. Och rätt vad det är så finner man en vän på något av dessa ställen...

När jag läser de senaste inläggen inser jag att jag inte läst alla i ditt ämne och alltså inte är uppdaterade om dina problem men tycker att du fått bra råd.

Man kan bli ensam utan att livskamraten dör, blir partnen så sjuk att man blir anhörigvårdare då är risken att man kan välja bli ensam, men det är alltid ett val och om man känner sig utanför andra människor finns det hjälp att få - om man vill ha hjälp, det kan vara lite svårt att ta emot den när man känner sig som mest utsatt.