Har inte haft trädgård så länge så det mesta är nytt. Pysslor och donar som sjutton med växterna men är ju inte så bra på detta än. Blir ju så lycklig när nåt blommar ovh trivs. Men det verkar ju också vara en ständig kamp mot ohyra, mjöldagg och annat. Blir så ledsen när lössen kalasat på nåt eller en växt dör. Men man kanske härdas med tiden? Eller om man skaffar fler och fler växter så man inte blir så rädd om dem? Nån som har en åsikt? Är det verkligen en ständig kamp?

Ja, det blir ju inte alltid som vi tänkt oss...ibland blir det ju bättre också

Det händer så mycket i naturen, störtregn, hagelskurar, hård blåst, torka som kan förstöra så mycket och så alla småkryp som ibland ställer till besvär. När det gäller skadedjur brukar det vara värst just innan midsommar, sedan hinner naturen ifatt och nyttoinsekterna och fåglarna gör ett bra jobb i trädgården.

Men visst...ibland blir man ledsen men vi får hålla i minnet att det är levande material vi handskas med och det lever trots allt sitt eget liv också. Tänk istället på hur oerhört tåliga och tacksamma växterna är, vi sätter dem i jorden, kanske inte alltid den bästa platsen just för denhär plantan men de växer och blommar och kommer igen nästa år.

Ge inte upp men räkna med besvikelser ibland!

Nej, det är inte en ständig kamp. Så tänk inte så. Och som du säger, ju mer trädgården "mognar" och du skaffar fler växter så står man ut med lite svinn. Vissa år kan ju vara värre när det gäller sjukdomar o skadeinsekter, men det drabbar alla trädgårdsnördar då o då. Så fortsätt du o skapa din alldeles egna trädgård. Du blir inte besviken, jag lovar. Fast i år har liljebaggen tagit mina liljor. Grrr.

Hej Sjuan,

Nybörjare eller mer rutinerad, det spelar ingen roll! Man blir ledsen när något man vårdat inte klarar sig, Och det är inte ovanligt att man ger efter och gråter. Lättar för stunden i alla fall och absolut inget att skämmas över! Har gjort det själv ....
Det ska gudarna veta att en trädgård inte är en som sköter sig självt, inte som en blomsteräng.
Vi skaffar ju växter som inte växer precis vid husknuten och de behöver extra omsorg.
En sak som jag har lärt mig -- är -- att man kan ha bra tumme med vissa växter och andra trivs inte. så är det bara! Precis som hos människor..... Jag brukar beundra en del växter och önska mig dem men vet av erfarenhet att det blir nog en miss till. Då får man vara glad i det lilla man lyckas med.

Det är rätt många i forumet som skriver om ohyra så ta och blädra på dom sidorna, där finns dom som har gröna fingrar så att det räcker till oss andra som inte är så vana.

Det kommer att ordna sig för dig med, men man kan inte få allt som man skulle vilja, så lycka till!
Jag sticker på sem. i morgon --3v. ... men kolla med dom andra .... Fuchian ...

Jätte kul att du ska på semester Ha det kul !

Vissa saker lyckas man med och känner sig så otroligt stolt! Andra saker är bara inte "min grej". Jag är ingen hejjare på rosor, t ex och min mamma säger samma sak - alltså att hon inte är det.

Men vissa saker känner jag att jag är duktig på och då gäller det att njuta av det!

Visst är det emellanåt en kamp men det får heller inte bli så att trädgården är ett gissel som man måste leva upp till, att andra ska säga "åhhhh" och "ahhh" - det viktigaste är att du känner dig nöjd och inte arbetar ihjäl dig - om det inte är så du vill ha det, vill säga!

jag är nog härdad tror jag, visst är det tråkigt om någon växt dör speciellt någon ovanlig eller som man haft länge eller nåt som man ärvt/fått. men jag blir inte gråtfärdig över växter/trädgården.

ohyra kommer och går, jag bekämpar det så gott det går. skulle växer dö så kan man oftast så nya eller köpa nya växter. och skulle någon växt stupa under vintern så blir där nya platser att testa något nytt.

och även jag lyckas med vissa växter och andra växter tar jag död på direkt (ibland testar jag samma växt flera gånger och tar död på varje gång, innan jag inser att just den växten kan jag inte sköta).

Jo, jag kan bli arg och gråtfärdig när sonen "hjälper till" att vattna och sköljer bort alla mina små nyplanterade taklök för att han vred på stråle i stället för dusch.

SKITUNGE!

ja arg/irriterad kan jag också bli om andra tagit död på mina växter vilket hänt mig också. men jag har den tanken att nu blev det så, och så får jag skaffa nytt.

men som sagt jag är kanske mer härdad och ''tåligare''. exempel jag har nog minst dödat 30plamer sen 2004 av diverse orsaker både svindyra och billiga och ovanliga och vanliga. man lärs sig av sina misstag och av händelser.

Vitavargen

Om vi skulle byta? Vad säger du om det? Det är ett rent h---sike att komma loss från alla knyppeltrådar när man inte är uppmärksam.
Detta är min sk. Semester, men jag har inte kommit på än efter 15års sommarkurser med knyppling (även hemma) att varför utsätter man sig för det, men samtidigt är det så roligt (många kompissar, fr. USA, Japan, och fr. de nordiska länderna). Om man slapp spola upp 80-90 par knyppelpinnar var och varannan kväll!

.... usch, ja, detta är min semester ....och varmt kommer det att bli .... Fuchian ..

Nej trädgården är ingen kamp.Man lär sig mer och mer, ohyra kommer och går olika år.Ibland värre ibland bättre..
Att plantera växterna i förhållanden så nära deras naturliga växtplats som möjligt gör att det blir lättare.
Skuggväxter i full sol går, men de utvecklas optimalt i halvskugga-skugga.
Stela perfekta inrednings"trädgårdar finns mest på bild, sällan i verkligheten.

Ju mer planerar och undersöker och läser på om respektive växt, deras levnadsmiljö, förhållanden, krav osv innan man införskaffar dem. Desto mer underlättar det i slutet och man får bättre resultat.
Jag köper ofta inget fören jag har gått igenom 3-4 trädgårdsböcker och ser vad de har att säga om saken.

Ett bättre alternativ som ofta är bättre med är att endast arbeta med naturligt förekommande arter. Ofta tar de hand om sig själva och kräver minimal skötsel. De är ju redan anpassade för rätt miljö.

Good luck.

Jag tycker inte att det är en ständig kamp. Det enda jag försöker hålla i schack är mördarsniglarna, men tack o lov gillar de inte alla växter.

Man märker vilka växter som funkar var. Att ha en stor biologisk mångfald, artrikedom gör att det blir ett ekosystem i balans. Det kommer insekter som äter skadeinsekter. När man ser att en sort inte funkar så kan man prova att byta plats för den eller skippa den helt.

Och som orkidétjuven skrev ha många naturliga, vilda arter som passar på sina respektive växtplatser o låta dem bestämma själva var de trivs och vill vara i stor utsträckning.

Lycka till med din trädgård

Tack för era svar! Ja, antar att man får försöka ta lite lättare på det. Hände lite mycket på en gång här bara. En massa löss här och där, mjöldagg, en klematis där spaljen blåste iväg så allt gick av (gah). Två 4-åringar som lekte kurragömma i perennrabatten. Små barn och ömtåliga växter går ju heller inte ihop visar det sig. Franförallt om någor verkar ta sig och ser frodigt och fint ut och sen händer det nåt! Då blir man ju ledsen. Nåt som inte tar sig från början känns inte lika illa.

Fast fördelen med perenner är ju att de har ett rotsysten som trots att de blir nertrampade, avklippta,osv kommer igen:)
Snart är barnen större.. då kan du verkligen frossa:) tiden går så fort
Nyss var han tre nu 23:)

Jag tror jag vet hur du känt det, Sjuan. Jag har också varit där! Man satsar en massa pengar och prestige i ett trädgårdsprojekt som ser så bra ut i teorin och så kommer verkligheten ikapp. Det var ingen som sa att nästan varje växt har sina specifika snyltgäster tex. Usch så ledsen jag varit ibland. Minns särskilt en vacker riddarsporre som sniglarna åt upp. När växten var nere i botten fortsatte den trots allt att sticka upp med nytt grönt. Vips var sniglarna där och åt!

Det som hållit modet uppe har varit alla snälla Odlaiter. Tack vare er har intresset hållit i sig och nu när vi skriver år 2010 har jag en betydligt hälsosammare inställning till odlandet. Självförtroendet och kunskapen har också vuxit.

Så håll ut. Det blir bättre! Och fortsätt hänga här på Odla. Det är den bästa trädgårdsskolan du kan gå på!

Själv är jag faktiskt ganska förskonad mot diverse skadedjur, men mina husdjur däremot är en annan femma, hundarna gräver stora gropar i rabatten för att vila i under varma dagar och tuppen Holger med sina pullor som spatserar runt lösa på gården har ätit upp alla mina solrosor jag sådde i år, de såg tydligen delikata ut när de fick hjärtbladen..

Blommorna på alla jordgubbsplantorna har min tvååriga dotter plockat för de är "fina" och restrna av plantorna jämnades med marken när shetlandsponnyn rymde ur hagen igår... Men, men det kommer ett år nästa år också..

Fast jag har ju mig själv att skylla när jag låter hönsen, hundarna, katterna och tvååriga dottern härja fritt i trädgården..

Grönsakslanden är tack och lov under fiberduk så de är än så länge orörda..