jag önskar jag tagit kort, men jag ville ta kol på den direkt. Jag hittade 2 st JÄTTESTORA "larver" ca 1 dm lång, tjocka som en manstumme. En gadd på baken, grå i färgen med svarta prickar.

Såg riktigt elaka ut...

Vad tusan kan det vara? nån som har nån gissning på den här lite halvdana beskrivningen?!

tack på förhand..

Allmän snabelsvärmare gissar jag, en fjärilslarv. Gör dock ingen större skada normalt sett.

http://www.google.se/images?hl=sv&q=al...sa=N&tab=wi

Bättre fråga först innan man dödar - vi vill ha våra fjärilar och de minskar drastiskt i naturen.

Det är lite märkligt att man tar till drastiska metoder trots att man inte vet vad man håller på med. Ett visdomsord är att om du inte vet vad du håller på så låt bli.

Kanske en sådan här?



Oavsett vad din larv heter, ger du en bra beskrivning på en svärmarlarv. Svärmare är stora vackra och fina "nattfjärilar" som man ska vara riktigt rädd om!!!

Jag beklagar verkligen att du tagit död på dem, istället för att vänta en smula och ta reda på fakta, och sedan bli glad och stolt över dem...

Det du beskriver som "gadd" är verkligen ingen gadd utan ett så kallat "analhorn" som absolut inte är till för försvar, den är mjuk och går inte alls att slåss eller stickas med. Alla svärmarlarver har sådana, och svärmare är stora fjärilar och har därmed även stora larver.

"Såg elak ut" ... "Elaka" är de sista de är, de kan inte på minta vis skada människor eller andra djur, och de gör heller ingen skada i din trädgård, tvärtom är de "juveler" att värna om.

Var rädd om det du har omkring dig i fortsättningen, tycker du inte? Vår natur är rik och värdefull och vacker - men den behöver vår hjälp för att fortsätta vara det.

De ser skrämmande och elaka ut för att undvika att bli anfallna eller uppätna. Men i själva verket fick det motsatt effekt i det här fallet.
Hoppas du har lärt dig ngt nytt och viktigt.

usch.. jag skäms....
jag brukar verkligen inte ta död på djur i onödan.. dumdristigt!!!!

Men jag vart så orolig för min lilla 1-åriga dotter som stod bredvid mig...

skulle vilja ta bort den här tråden, men jag får stå för det jag gjorde mot de stackarna som såg lite FÖR elaka ut för att min försvarsinstinkt inte skulle reagera...

Äh Millan, du är inte den första som gjort nåt tokigt ibland så får man ångra sig och glömma.

Jag minns så väl att då jag var liten gick jag omkring med en sax och klippte av humlorna som satt på min mammas gullstavar. Gissa hur mycket som jag har ångrat detta. Idag är jag humlornas livräddare och hjälper alla som råkar illa ut.

Vilken bild och vilken larv Amira, så overklig den ser ut!

Nääää, det här är ju en viktig tråd, skäms inte! Du är knappast ensam om att döda först och fråga sen, det är nog en vanlig reaktion. Genom att du berättat om den, och andra sedan har fått berätta fakta, tror jag att det finns fler än du som lär sig något. I alla fall är det min förhoppning.

Så TACK Millann för att du skrev .


Själv är jag lite extra förtjust i småkryp, och är definitivit inte rädd för dem!! MEN - ibland när jag kan känna något krypa någonstans på mig, som jag inte ser, händer det att jag både hoppar högt och skriker till, innan jag hinner tänka.
Då är det "mina urgamla gener" som poppar upp och ska rädda livet på mig fast det inte alls behövs. En tiondels sekund senare är jag inte alls rädd längre, och håren på armarna kan börja sänka sig igen.

Det är snällt av mina gener, men fullständigt onödigt. Dock, hade de inte gjort så med mina fjärran förfäder, kade jag kanske inte stått här.

Jag kan fylla på med att det är mycket få djur eller kryp i Sveriges natur som direkt går till oprovocerat angrepp på människor. De som gör det är inga som ser farliga ut utan som smyger sig på oss, fästingar och myggor t.ex. En geting flyger inte fram för att stickas, en myra bits eller sticks bara om den vill försvara sig eller boet. Inte ens en huggorm bits utan orsak, den vill helst vara ifred.

På tal om huggorm och farlighet. När jag var liten hade vi en huggorm som bodde i ett stenröse nära sommarstugan. En vacker brun sak, vi hade ett namn på den men det har jag glömt. Varje gång vi passerade stenröset på väg ut på skogspromenad gick vi och tittade om den var på plats. Så var den försvunnen vilket var tråkigt. Senare fick vi förklaringen, några släktingar som hade varit på besök hade slagit ihjäl den. Orsak: den kunde bita Kjell, deras son. Men va fan... De kom på besök med några års mellanrum och behövde inte gå nära stenröset när de nu var här. Händelsen påverkade förhållandet negativt familjerna emellan ett tag.

Såna händelser kan ibland kallas för primitiva men det är motsatsen, det är bara sk intelligenta varelser som handlar på detta sättet.

Jag dödar endast flugor!
Dödar inte ens lockespindlar, trots att de bitit mej............