Jag trodde jag var rik. Rik på kärlek och lycka och även uppskattelse. Pengar fanns men det var inget som kunde jämföras med de andra rikedomarna. Jag kände mig stark och alert då. Jag trodde starkt på mig själv - jag var ju frisk, modig, snygg och glad. Livet var jag helt nöjd med, jag kunde inte tänka mig att ha det bättre. Motgångar kom ibland, men det fanns inget som störde mig mer än en dag - jag hade lätt att vända mig åt den ljusa sidan och ha det lika bra igen. Det var dock inte så länge sedan. Men det känns så nu med kontrasten. För nu är jag fattig. Det bor en svart mask i mig. Den slukar mig inifrån. Den gör snabba ryck och jag blir snabbt panikslagen och när den väl biter mig inifrån blir jag orolig, deprimerad, arg, kall och sen varm, men mest av allt RÄDD - allt på en och samma gång, under en längre tid. Jag har ingen att prata med. Allt och alla är borta. Jag har blivit lämnad och är otroligt svartsjuk.

Jag vet att tiden är medicinen här. Men att bo med den svarta masken i tre dagar nu är jag absolut inte van med. Jag som trodde jag var stark, ung och positiv - men jag ger upp. Den svarta masken i mig äger mig helt och hållet. Man tror att man kan klara av mycket, men alltid finns där något, oberoende på storlek, som kan slå dig på en punkt som helt gör att du blir förkrossad.
Jag har haft det för bra tidigare. Jag har sett lite ner på de som haft det psykiskt dåligt i flera dagar. Le för i helvete brukade jag tänka. Nu får jag smaka på det själv. Men jag är redan trött på det här. Jag vill resa mig upp och le som jag alltid gör, men det här går inte. Och alla deprimerade jag har hört om kan jag förstå nu.

Allt kan vända så fort så fort kära medlemmar - i framtiden kommer jag att vara rädd. Denna period är något jag absolut inte kommer glömma.

Jag har ingen att prata med just nu. Jag är helt stum. Jag skriver det här. Jag skäms absolut inte över att berätta mina känslor - speciellt inte här. Ni är gamla erfarna och har säkert upplevt liknande. Men visst, vill ni så får ni göra narr av mig pga tidigare händelser. Botten är redan nådd så att säga. Men än vågar jag göra något. Jag vågar i alla fall skriva av mig. Även när jag har det som sämst.

Men oj abbbe, det är ingen erfarenhet jag önskar någon (jo, ibland när jag mått dåligt och blivit skitdåligt bemött gjorde jag nog allt det). Hoppas någon annan har något vettigare att skriva åt dig

Bra att du skriver här! Beklagar att du har det så jobbigt nu Men det heter ju Kris och utveckling. Efter kriser har man utvecklats - jag vet, det låter klämkäckt men så är det iaf oftast fast man inte kan se det när man är i botten.

Sänder en massa tröst- o styrkekramar och hoppas du kan börja komma upp ur mörkret snart

Ja det är svårt med ord, men det händer nog hos många att man går in i en svart period någon gång i livet, och att man har med sig det för alltid. Om du upplevet att det blir för svårt tveka inte sök hjälp hos utbildade människor.

Instämmer med Andersen. Blir du helt håglös så måste du söka hjälp. Men det behöver ju inte gå så långt. Utnyttja dina vänner, sitt inte ensam, försök hitta på något kul även om det känns motigt. Försök "skämma bort" dig själv. Att må psykiskt dåligt är inte livshotande, vändningar kommer när man minst anar det...

Du har mått riktigt dåligt nu i tre dagar. Det kommer att bli fler. Att bli lämnad är en av de värsta sakerna man kan råka ut för, det finns saker som är värre, självklart, men ändå. Du kommer att komma i genom det, om du tillåter dig själv att göra det. Men på tre dagar har du knappt hunnit in i chockfasen.
Du kommer förhoppningsvis lärt dig massor om dig själv när tiden lindat in allt i förlåtande bomull.

Det är nog flera som gått igenom det du just nu upplever, men det pratas inte om. Jag skrev ur mig min svarta period 20 år sedan. Jag orkade inte äta, inte tänka, men orden de flög. Det blev en bok som jag släppte ut på -80-talet. det var inte meningen från början, utan få ur mig det svarta.
detta hjälpte mig ur min mörka tunnel och min hypnoterapeut. Jag hade inte så mycket aning varför det blev så innan, men efteråt kom det hemska ut som hade hänt mig och det jag hade stoppat i gömskan.

När raseriet var som värst ---- åkte jag till skogen och avreagerade mig (avreagerade mot dom som gjort mig så illa).

Alla har vi mörka och bättre stunder, men nu är det frågan vad som orsakar ditt mörker? Det finns hjälp och hjälp till självhjälp, men till slut får man göra det själv med dom som är vana att hjälpa.
nuförtiden finns det mer kvalificerad personal än då jag gick igenom mitt helvete. sök hjälp, det kommer att vända! Känner med dig! .... fuchian....

Du behöver inte vara rädd för den svarta masken den är bara något så fruktansvärt obekant och du känner inte dina egna djup ännu. Nästa gång är du inte lika rädd för det är bekant och du vet att det bara tar tid att komma över.
Tre dagar är kort tid. Håll koll på dig själv. Fortsätt att skriva för din egen skull, sätt namn på det som pågår och stäng det inte inne.(du behöver inte publicera det du skriver om du inte vill)

jäklar vad jag känner med dig!
en dag kommer du att le igen och tills dess sköter du om dig så gott det går!

Rihanne,

Hade du hänvisning till min bok när du nämnde till Abbbe att det behöver inte ges ut? Om så så var det endast en biprodukt som jag tvekade, men lät ges ut. allt är skrivet så att ingen kan känna igen mig eller de inblandade. det var så jag menade. Håller på på en fortsättning till det, men det kommer när den kommer......fuchian....

Men du Abbbe, så läckert du skriver! Det kan du! Du kan ju beskriva problemen, så att man upplever sina gamla känslor från förr! När du skrev om din situation, så var det som hämtat från mina unga dagar...övergiven, inget är bra, att bara prata med någon vara som att klättra upp för Himalaya.
Skriv av dig, vetjag. En ide kanske är att skriva en novell, eller en tjock bok om hur du känner dig - ratad, utlämnad, värdelös. För skriva kan du, och beskriva precis så som vi kände det när vi var i samma situation. För det har vi varit. Vi vill gärna läsa om hur vi hade det! Det är så skönt att känna igen sig! Även om det inte blir en bestseller, så har du satt pränt på dina känsklor, och när du läser vad du skrivit, och rättar det, så har du lärt dig vad livet går ut på - att fortsätta leva med de motgångar och medgångar som det bjuder oss. Vem vet vad som väntar bakom nästa hörna? Tänk om jag gått till vänster, i ställer för höger, den gången jag mötte mtt livs älskade?

Life sucks, alla inser det förr eller senare

Det hoppas jag inte. Jag är lyckligt ovetande länge länge till. jag vill inte känna det som abbbe gör.

En storkram från mej!

Jag brukar tänka att händer det ngt radikalt med min självsyn/identitet så var det nog bara en tidsfråga.
Vad som än händer kommer man nog närmare sig själv och det blir alltid positivt i slutändan.
Jag lärde mig ju ngt nytt om mig själv.

Själv tycker jag det kan vara bra att sprida ut tillvaron på de saker som känns roliga. Då har man sämre tid att tänka o gräva ner sig. Det bästa är nog ändå att prata med ngn - det finns alltid ngn som har känt eller känner likadant och tillsammans är man starkare.

Wow! Vad kul att jag fick respons! Jag hann bara småstäda lite och här var det respons. Detta känns lite som terapi faktiskt. Tack till alla som skrev fina ord.
Särskilt trevligt är det att höra att andra har haft det som jag och kommit ur det - det är nog det jag är ute efter - att kunna se framåt. Tur att jag inte är ensam. Då får masken mindre luft känns det som.

Jag vet att tre dagar inte är mycket och att det blir värre och värre, för det blir det vet jag. Men just nu är det i alla fall som värst. Nästa vecka blir det arbete igen och då kommer jag träffa gamla arbetskamrater - något jag ser fram emot. Nu är dock allt ensamt, tråkigt och mörkt. Det kan jag inte ändra på.

För de flesta tror jag det går i vågor. Man mår bra ett tag, sedan mår man dåligt ett tag. Det gäller att bara hålla sig flytande när det känns tungt, så blir det snart bättre igen.

Det är ju så, de allra allra flesta kommer ur det! Men hemskt när man själv inser att man faktiskt kanske fortfarande är på väg ner i hålet en stund till innan det går uppför igen. Men det går uppför, ibland till och med med hjälp av en hiss!

Det där lät fint! Jag hoppas verkligen hissen kommer snart, för allt rasade till botten på bara en dag.
Man känner att det borde finnas en knapp som man kan trycka på. "Ge upp!" - och så är allt borta. För det här är något som man inte klarar av när man obeväpnad och oförberett har hamnat på en plats man aldrig trodde fanns för en.

Det här tyckte jag var en bra sammanfattning.
Det snackas om att man måste ända ner för att kunna studsa upp igen...det stämmer!
Man måste tillåta sej att sörja. Inte bli rädd och tränga undan och försöka fly från sina känslor. Gråt, skrik, sparka, låt allt ha sin tid....och till slut...torka tårarna och gå vidare starkare än nånsin. Du kommer att fixa det!

Sorg är svårt. Det kan vara olycka, skilsmässa, dödsfall... När något i livet händer, något som gör att det efteråt aldrig blir densamma. Då är det så svårt och gör så ont.

Många här på Odla har kommit med kloka tankar.

Tänker på dig..Kram

Så sant som det är sagt!

När man drabbas av psykisk sjukdom eller ohälsa så är man aldrig förbered man tror aldrig det händer just mig !men det kan drabba precis vem som helst av oss här utan förvaning.Man blir så hårt tagen av det att man knappast orkar be om hjälp man blir handlingsförlamad.Men vill man bli frisk måste man ta sig till att be om hjälp hur jäkla tungt det än känns för man fixar det inte själv.Jo jag vet för jag har varit där själv !sök en kuratot genom din Distriktsläkare och se till att få lite medicin som hjälp på vägen,skulle nog säga till dig att undvika Cipramil ingen bra hjälp alls.Du får så himmla gärna PM:a mig hur mycket du vill men mitt i allt det där svarta jag lovar att det blir bättre om du själv kämpar på även om det känns omöjligt.Men man måste ha stöd och hjälp för att fixa till det igen :)man fixar det inte själv.

Kramis Motti

Motti har du ens läst Abbbes huvudinlägg?

Det är skillnad på att hamna i psykisk ohälsa och hamna i depression på grund av yttre händelse, som att någon lämnar en.

Men det är väl lika väl psykisk ohälsa ?om man blir så nere har väl ingen betydelse hur det uppkommer ? må skit kan man göra ändå.Vad man behöver är stöd av kompisar och vänner funkar inte det får man ta kontakt med sin läkare för att få hjälp.Psykisk ohälsa börjar oftast med deprission.

Är man förtvivlad över att ha blivit övergiven, är nog inte det första man ska göra att medicinera.
Det är en fullständigt naturlig reaktion, vore mera "sjukt" om man absolut inte brydde sig.
Jag tror inte heller att man utvecklar en depression på tre dagar, snarare är man i ett chocktillstånd, vilket
eventuellt senare kan leda till depression om man inte tar tag i det, medicinering fördröjer ju bara bearbetningsprocessen.

Sorg måste bearbetas hur ont det än gör, den ska inte "drogas" bort.
Att prata med någon däremot är säkert nödvändigt, kompisar eller ev "proffs" eller som andra sagt,
att skriva av sig för att bearbeta, förstå och komma vidare.

Men hur läser ni har väl inte sakt att medicinering är svaret tvärtom så varnade jag för det,men om man blir djupt deprimerad för det kan man bli även av olycklig kärlek så ska man söka stöd hos vänner och funkar inte det tar man kontalt med sin läkare.Finns dom som tappat greppet totalt av olycklig kärlek och grävt ner sig helt och som sedan inte fått fotfäste.

Kanske jag missuppfattade, men jag tolkade ovanstående som att det var bra med medicin, men att Cipramil specifikt inte var bra.
Har jag fattat fel? "Se till att få lite medicin som hjälp på vägen" kan knappast tolkas på annat sätt.

abbbe, du har fått många goda och kloka råd här! Med tiden blir det lättare även om det nu känns som att du aldrig nånsin mera kommer att kunna skratta

Det senare har betydligt bättre prognos...

Jag känner verkligen med dig och känner igen mig själv,fastän jag har haft andra anledningar för att jag mådde dåligt.
Men du skall se:efter solen kommer regn och vice verca,livet är på det viset för att vi skall lära oss att bli människor,det tror jag fullt och fast på!

Någonstans har jag läst detta:sorgens fåglar flyger över våra huvuden,men låt inte dem att bygga sitt på på huvudet!
Kyllikki

abbe .....

Att drabbas av sorg och chock samtidigt är den svåraste sorgen att hämta sig ifrån. Jag tror att det ligger mycket i pratet om ett sorgeår. Första året är värst, och allra första tiden allra värst förstås. En del människor glömmer att äta eller klarar inte av att äta. Om du kan så är det viktigt att äta nyttigt, om du har svårt för att äta så måste du ändå försöka tvinga i dig något vad som helst oavsett hur onyttigt det är. Det är viktigt att få NÅGOT i sig.

Det svåraste är ångesten. Ångesten över något som man själv inte har möjlighet att påverka. När ångesten trycker över bröstet och det är svårt att andas. Jag har varit i din situation för många år sedan. Eftersom jag är rädd för tabletter så tog jag istället två groggar ibland. Ångesten släpper och det är en fanstistisk vila att kunna andas fritt igen för några timmar. Spriten fungerar verkligen som läkemedel ibland men det kan vara en farlig väg också. Jag vågade aldrig ta dessa groggarna två dagar rad eftersom det i en sådan situation är lättare att bli alkoholist än någonsin annars.

De stunder när sorgen inte är som värst så kan du försöka tänka på det positiva som trots allt finns. Det finns säkert småsaker som du irriterat dig på som försvinner nu. Hur man klämmer på kaviartuben, hår i tvättstället eller något annat. Det kanske finns saker du har avstått från att göra tidigare som faktiskt är möjliga nu.

Även om vägen är svår nu så kommer det att bli bättre så småningom.

Abbbe,

Låt sorgen komma ut, stäng inte in den med mediciner, för då blir det endast ytterligare en tid som det hela dras över en längre tid än att du orkar kämpa och använda av hela ditt ilska, raseri och vad det månne vara med det du börjat med, att skriva av dig!
Skriv när det känns som värst och skäll ut vem som helst på papper och lägg det undan.
Jag använde av målning och skrivandet och musiken (spelade piano som besatt). Jag målade de hemska bilderna, la undan dem, och med hjälp av min hypnoterapeut fick jag fram den onda ur mig.

Nu är det inte samma sak som din, men jag känner den övergivenheten och inte duga till och svartsjukan mot mina syskon.
Jag hittade hela mig ur detta kaos som jag fick gå igenom åter det som gömts sig innom mig, och nu kunde jag förstå att felet var ju inte mitt.
Tänk igenom vad du skulle vilja göra efteråt, gör små planer under dina bättre stunder och ha dom framme för inget är omöjligt och nu har du kanske en frihet som du inte ens tänkte på när du levde i din förra liv.

Det ljusnar sedan, du är inte sjuk men sårad i själen och det skrämmer dig, låt den inte göra det, utan mota bort det med alla medel. Tänk, du är en underbar och värdefull själ som just nu är vinklippt, men du kommer att få dem tillbaka, det är din rättighet.
Jag är mycket medveten om att vi vet inte vad som händer i morgon.....men önskar dig gott! ..fuchian...

Abbbe, många här har sagt bra saker. Jag har ingen erfarenhet av det du går igenom men jag förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt. Du vet var vi finns om du behöver skriva av dig
Var rädd om dig.

Detta som Abbbe går igenom har inte jag själv gjort, så där kan jag inte orda om, men jag känner igen den övergivenheten och otryggheten som man helt plötsligt kan hamna i. Det gjorde jag, oälskad, inte räcka till,
och det öde som man blir så arg på, att bli lämnad!!!!

Det finns säkert fler som kommer att ge dig råd och stöd och jag har gjort det av mitt hjärta för att på något konstigt sätt känns vissa saker igen hos mig, men långt tillbaka, utan att störa mig, men påminna mig om det när en annan råkar illa ut, då känner jag så mycket och om man kunde, så skulle man vilja lätta på din börda, men jag finns här även för dig, en som har fått sin del och vet hur det känns.
TÄNKER PÅ DIG! ... ... fuchian...

Det svarta hålet du är i nu kommer att vara kvar ett tag, ibland är du i det ibland inte. Men du kommer att märka så småningom att hålet blir grundare och du dippar mer sällan. DÅ kan du använda detta som en erfarenhet och fast du inte tror det nu kanske en "positiv" erfarenhet.

Det här kan ta tid Abbbe , tyvärr. Har varit med om något som fick mig att må så in i h-vete dåligt och det tog som sagt tid men när man kommit ner till botten i den där brunnen som först verkade bottenlös så börjar man snart fundera på hur man ska ta sig upp.

Man kommer på hur man ska göra , kommer en bit uppåt , halkar ner en bit osv osv. Skriver inte det här för att göra dig ännu mer förtvivlad utan för att du inte ska bli rädd . Rädd för vad som hänt, rädd för vad som ska hända , rädd för hur du ska kunna ta dig igenom det här , rädd för att hamna i en liknande situation igen osv osv.

Är fullt och fast övertygad om att du kommer att klara av det här !!!! Du är trots allt samma kapabla person som du var innan , kom ihåg det , en person kapabel till väldigt mycket både på ena och andra sättet .

Tack alla som har skrivit så fina svar! Tackar alla en och en!

Om ni undrar hur jag har det nu, kan jag säga att jag har det bättre redan! Fick börja jobba igen. Trodde inte det skulle fungera för jag kom helt förkrossad till jobbet. Men redan första dagen räddade mitt liv, nya projekt och nya arbetskamrater, då var jag tvungen att se hyfsad och motiverad ut, och det ledde till slut att jag blev glad på riktigt. Det hela har nu bedövat min stora sorg och det är jag så glad över. Såklart, blir jag fortfarande mycket ledsen när jag tänker efter det, speciellt vid ensamtider, men har upptäckte att kriser är väldigt beroende av omgivningen. För dagen då jag skrev detta var jag helt ensam. Det var mörkt och jag var i katastrofal chocktillstånd. Obeskrivlig känsla. Trodde inte människans känslor kunde vara så där djupa och intensiva.

Det låter väldigt hoppfullt abbe Härligt att höra Styrkekramar

Men nu blev jag glad abbbe, du är på väg upp!

Människans känslor kan var utöver det man kan tänka sig kul att höra att du vaknat till och ser livet igen
Kram Motti

Så skönt att höra att du har någon sorts motvikt , i jobbet , mot det som hänt. Det gör kanske att du förstår att delar av ditt liv trots allt kan funka.

Jättebra är det som händer i/på jobbet men göm inte undan din smärta , den finns där även om du kan koncentrera dig på annat , låt den få värka ut nu . För mig , och andra jag haft kontakt med som upplevt något som gjort fruktansvärt ont in i själen , var det viktigt att inte kapsla in smärtan för att senare ha en stor varböld att tas med. Det gör mycket värre ont och tar längre tid att bli av med.

Det kommer att gå upp och ner , du kan komma att känna att du iband inte kan styra över smärtan , den gör som den vill med dig men de tillfällena glesar ut vartefter.

Sorg, som du känner nu har inget alls med psykisk ohälsa att göra , tvärtom.Sorg är en del av livet- svarta dagar och ljusa försommarkvällar.Jag vet att både jag och du kommer vidare.men sorg tar tid ..mycket tid

Fast den här tytpen av kriser kan faktiskt utlösa psykisk ohälsa, så man får ändå vara lite uppmärksam..

Visst kan det krisa till, mer eller mindre, men du har redan tagit ett steg i rätt riktning. De ensamma stunderna kan kännas mörka, men tänk då på att du är för övrigt frisk men lite extra utsatt för vanliga förskylningar pga. att ditt immunförsvar har fullt upp ännu med dig själv.
den kan du stärka med de positiva sakerna och om du kan komma ut i en park/skog, så har den helande effect på dig och du stärker ditt immunförsvar.
Men du, tjejen, verkar vara den typen som ändå hittar redan mot ett ljusare tillvaro.

Att jag nämnde detta om immunförsvaret, ville jag bara göra dig uppmärksam, inget annat. Känner många i din situation och vissa har inte orkat att ta sig upp igen och då har jag träffat dom i en medicinsk dimma och i mycket dåligt skick.
Lyssna in vad din kropp vill säga dig när du sitter ensam. ...fuchian...