Vi upptäckte i måndags kväll att Dibsy, vår fina schäfer 11 ½ år gammal, hade två stora knutor på halsen. Ringde direkt till veterinären som bara kunde konstatera att hon hade långt framskriden Lymfom, blodcancer. Hon fick somna in direkt och fy, vad jobbigt fast man visste att det var det bästa för henne. Jag visste ju att hon nästan levde på övertid ändå, stora hundar brukar inte bli mer är runt 10 år men det kvittar hur mycket man har den vetskapen i huvudet, det blir superjobbigt ändå när den här dagen kommer. Men om några veckor får vi hem hennes aska i en urna och den kommer att bli begravd i trädgården brevid alla andra hädangångna husdjur.
Någon ny hund kommer det inte att bli.
[attachment=55109:P8180017.JPG]

Maggan H,

Jag känner starkt med dig! Vi har detta framför oss, för vår gamla yorky är nu 14 år och totalt döv, och delvis senil, samt opålitlig att släppa ut på tomten fri.

Jag klippte häromdagen vid hennes tassar och förkortade punkafrissan och jag har upptäckt flera stora knölar i kroppen. Dom växer och fler verkar det komma. Det var i början av året som hon var hos veterinären, men han sa att vi får ta en månad i taget.
Även hon lever på lånad tid. Orkar inte ens tänka på detta, för vi har gått igenom samma sak med vår förra hund, men där var det hjärtat som inte orkade med.

Man har rätt att sörja sitt djur! Jag blev mäkta arg förra gången när arbetskamrater sa att det var ju BARA EN HUND !!!!! , men jag sörjde rätt länge. Maken tycker att det är det värsta att åka iväg och avliva, men när man ser att de lider, inte låter jag hunden leva endast för min skull.
Vi hoppas att hon skulle kunna somna in, men min make vill inte vara med när det är dax. Jag har lovat att göra det.
Även vi har tänkt att lägga askan i en urna och sänka den där mina fåglar är lagda. Vi hade den förra i en djurkyrkogård och det var jobbigt att gå dit, maken fortsatte att gå dit under flera års tid, men jag vill inte ha det så och han instämmer.
Vi kommer inte att göra längre resor så länge hon är i livet, även att vi har ett bra ställe dit vi lämnat henne när vi rest. Jag har informerat dem hur vi tänker ha det om något akut skulle hända hos dem, så de vet vad vi vill.
Usch, snälla du, detta värker så in i vassen.! Ni hade ju eran så länge och att det inte blev en långdragen process, kanske är det bästa, men vi är ju så olika och varje en sörger på sitt sätt. ...fuchian....

Känner med dig - det är lika sorgligt varje gång men kommer i den situationen!
Anki

verkligen väldigt tråkigt skär i hjärtat ,, massa tröstekramar

Jag beklagar verkligen Maggan H.
Hon var verkligen stilig, eran Dibsy.

Djäkla liv, så orättvist det är! Sååå vacker Dibsy är på fotot, jag förstår smärtan och saknaden!
Här får du en bamsekram från mej!!!

Svårt är det att få sådana besked och saknaden blir ju så stor .

och

Förstår er sorg och saknad. Massor av tröstkramar, skönt ändå att slippa lida...

Lider med dig och hoppas din hund inte behövde plågas allt för mycket.

Så fin hon är på bilden.

Vilket fantastiskt vackert foto på den vackra Dibsy! Det borde ni förstora och rama in.

Man kommer ju inte undan det där sista hemska beslutet.....men du vet ju, som alla andra djurägare, att tiden man hade tillsammans, överglänser med råge all sorg man måste igenom.
Men nu är det sorgens tid och säkert är hon värd att sörjas - och med tiden värd att minnas med glädje!

beklagar er sorg - att avliva en älskad familjemedlem är bland det värsta som finns.

mina hundar är 12 1/2 år gamla och en av dem har cancertumörer på binjurarna.
än så länge hänger han med och har glimten i ögonen men jag vet ju att dagen då det är dags kommer så vi passar på och njuter varenda sekund tillsammans med honom.

Åhh, så sorgligt, Maggan!
Vilket bra beslut ni tog ändå, att låta henne få somna in på en gång!
Vacker tik.

Känner med dej =(
Jag fick avliva min förra katt bara för 2 månader sen, hon kom från ett katthem så hon var lite skygg men skaffade snabbt trygghet hos mej ^^
Men skaffade snabbt en ny buse. så här ser den nya husmarodören ut


^^

Förstår att saknaden är stor

Åhhh så sorgligt! Vilken underbar hund hon var..så fint kort!

Så tråkigt när det händer, massor med tröstekramar!!!

ja vad ska man säga :)har misst fem hundar så jag vet hur hemskt jobbigt det är ,en familjemedlem som går bort och man hör dom känner dom lång tid efter,men man har dom ljusa härliga stunderna i huvudet som man kan plocka fram,dom stunderan kan ingen ta ifrån en
Kramis Motti

jag känner djupt för er! Sorgen gör så ont!
Vi skaffade Kelly, när Tessi dog.
Då var vi tvungna att ägna oss åt Kelly--fast vi grät o sörjde....

Hade vi inte skaffat Kelly; så hade vi haft mer tid att sörja.
Vi hade grävt ner oss i sorgen.
Men; Kelly hjälpte oss!

Det värsta var förra gången att veta när det var dax och när vi hade tagit beslutet så var hela familjen med.
Vår dotter hade skrivit ett brev som vi la i kistan, den skulle hundsjälen lämna till Gud, ville hon.
efter att vi hade avlivat henne, skulle vi dagen därpå hämta den lilla kistan hos veterinären och ge det med en stolpe med namn på till dom som skötte om att begrava i ett färdigt dike de gjort dör detta.

Jag låg vaken hela den efterföljande natten och kunde höra hur hunden tassade runt och gjorde det som hon brukade på morgonen. Det kändes inte tröstefullt just då, men sedan känndes närvaron som en tröst.

Likväl har det varit med våra fåglar, de har "stannat kvar" ett tag efteråt tills man fått gå över det värsta.
Inga mer hundar efter detta och nu får den oäktingen till "goja" vara med oss. ... fuchian..

Tack alla för trösteorden. Det värsta har lagt sig för jag vet att det var rätt beslut.

Nu får man tänka på alla hyss som den här busiga hunden hade för sig, för hon var en riktig Emil!

Maggan H,

Det är ju därför vi deltar i det du har berättat. Många har/haft hundar så man känner det ändå in i hjärtsötterna hur det sliter. Du tog ett svårt, men rätt beslut så den har det gott där den är och du har alla minnerna kvar och alla hyss kommer man ihåg och kan sedan le åt bysen.

Min förra hund var sjuk 8 månader och försämrades sakterliga tills jag såg att nu vill hon inte vara med längre. Det blev som en vändpunkt och efteråt trodde jag att jag fick ett hjärtinfarkt för jag fick så himla ont i hjärtat, men det var sorgen och smärtan hade jag 4 månader innan den släppte, Svärfar dog strax efter att hunden hade gått bort, men jag grät nog mer efter min hund på hans begravning, men sedan kom det också för min svärfar var en rolig och varmhjärtad person.

När jag nu åter läste igenom denna tråd, så känns gråten i halsen, det som du går igenom och det som väntar oss rätt snart.
Att kunna förstå den andres sorg och saknad, måste man ha varit där själv. Men det ljusnar och de goda minnerna poppar upp vartefter, ska du se. .... .... fuchian ......

Ja du Maggan, i sådana här stunder finns inte ord för vad man känner. Det är ju ens bästa vän....

Usch vad tråkigt att höra….

En stor kondoleanskram!

/Anki

Så ledsamt!

Du får försöka glädja dej åt de 14 fina åren ni fick tillsammans.
Vilken vacker hund hon var!

Lite jobbigt när det går så snabbt även om man vet att det ska komma.. Sedan är det så tyst hemma, man hör att det tassar ändå?

Javisst hör man hunden som inte finns, kommer på mig många ggr med att tänka 'det är bara Dibsy' när jag sen kommer på-Oj, det måste ha kommit utifrån....

Och plötsligt har det blivit viktigt att låsa dörren så fort det mörknar-det var inte så noga innan, Dibsy varnade så fort någon bara närmade sig huset.

Maggan H,

Tycker du att det känns svårt att höra det du hör? Kan du vända dig till en positiv sak, hunden vill endast trösta dig, men hun har det bra och befinner sig på ett plan av utan smärta och annat.
Du, som matte, känner och hör detta som en tröst nu i början, sedan avtar det, men hon kommer att finnas i ditt hjärta med all den kärlek och skoj hun upplevde under sitt liv.

Detta är inga spökhistorier jag kommer med, utan en helt normal reaktion och att hunden hörs, det hör till. Har hört av många samma sak, mer eller mindre, beroende hur nära de hade sitt älskade djur, och dessa människor har varit helt normala, utan ens dragning åt det hållet vi inget vet.

Våran lilla yorky har inte visat sig ännu att hon vill lämna oss. Hon har mått relativt bra men det kan inte komma ifrån att det sjunger på sista versen. Vi skulle åkt neråt i slutet av augusti, men lånade ut huset till en annan som behövde det bättre just då och ville inte vara borta från vår hund när vi nu reser n. vecka, så man får leva mer för den lilla hundens behov i första hand, vi hinner fara senare och det kanske behövs när hon är borta.

Jag ville ge dig tröst med mitt speciella sätt, men huuuga som det svider i hjärttrötterna! . fuchian.

Nej men fy så ledsamt
Vi har hund nr 7 hemma hos oss nu, så jag vet hur du mår.
För mig har det varit klen tröst att veta att 'vi gjorde det enda rätta', 'hunden har inte ont längre' osv... Det gör lika förtvivlat ont i alla fall och saknaden är enorm

Margith

Margit,

Men hur har du kunnat handskas med sorgen med alla dessa hundar? Jag tycker att det gör lika ont varje gång. Man verkar inte vänja sig, som en del kan påstå, som inte har djur.

Denna yorky är vår andra hund. Vi hade hundar och katter i laggårn på landet när jag var liten och när den lille grisen slaktades stax innan jul, kunde de inte ha mig hemma.

Jag har förlorat under min vuxna del 4 fåglar och nu kommer detta....
Vi kommer inte skaffa fler hundar pga. vi vill resa och anser att då hinner vi inte ta hand om en ny valp. Min dotter har 3 hundar, misst hastigt en av dem, men skaffade en ny och vuxen, för sorgen och för att de kvarvarande saknade sin kompis.
Dom kan jag krama om när jag känner behov av det.

Vi har kvar denna lustiga lilla fågel, vår "gatukorsning", men ack så gossig han är.... hoppas ett längre liv för denna än vad mina engelska undulater fick.

Sorg efter djur är lika stor som efter en människa, även att man kanske då tycker så. Det är bara bra att släppa ut det. ...fuchian...

Vad jobbigt när det kommer så plötsligt, vilken chock! Jättevackert foto!

Stora förändringar på alla sätt! Men ljuden, de är nog "fantomljud" de hör jag bara mina är borta på semester utan mej.

Känner med dig,

Dibsy var en ovanligt vacker schäfer.

Håller med föregående, vilken vacker schäfer! Så tråkigt att hon blev sjuk.

Myo,

Det är nog så kaotiskt att ta det beslutet som hon fick göra. Man är och icke är förberedd, men av egen erfarenhet skulle jag önska att inte ha en sjuk hund, utan att det skulle gå fortare. Att ta en dag i sänder och se till hundens bästa och ändå veta att den lever på lånad tid ........ det gör jäklans ont. Har läst igenom flera gånger denna tråd, men frågar mig att varför plåga mig själv .... dax nog sen när det är över .. fuchian...

Jag brukar inte läsa trådar när någon mister sitt djur men nu gjorde jag det och blir så ledsen...saknaden och sorgen är så stor..vilken vacker schäfer.

Har själv två gamla hundar...

Glädje o sorg är ju intimt förknippade sägs det. Våra husdjur är väl en bekräftelse på detta. Man vill ha glädjen, och får den, men vet att en dag får man ta avsked. Det känns så orättvist men så är det ju.
Husdjur kan då inte jag vara utan eftersom glädjen över dom vida överstiger den sorg man känner vid förlust.
Har själv ingen hund men schäfer är jag svag för.

Vilken vacker hund, Maggan!
Nu ska du vara glad och tacksam att hon aldrig hann få ont och må dåligt av detta, och att ni gav henne det bästa man kan ge sin bästa vän! Ett bra slut.. Inte alla djur förunnat, tyvärr. Minns henne med glädje och tacksamhet för alla år ni hade varann!
Tröstkramar!