Idag har jag övervunnit mig själv...tog ett kort av Sir Väs istället för att springa min väg. Jag har ormfobi men tränar och tränar mentalt för att behärska rädslan. Dethär är en snok men har man ormfobi så spelar det ingen roll...

Syns inte på bilden men den har en av mina guldfiskar i munnen...tyvärr...de kommer alltid på sensommaren och jagar i dammen som ligger precis bakom stenarna.

[attachment=53363:DSCN18450001.JPG]

Fin orm men vem skulle motstå ett smörgåsbord....?

Bra gjort, Gunilla!

Hej!
Det var tufft gjort att vara så nära snoken. Är du inte mogen nu för att träffa någon tam orm och försöka få bort fobin.
Jag vet att det är omöjligt att förklara för en som har ormfobi att ormar faktiskt är trevliga och intressanta djur. Tur att vi inte jobbat på samma ställe, då jag brukade ta med huggormar och släppa ut dem på golvet.
Jag hade en gång en elev med vissa inlärningsproblem. När eleven som lite äldre gjorde ett besök på skolan frågade mamman om h*n kände igen mig. Svaret var: Det är han som lärde mig att inte vara rädd för ormar. Ett svar som gjorde mig lycklig.
MVH
Jan Lindgren

[quote name='Gunilla T' date='05-08-2010, 18:13' post='1265913']
Syns inte på bilden men den har en av mina guldfiskar i munnen...

En sån rackare! Gillar att ha guld i munnen...

Modigt, jag hejar på dig!

Bravo Gunilla

Starkt gjort. Har läst att fobin för spindeldjur, ormar sitter i ryggmärgen sedan tusentals år tillbaka hos människan. Inte så konstigt. En tröst är att snokar/huggormar alltid flyr om det finns möjlighet

Gratulerar ! Måste kännas bra ändå att kunna ta den där bilden.

Det ser ut att vara en rätt stor sok också.

Oj det var modigt!! Att börja med en äkta orm fast du t.o.m.hade svårt för bilder som andra tagit!

Javisst Myo...men det känns faktiskt obehagligt att titta på min egen bild

Var tvungen att gå in och sätta på en kopp kaffe...höll på att klippa gräskanterna runt dammen med ormglasögonen på näsan och så möttes vi igen..vid sidan av dammen ligger en stor sten som är nästan täckt av en klätterhortensia. En meter upp finns en liten 1dm bred avsats på stenen - där ligger Sir Väs och stirrar på mig - knappt synlig under grönskan, snacka om att ha kontroll, jag alltså.

Dethär är sjunde ormen jag ser i år, min man har inte sett en enda!

"Känn inte - tänk" är mitt mantra och när jag slutade känna och började tänka så klarade jag av att klippa klart för jag insåg ju att den inte anfaller....


Men nog är det en sjusärdeles belastning dethär med ormfobi..

Men "det måste gå" Myo!

Är ormar nattaktiva förresten, någon som vet?

Förstår att det fortfarande är en stor belastning men vilket stort steg du har tagit! Inte så lätt att tänka klart bara så där, när paniken sätter in. Ormar behöver ju värme och gillar att sola, så jag tror inte att de är nattaktiva, men jag vet inte.

Ser på bilden att det är mycket sten och jag har fått för mig att ormar gillar steniga omgivningar. Vi hade tidigare ett sommarställe där det fanns gott om stora stenhällar och där gillade ormarna att ligga och sola sig. Det var dessvärre inga snokar utan svarta huggormar som väste och rullade ihop sig när man kom för nära. Usch, jag ryser än idag!
Väldigt modigt av dig Gunilla att inte tappa fattningen.

Ser den utan förstoring av bilden. Modigt gjort, från en annan fobiker.

Oj, vad du är duktig!
Jag har kommit så långt i sommar att jag oftast inte går i gummistövlar...
Men jag har svårt att stå still och titta på snokarna, försöker tvinga mig, men jag ryser och vill bara springa därifrån.
Konstigt nog så samsas våra snokar med kopparödla och andra ödlor i söderrabatten. Till och med en sork ingick i gänget en dag...

Otroligt bra gjort Gunilla!

"Ett litet steg för mänskligheten, men ett stoooooooooooooooooooooooooooort steg för dig." För att travestera ett slitet uttryck.

Jag är glad
Man hör fortfarande hur folk hugger huvudet av ormar på sina tomter fast det olagligt och så jä..la respektlöst. Tål inte såna människor.
Men glad att du övervinner rädslan och lyckas ta bilder. Fortsätt i samma takt. Snokar är härliga djur.

Nää..här skall inte dödas något ...

Tack för alla uppmuntrande ord, ger mig lite mod i barn ...kanske...blir jag riktigt vän med ormarna någon gång..

Lycka till