Slår upp familjesidan i tidningen idag och upptäcker att ännu en av dotterns medsystrar dött av sin hjärntumör. 21 år gammal.
Ett barn som hade en tumör av betydligt allvarligare slag än min dotters och som gjorde henne både utvecklingsstörd och rullstolsbunden från 3 års ålder. Men också ett barn som var otroligt lycklig och spred mycket glädje. Hon tjöt rätt ut då man träffades eller hälsade på, skulle kramas och pussas femtioelva gånger. Hon hade en otroligt stor livsglädje.
Familjen har haft det tufft men på senare år fick dom avlastning varannan vecka och hjälpmedel som toa med dusch i och sånna saker som underlättat i vardagen.
Vi har inte träffats på några år nu eftersom jag upphört med allt föreningsarbete i barncancerförening och fond. Men det känns ändå otroligt tungt idag då vi kämpade sida vid sida då det var som värst för oss och vi umgicks även privat en tid.

Vilken kamp den familjen har gått igenom ni med förståss.

Ja men ingenting mot vad dom haft.

Du skickar väl en hälsning till familjen? Även om ni inte haft kontakt på några år så känns det nog bra för dom att veta att ni tänker på dom.

Det är grymt när unga människor dör.

Usch vad tråkigt, ni får leva på de ljusa minnena.

Jajamen det har jag gjort, skrev ett brev idag och ringt runt i landet till dom som var med då och samlat in pengar till blommor.