Ramlade handlöst nedför trappan ikväll när jag skulle gå upp till köket för en smörgås, hade en tallrik i handen och det blev minst sagt blodigt på golvet. Sonen ringde 112 och en ambulans kom hit eftersom jag har haft två strokes tidigare, nu var det ingen större fara med mig mer än att jag fått ett sår i handflatan men om jag velat hade jag fått följa med dem till sjukhuset. Mår iof. sig psykiskt dåligt efter allt som hänt men ambulanspersonlaen rekommenderade mig att söka hjälp för detta under dagtid istället. kan dock lova er att jag inte mår bra, orkar och vill ingenting. Huset och trädgården förfaller och jag har inga som helst sociala kontakter, livet är ingenting värt längre och döden skulle faktiskt kännas som en befrielse.

Har du sökt någon hjälp för de tankarna?

Förstår att du befinner dig i en jobbig tid, detta med AF och FK ... borgarnas beslut att man är frisk och arbetssökande efter antal dagar osv.
Vem skulle väl inte må dåligt i situation som din ... MEN ... försök hitta någon ljuspunkt ... den finns där alltid ... även om man bara ser mörker. Barnen vill ha pappa kvar ... tänk på dem.

Hittade detta på nätet ... jourhavande människa ... ring dem så får du lätta dina innersta tankar. Vi är säkert många som tänker poå dig ikväll och varje dag.
Lycka till!

Nä men!? Verkar lite konstigt att ambulanspersonalen åkte????

felskrivning....

Det finns hopp, ge inte upp! Hoppas du kan få hjälp!

Nu slutar du att tänka i de där banorna!!!! Tar mig rätten att skälla lite på dig eftersom jag varit där själv, bara en lyckträff att jag sitter här där jag sitter.

Visst förstår jag dig men tänkt på dina barn , du är allt för dem !

Ja Malcom vad ska man säga ?vet igentligen inte hur jag ska ge dig tröst,säger som Strindberg "vem har sakt att det ska vara lätt att leva "och visst hade han rätt,det är inte lätt att leva och det är inte lätt att vara människa,men i allt elände så finns det ett ljus det lovar jag dig!livet är en bergochedalbana och ibland får man följa med antingen man vill eller inte,men det finns så mycket fint i livet det är bara så att man måste upptäcka det,har man det jobbigt så är det jäkligt svårt att se det ,jag vet !men om man öppnar sig själv och glömmer bort sitt eget elände en stund så kan faktiskt livet erbjuda mycket,gäller bara att ta sig ur det.-

Bamsekram Malcolm!

Du måste söka hjälp. Ibland måste man bara inse att man inte klarar alla sina problem själv. Det finns ett skyddsnät runt omkring en även om man tror att man är alldeles ensam i världen. Tro mej, jag vet.

Håll igång din tråd här och kom tillbaks och skriv när det känns för jävligt om du vill. Ibland kan det räcka med några ord från någon annan för att man ska "få lite luft" när det känns som att man håller på att kvävas.

Styrkekram igen!

Fast en sak vill jag slå fast !ingen hjälper dig Malcom genom att ömka dig ,den ende som kan hjälpa dig är du själv,ta det från en som vet,Strock hade du nog inte denna gången för då skulle du inte sitta vid din dator här och nu,då hade du legat på lassarettet med slangar och syrgasd.

Feltänk!

Din son bryr sig om dig. Du betyder något för minst en person och det är vad jag förstår den viktigaste personen i ditt liv.
Det är ingen bra grej att snuva någon på det bästa han har.
"Gå baklänges" genom din trädgård och se den som en villa/hus spekulant. Hur skulle du göra om du köpte stället? Open eyes and open mind.
Välj själv om du vill börja med det lätaste eller det svåraste. Själv skulle jag börja med det som syns mest. Och ge mig fan på att få det klart.

Själv har jag förmaksflimmer. Käkar waran, seloken och digoxin och lite KOL-medicin. härom åretfickjagensk TIA. Tappade målföret i tretimmar. Flåsar som efter 3 km terränglöpning när jag gått upp till sovrummet. Gjorde ett konditionstest på mitt regemente en gång. Resultatet medelades av idrottsofficeren. – Pigg husmor!
Idag skulle han nog frågat, –Vad blir det för mat på begravningen.


Förfallen? OK! Bättre att rensa tidigt påvåren när det fortfarande är blött. Kom igen grabben! Att trädgården lämnar in är naturens gång. Men hur fan skall den se ut nästa år? Klart att det är mycket rensning men det finns lättarbetande verktyg och i vårsolen dör det du krafsat upp.

Skit i rädgåden nu.
Ladda för våren och ha visioner.
Köp 5, 10 eller 15 kg lökar! Pula ner överallt.Nu!
Och du får ett underbart resultat.

Försök ta de kontakter som går och som kan vara till hjälp för dig. Kurator, vårdcentral, samtalsgrupper finns...

I Göteborg finns http://www.sjalvhjalp.com/

Sedan finns ju mängder med intressegrupper om man inte vill gå djupt in i allt direkt...

Tycker Cacki, Överbölingen med flera sammanfattar det fint. Du måste söka hjälp o här finns en tråd för dig också. Det är värdefullt med "nätkontakter" som kanske inte är lika inne på skinnet och här kan man ju få lite distans också...

Sedan har du anhöriga som behöver dig...

Kom tillbaka o skriv av dig när du känner för det...

Kan bara instämma i Cackis kloka ord! Sköt om dig!

Jag blev helt bestört när jag läste ditt inlägg.

Det viktigaste jag kan säga till dig är DU MÅSTE BE OM HJÄLP! DETTA KLARAR DU INTE SJÄLV! Du har fått en del råd har i tråden vart du kan vända dig, och det kan vara en första lösning men jag tror att du behöver läkarhjälp. Har du någon bra läkarkontakt via sonen? Sedan finns ju alltid öppen psykiatrisk mottagning.

Jag har ju förstått av vad du har skrivit tidigare att du har varit med om oerhörda svårigheter och jag begriper ju att du måste vara en människa långt utöver det vanliga som har orkat och klarat så mycket. Man kan inte alltid klara upp allting själv, man måste kunna be om hjälp också!

Jag har träffat människor som försökt ta livet av sig och ibland funderat hur de tänkt, speciellt om de har småbarn. Men det gäller att inse att friska människor inte tar livet av sig, det mår dåligt och är helt enkelt sjuka. Anledningarna till depression är så många och olika för olika människor så det är olika typ av hjälp som olika människor behöver. Du måste absolut skaffa läkarhjälp!

Det är första steget. Sedan tycker jag att du ska titta på vad det finns för olika kursutbud. Kanske skaffa en ny hobby. Jag vet att det låter hurtigt och käckt men detta kan du göra efter du varit hos läkare och fått hjälp och börjar må lite bättre.

Vi på odla finns för dig. Även om vi är tykna ibland så är det oftast med glimten i ögat fast det händer att det blir allvar ibland. Vi behöver dina diskussioner och inlägg här!

Ge sonen en från mig för att han ringde ambulansen.

Instämmer helt i ovanstående.

Här kommer mängder av kramar till dig och jag ser att de andra här har skrivit mycket klokt och jag hoppas innerligt att du tar till dig av deras kloka ord!

Du kommer att klara detta är jag övertygad om!

Du startade denna tråden i går kväll Malcolm. Hur känner du dig idag?

Det är ju alltid svårt att ge råd till en annan människa man inte känner, men Ett råd är i alla fall att samhället har resurser att hjälpa o upplysa om just en enskild situation. Någon som kan se saken med nya ögon helt enkelt.
Kan ge sin syn på saken. Bara att ha någon som lättar på bördan och engagerar sig kan vara en nystart. Inom kommun o landsting finns personer som har till uppgift att hjälpa i olika livssituationer. Det finns alltid lösningar även om man själv inte ser dom.

Tänker på dig

Malcolm, tänker på dig och kan bara instämma i alla ovanstående inlägg!
Även jag undrar så som Solstorm gör.....Hur mår du idag???

Håller med om allt som skrivs ovan. Snälla Malcolm, sök hjälp.

Du har ett helt gäng odlaiter som bryr sig om dig.

Jag hoppas verkligen att allting löser sig till det bästa, ett helt gäng med styrkekramar kommer från mig också.


Hör gärna av dig när du känner att du orkar.

/Sommarhumla

Enligt medlemslistan har malcolm varit inne flera gånger idag men har inte skrivit något. Märkligt men det finns väl någon förklaring.

Vad jag förstått så mår han inte så bra psykiskt just nu så det kanske är en förklaring i sig.
Å andra sidan finns här många som är oroliga för honom och det kan ju vara bra då att ge ett litet livstecken ifrån sig.
Men han kanske inte orkar.....jag vet inte....

Tack alla för att ni brytt er! Mår bättre idag men jag missade telefontiden till vårdcentralen då jag sov väldigt länge, ända till kl. 11 faktiskt vilket är ovanligt. Tror jag var överansträngd igår, hade haft feber kvällen innan och låg under dubbla täcken men frös ändå. Var på dubbla möten hos Af då både socialkonsulenten och arbetspsykologen ville prata med mig, psykologen såg att jag var utmattad så hon avbröt mötet efter halva tiden och jag åkte hem. Mådde minst sagt risigt vid hemkomsten och orkade inte laga någon mat men som tur var hade jag ett par matlådor i kylen som gick att värma till middag. Vet inte riktigt vad som hände sedan på kvällen, skulle gå upp till köket som ligger på övervåningen men plötsligt vek sig vänster ben och det svartnade för ögonen och jag for handlöst nedför trappan. Hade en tallrik i handen som krossades och jag fick ett ordentligt skärsår i handen som blödde ymnigt, slog i pannan ordentligt också och tuppade förmodligen av en stund. Sonen ringde 112 men när ambulansen kom var jag på benen igen och de tyckte inte det var någon större fara med mig så jag fick välja själv om jag ville åka med eller inte. Valde att stanna hemma och idag har jag mått någorlunda även om såret i handen smärtar vid vissa rörelser. Har bara tagit det lugnt idag och bla. tittat på engelska trädgårdar på SVT Play + trädgårdsfradag med Pernilla Månsson Colt och Falkenbergsrevyn. Lyckades ta mig ut och köpa en grillad kyckling och det är vad det blev till middag idag,

Sonen är självklart orolig för hur jag mår och han grät igår när han torkade bort blodet från trappan igår och jag vill ge en eloge till ambulanspersonalen som tröstade honom när de var här. Han är 21 år gammal men lider som jag sagt tidigare av ett autistiskt syndrom och är mycket känslig. Får en tår i ögat när jag tänker på hur han kontaktat skolan han gick på 2008 när jag låg på sjukhus för min senaste stroke och undrade hur man skötte tvättmaskinen.

Jag MÅSTE leva för hans skull och hans katt om inte annat och på något sätt skall det väl lyckas även denna gång.

KRAMAR TILL ALLA SOM BRYTT SIG!


Har inte orkat... okej....

Ja det är bra malcolm. Jag har svårt med ord i sådana här lägen,men det låter bättre med det här senaste inlägget här, som det är andra som har skrivit förut, du ska söka hjälp ifrån utbildade människor man klarar inte allt själv.

Skönt att höra av dig, det var lite oroligt men jag blev lite lugnare när jag såg att du loggat in. Ibland får man ta sig samman för att orka göra något.

Gott!

Var ser man medlemslistan och hur ofta man är inne? Längst ner serman dom som är inloggade men hur ofta?

Malcolm: Jag förstår att du har det jobbigt men nog fixar du det här, jag läser en viss styrka mellan raderna.

Om man kollar samma person under dagen ser man på ett ungefär hur ofta. Eftersom jag var lite orolig för honom kollade jag ett par gånger och sista inloggningen ändrade sig hela tiden. Gjorde ett litet inhopp som Storebror.

Jag menade givetvis att gå in under Medlemmar högst upp.

Malcolm, såhär kan du inte ha det, det finns hjälp att få så ta tag i det nu. Ord läker och befriar, kontakta en psykolog

Tyvärr klarar inte sk. utbildat personal allt för svåra situationer heller, när min son dödades av sin mamma 1981 kände jag mig som pestsmittad både av sjukvården och ifrån omvärlden. Varje gång jag kom till sjukhuset var där en ny psykolog och jag fick dra alltihop från början igen och det var samma sak när jag blev ensam med tre barn 1997, inte en käft brydde sig om hur jag mådde útan det var bara anklagelser och tvivelsmål gentemot mig.

Malcolm, vad bra att du orkade höra av dig. Jag tror nog inte jag överdriver när jag säger att vi är oroliga och bryr oss om dig. Vi finns här när du känner att du har orken att titta in på forumet.

Riktigt många varma kramar till dig och sonen.

/Sommarhumla

Jösses, kan förstå om jag blev ifrågasatt angående min blodlönn men NU...?

Men oj, vad har du gått igenom egentligen? Jag känner ju inte dej men nog finns det hjälp att få om du bara vill och ber om det.
Du kan berätta om du vill för då blir det mindre tungt i själen, kanske den stora "klumpen" av sorg och smärta släpper om det får komma ut. Men du borde söka riktig hjälp, gör det för dig och för din sons skull! Du ska inte ensam behöva bära alla desa tankar och minnen!

grr va fel jag skriver "dig" skulle det va! suck!

Härligt Malcolm att du har hämtat dig lite! Någon form av samtalskontakt på öppenpsyk. bör du kunna få. Jag hade en depp-period för drygt 20 år sen och då gick jag och pratade ett tiotal gånger med en erfaren manlig mentalskötare. Det var inga konstigheter, men han gav mig perspektiv på min egen inskränkta självbild och i förlängningen stärkte det mig jättemycket. Vi män tror ofta att vi måste klara allt själv, men det är sällan bästa vägen...

Även om du har dåliga erfarenheter av psykologer m fl så måste du söka hjälp. Du kan kan inte dra alla psykologer över en kam .

Du kan inte gå omkring och må så dåligt som du gör. Sök hjälp nu !!!


Skrev redan i mitt första inlägg att jag tänkte ta mitt liv för c:a 15 år sedan och jag förbjuder dig att tänka sådana tankar . Att just du finns är värdefullt både för dig och för andra , främst din son , tänk på det.

Malcolm jag tror alla som läste ditt inlägg från igår kväll har undrat och känt oro. Så även Gossen Ruda annars hade han väl inte gått in och kollat om du synts till. Man kan få remiss av sin läkare på vårdcentralen till en öppenvårdskontakt som är samma gång från gång men man måste själv vilja få en förändring. För din egen och dina barns skull så vänta inte för du behöver hjälp. Du får gärna ta det jag skriver som en spark i baken men ibland kan man behöva en sån för att få ändan ur vagnen. Vi alla vill dig väl och du har inget att förlora på att söka hjälp bara allt att vinna.

Inte ifrågasatt men ibland kan jag uttrycka mig lite klumpigt, det var därför jag dröjde in i det längsta att skriva något. Mycket är jag bra på men att skriva uppmuntrande saker ingår inte där.

Jag tror nog att alla förstår det Gossen R menade väl!

Hej Malcom!
Jag har tänkt på dig under dagen och jag hoppas att du verkligen söker hjälp!Jag fick bra hjälp när jag hamnade på psyket 2006 och hjälpen fortsatte även därefter.
Du kan få hjälp om du bara är riktigt envis och inte ge dig!
från Kyllikki cybervännen

Livet är inte alltid lätt men du lever ju och verkar ha ett någorlunda fungerande liv - nöj dig med det och försök sedan kravla dig upp ur underjorden.

De kloka orden om att du ska söka hjälp, visst det finns hjälp att få men är man verkligen under isen är det svårt att söka den - det är jättesvårt att få hjälp, den folk i allmänhet tror är självklar, hoppas därför verkligen att du orkar ta tag i dit liv och förbättra det.

ingrid