Hur ska man klara att "barnet" flyttar hemifrån för att studera i fem år? Det har jag ju i och för sig förstått att det ska bli så, men nu är vi där och det känns inte bra! Kommer han att svälta ihjäl? Hamna i dåligt sällskap? (Han är ju så snäll och godtrogen, precis som sin mor) Komma upp i tid på morronen..... Och hur ska det gå med tvätten!!! Listan kan göras hur lång som helst! Ja, jag är säkert en kycklingmorsa av värsta sorten. Nu ska maken och jag skramla runt här bara vi två, uja mej!

Nya lyckliga tider stundar för både son och föräldrar.

Idag är det ju så enkelt att hålla kontakt via alla elektroniska ting. (När jag flyttade hemifrån hade jag inte ens telefon de första åren. Men det var ju på stenåldern förstås...)

Du får skaffa en hund att sköta om i stället

När våran äldste flyttade 100 mil hemifrån för att studera så kom vi varandra närmare än närmast. Han ringde hem och frågade om allt det där som du är rädd att han inte ska klara av .

När han ringde och sa " mamma , du som vet allt " så visste jag vad klockan var slagen , han ville prata om allvarliga saker.

Nu efter tio år så har vi inte kontakt lika ofta längre men lika nära och nu kan det vara han som ger mig råd om saker som han vet mycket mycket mer om än vad jag gör..

Det kommer att bli så bra Monarda , han lämnar er bara fysiskt och tänk så kul det blir när han kommer hem och hälsar på.

Det bästa med att de flyttar är att de får den där chansen att bli de vuxna människor som vi önskar att de ska få bli.

Tack för era kloka ord! Värmer gott!


Men först ska jag slita ut katten. Han är inne på sitt 19 år så det är väl snart gjort.

Det kommer att gå bra! Tro mig!

Jag lovar att både du och han kommer att överleva och att han kommer och lära sig ett o annat på köpet
Men jag känner igen ångesten från när min första flyttade.

Min älskade Mormor sa alltid så här :Små barn små bekymer !stora barn stora bekymer !kvittar hur stora de än blir så oroar man sig alltid över dom.Men har man fostrat dom rätt med medel att möta livet behöver man inte oroa sig lika mycket

Kram Mamma Mu

Det kommer att gå jättebra, han kommer att lära sig så mycket om sig själv och få en massa underbara kompisar för livet. Vi bor i Stockholm och dottern läste i Lund i 5 år och det var en härlig tid, vi åkte ner och hälsade på så ofta vi kunde och blev på kuppen så förälskade i stan att vi allvarligt funderar på att flytta dit. Hon har flyttat tillbaka till Stockholm men har några av sina absolut närmaste vänner kvar i Skåne och nu i efterhand så säger hon att hon är så glad att hon valde att flytta dit istället för att välja Stockholm. Jag tror att de flesta ungdomar som vågar ta beslutet att flytta vinner mycket.

Jag kan nog också kvala in i kategorin kyckling-morsa men jag lovar att du kommer att bli glatt överraskad över vad din grabb kommer att klara av, alltifrån tvätt, storkok av mat som kan pressas in i den minimala frysen i studentlyan till att dansa tango:-)

Deppa inte ihop, se det som en resa ni gör tillsammans!

mvh
Mollis (fortfarande kyckling-morsa)

Sonen flyttade från Lund till Uppsala för att läsa en särskild inriktning till civilingejör men också för att han ville hitta en ny miljö där han kunde utvekla sig själv. Han upplevde det som oerhört positivt, blev mer självständig och träffade en tjej som han flyttade ihop med. Nu bor och jobbar han i Stockholm, men de kommer nog så småningom att flytta söderut. Avståndet mellan Lund och Stockholm är ju klart överkomligt. Jag har en arbetskamrat som har sin dotter med familj bosatt i Australien. Då kan man prata om avstånd.

lite läskigt är det ju såklart i början när ungarna flyttar ut men sen blir det bra, det är ju så det ska vara. de klarar sig även om det brukar vara lite si och så med städningen i början

Var glad istället Monarda ... att ni fostrat en son till självständighet som gör att han vill studerara och komma någon vart här i livet. Det blir bara nyttigt både för honom och er med avståndet, tro mig. Vet söner i 30-års åldern som fortfarande bor hemma och blir servade i alla avseenden. Inte speciellt kul för flickvännen ... om nu någon ev skulle stå ut.
Nu kan ni börja om på ny kula (nej jag menar inte med barn ) utan göra vad ni kanske inte kunde göra tidigare. Så var det för oss och det var bara positivt.

Jag har en före detta kamrat som jag nu tappat kontakten med, som mer eller mindre bor kvar hos sina föräldrar vid 29 år ålder. Trots att han bör ha såpass mycket på banken nu efter tio års snålande att han snart kan köpa ett eget hus kontant

Konstigt nog så kommer man över den separationsångesten också och jag säger bara tack och lov att det finns internet

jag skulle bli tokig om jag hade en 29-årig unge hemma! man tar hand om dem tills de är flygfärdiga men sen ska de faktiskt klara sig själva, som förälder måste man ju få leva sitt eget liv någon gång.

Alla dessa förändringar är oroligt. Man tror ju det blir bra, man hoppas det bästa, dom vill så gärna ta steget och man hejjar på. Men när lampan är släkt på kvällen känner man hur hjärtat krymper ihop en smula i kramp, vad hände, mitt lilla fjun... hur kunde det gå så fort

Ja nu är ju mitt gryn bara nästan 6år och ska börja skolan, men ändå. Det känns stort. Jag vet inte men jag misstänker känslan på sätt och vis är densamma ändå.

*kram

Från en kycklingsmorsa till en annan:
Det är HEMSKT - tomt, tyst, oroligt och trist - men också (efter ett tag) SÅ SKÖNT. Förutom saknaden efter sonen tappar man de flitiga kontakterna med kompisar som man ju sett växa upp och som gått som barn i huset. Det känns tomt. MEN - å andra sidan: man slipper snubbla på ett gäng 43:or på hallgolvet när man kommer hem efter en stressig dag, det man lämnade i kylskåpet på morgonen finns kvar där, man kan lyssna på sin egen musik/radioprogram och telefonen är alltid ledig. Kontakten med sonen har inte blivit sämre - snarare bättre då så mycket onödigt tjat och gnat försvinner.
Om/när det ändå känns ledsamt så tänker jag på motsatsen. Tänk om mitt barn inte skulle klara av att flytta hemifrån mamma och pappa! DÅ finns det anledning till oro.
Caprifol

Vad snälla ni är som delar med er av era erfarenheter. Sonen ska läsa i Uppsala men där är det sådan fruktansvärd bostadsbrist för studenter att han kommer att få lov att pendla till att börja med innan bostadsfrågan har löst sig. Så det blir en "mjuk" övergång.
Sedan får man får väl vara tacksam att det inte är 100 mil bort och att han slipper sova på en parkbänk!

Hej,
nu sitter min grabb på ett plan på väg till Sydney i Australien. Han har två nätter bokade på ett vandrarhem och ett jobbinformationsmöte inbokat. Som tur är så åker han med två kompisar. De räknar med att vara borta ett år och måste jobba för sin försörjning.
Det känns väldigt tomt, trots att jag har två pojkar kvar hemma, och en tös som bor kvar i stan.
Hur kunde det gå så fort, han var ju min lille prins alldeles nyss, nu är han en 20-åring på väg till andra sidan jordklotet.
Ester