Ibland "blir man med krukväxt", som man ibland kan bli med barn, eller till och med med husdjur. "Någon" bestämmer sig för en, och så är man fast. I mitt fall är det ett citronträd.

Jag satte en citronkärna bara på skoj, för sådär 10 år sedan. Sen dess har det rullat på. Jag har inte brytt mig särskilt. Den har fått stå ute "för länge" när frosten kommit. Övervintringsplatserna har varit undermåliga och "uppfunna på en höft" när nöden så krävt. Omplantering till större kruka har hänt nån gång, för den har ju vuxit.

Förra sommaren behövde jag dens kruka till något annat som jag hellre ville, så jag tog krukan för den. Någon ny kruka hade jag inte, så den fick ligga i en bytta och få en skvätt vatten emellanåt så den inte dog. För jag tänkte skaffa en ny kruka, det blev bara inte av.

Den mådde inte så bra, stackarn... Men jag hade inte tid för den. Så fick den också övervintra, på sniskan i sin bytta. Nu föll bladen rejält på löpande band och bildade en vacker grön matta på golvet under den.


En vän och granne erbjöd bra övervintring åt den, och jag tackade ja. Men sedan kände jag, att nää, den är ju faktiskt MIN. Den lever och lever och lever, den släpper inte greppet om mig. Jag tror den blir djupt sårad om jag lämnar bort den! Ska den dö, så ska den få göra det hemma.


Den dog inte, fast den var väldigt naken. Våren kom med första solstrålarna, och citronen levde. Naken. Och försökte tappert sätta något litet grönt blad här och var. Och nu förbarmade jag mig över den. En sådan trofasthet, en sådan tapperhet, en sådan livsvilja, får inte svikas!

Faktiskt åkte jag iväg till handelsträdgården och köpte en stor och rejäl och bra kruka åt den. Köpte, kostade på den, för första gången fick den inte bara gamla avlagda kläder, jag menar krukor, utan jag SÅG den, och tog kärleksfullt hand om den.

Ny kruka, klippt, omskött. Och den växer och frodas och är lycklig... Eller ... nästan lycklig...

Jag är inte så bra på citroner. Vad behöver de? Jag börjar bli nyfiken nu, när jag fått en sådan trofast och fin vän. Citronnäring såklart, men vad innehåller just citrusnäring? Som är speciellt för citrus menar jag, i motsats till "vanlig blomnäring"?

Ja, hennes blad blir lite vackert grönmelerade framåt sommaren, det har de alltid blivit. Jag tycker det är vackert, men hon skulle nog må bättre om hon slapp se ut så. Nu när jag har börjat SE henne, och börjar bry mig om hennes behov, så undrar jag förstås vad hon lider brist av?




Sen tycker jag att hennes nya skott är på tok för bleka och "ynkliga". Varför är de så?




Såhär ser hon ut idag, där hon står i sin fina kruka intill verandan.

Jag har också en citronplanta uppdriven från en kärna för ca 5 år sedan. I våras såg den ganska risig ut med ljusa blad. Då fick jag rådet att ge den lite järn, eftersom det kunde vara det som fattades. Jag vattnade med lite järnsulfat i vattnet och alla nya blad som kom fram, blev mörkt gröna och fina. De blad som var bleka, ändrade inte färg, så jag klippte ner plantan och efter det har den växt bra och fått en massa nya, fina, mörkt gröna blad. Så jag tänker i fortsättningen ge den lite järnsulfat i vattnet en gång på våren.

exakt det bladen visar är näringsbrist (främst som rosita skrev brist på järn) och det nya skottet visar ockås näringsbrist, första steget till att rätta till detta är att plantera den i rhododendronjord. andra steget är att ge den näring ca 3-4gånger per månad från maj till juli. extra järn som rosita ger sin är också bra om man märker att den har svår järnbrist (gulablad och gröna nerver). kväve och järn ger som sagt fina mörkgröna friska blad. själv använder jag inte citrusnäring, utan vilket som funkar sålänge det inte är kalkrikt.

om du vill läsa så kan du läsa på min sida om just citronen
http://flaxss.webs.com/citron.htm



vilken fin historia
nu ska det nog gå bra och den kommer att växa till sig och bli fin och ännu större. jag tycker din planta är väldigt fin.

Tack snälla Rosita och Flaxss för svar och råd.

Nu ska hon skötas om så det står härliga till. En dag ska jag nog till och med få citroner av henne, nu när vi ändå kommit så här långt i vår samvaro.

Jag fick tårar i ögonen av din berättelse amaira <3

Lycka till med din citron, själv kan jag inget om citroner.

Sagor utmärks av att de inte är sanna

Så vackert du skriver om den trogna citron trädet.