Men jag har ju sagt att det slipper ni nu, jag umgår inte närmare med nätpersoner, man kan inte köpa grisen i säcken, så att säga. Jag tar ett tiotal år på mig innan nån kommer nära mig och blir min vän på riktigt, sedan finns det tillfälliga bekanta och just tillfälliga är de slösar inte ork om det inte faller mig i smaken. ... Fuchian .....

Nu får du fan ge dig! Ta fram dom trådarna med växtfrågor och visa mig var jag sagt att du inte kommer att få några svar!

Jag har aldrig svarat i någon av dina trådar i trädgårdsavdelningen så ljug lagom. Du ska inte snacka om personangrepp!

Jag tillhör dem som har svårt för dem som alltid är präktigt självgoda, oantastliga och självförhärligande,de som kommer med allvarliga påpekande att så skall det minsann vara i alla möjliga sammanhang, de alltid så rättrådiga, de som alltid ansluter sig drevet när det går, de som alltid vill vara "lagom". Ni får ursäkta men jag uppfattar just denna kategori som ganska dumma och fantasilösa, däremot lite bitska repliker och intelligenta elakheter kan många gånger vara både underhållande och uppfriskande.

Om du undrar hur jag mår så är svaret att jag för det mesta mår alldeles förträffligt bra!

När det gäller vänskap så förstår jag inte hur man kan vara vän (eller för den delen ovän) med en anonym signatur på nätet, man vet ju just ingenting om personen bakom inläggen. De flesta framställer sig säkert som de vill eller tror att man bör vara. Vänner har jag irl, inte många men dock en handfull riktigt goda vänner.
Riktigt nära står mig dock bara min man, mina barn och mina bröder (i nämnd ordning). Förut några få nära vänner har jag många bra kompisar, inte minst kollegor och till sist ett stort umgänge med massor av bekanta.
Och det är precis så jag vill ha det! Använder man begreppet vänskap alltför lättvindligt så blir det ju ganska urvattnat.
För övrigt tycker jag att Abbes inlägg var väldigt träffsäkert.
Gita