Vad minns ni för smeknamn eller öknamn som eprsoner hade för tiden eller kanske nu. Ni får gärna skrive en historia bakom namnen med.

Jag kan börja med några.

Utanför kristianstad vid önnestad skepparslöv och däråt finns en plats som heter bockeboda den byn är känd för att ha och ha haft måpnga orgenal (typer)
Morfar har berättat en del o några har jag träffat

en man som kallades sågOskar åkte hem till folk med en fogsvans o sågade ved 40 talet

en man hamstrade mat under kriget o när polisen kom så hotade han dem med kniv det var knivaBernard

En man gick ofta lutande frammåt det var Den Böjde ca 40-60 talet

En man som hette Ivar trodde han ku de lösa allt en lantbrukare hade problem med fast han knappt kunde något det var Fixaren 60-80 talet

En snäll man som var lantarbetare på 50-80 talet var över 2 meter lång det var långArtur. fram till han dog ca 1988 bodde han i ett hus med stampat jordgolv utan el. Jag har själv varit hemma hos honom.

Öknamn.. så börjar ofta mobbningen i skolan, kommer ihåg många med öknamn med en rysning dom hadde det inte lätt.

Smeknamn hadde många med idrott, alla stora hadde smeknamn lillstrimma,lillpröjsan,nacka, mm.

tror att smeknamn blir färre och färre, varför vet jag inte,kanske beror det på att många äldre ord inte används längre och utlänska ord kommer in, att det då blir svårare med smeknamn.

håller med.

När jag var barn, så var ALLA bekanta med alla, och om någon hadde gjort något tokigt så visste alla om det, och då kom smeknamnen/öknamnen.

En kompis pappa,drack sprit och slogdank hela tiden,han kallades för mysack,en annan sålde blommor han kallades för blomsterkungen, fast det bara var en liten kiosk med ringklocka till bostaden så om någon ville handla av blomsterkungen så ringde man på ringklockan så kom han ner 5-10minuter senare.

Det var åxå vanligt att man gav namn till barnen efter pappans yrke tex rörmokarns lasse när man talade om barn som inte var närvarande i samtalet,samma sak med kvinnan som rörmokarn var gift med, så vet jag inte att man säjer idag.

det är bara mamma som kallar mig för saker, annars har jag aldrig fått smeknamn eller ökennamn verken i hemmet eller i skolan.

Här finns det smeknamn på en del men då är de över 45 -50 år. Mycket som har med idrott att göra , en del som har med yrke att göra , en del som har med handikapp att göra t ex haltebolinken om den som haltar osv.

Min man kallades Bajdoff eftersom han spelat fotboll och hade Bajdoff Johansson som idol , hans bror kallades Snöret eftersom han var så smal . De namnen sitter i än , en del personer vet inte vem man pratar om om man säger deras riktiga namn.

Öknamn minns jag en del som mina föräldrar berättat från Malmö i deras ungdom på 50-talet. Jag tycker inte jag kan minnas några själv så det var nog vanligare förr.
Tyvärr var det de udda människorna som blev en visa i stan, det var annorlunda utseende, nån man i kvinnokläder, nån ut lättare gardet osv. Jag tror deras öknamn ska få vila i frid.

På mitt jobb finns det förstås en del öknamn, en del allmänt vedertagna och accepterade av bäraren, andra mer elaka som sägs bakom ryggen. På en stor arbetsplats kommer väl en del smeknamn till för att skilja på folk med samma vanliga namn, men dom är sällan elaka.

Folkhumorn är rå. Tyvärr är många öknamn ganska träffande och sätter sig i minnet.

Nästan alla killar som växte upp på 50-talet hade öknamn/smeknamn. Ibland kunde man ha flera - ett i skolan och ett annat i fotbollslaget. En del bar sina "nicks" med stolthet medan andra säkert hatade sina. Jag minns inte att det var lika vanligt bland tjejerna. Kanske beroende på att de inte umgicks i stora gäng eller spelade i fotbollslag.

Minns många orginal från det samhälle jag växte upp i.Vi hade Mecken som var periodare och cycklade kors och tvärs över gatorna när han var full:)Sen hade vi Herman i Borestop bara för att han var från Borestorp,sen hade vi Perong Wille han kunde alla tåg som kom och gick tider osv,sedan hade vi Canada som åkte omkring med en gammal ombyggd Ford och kapade ved åt folk,Canada namnet fick han från att han emigrerade till Cananda men kom hem igen.Sen hade vi Gråt Elsa för hon var så rödögd.Pölsetramp var en snäll gubbe som gick lite speciellt vi brukade få låna hans båt.Kalle pilsner ja det hörs ju på namnet Många av de här gubbarna brukade sitta vid Pressbyråkiosken och dricka pilsner efter fyra.Och så hade vi Jhon Grynkorv !han var väldigt fräknig och åt fimpar såg det själv,han och Perong Wille var jobbarkompisar på en såg.Alla de här var snälla och goa människor och vi barn var aldrig rädda för dom Glömde Lille Martin han fick jobba så hårt som barn så han stannade i växten( så även en del av hans syskon )men var en jäkel på att laga skor:)Och Tjaback han hade cyckelverkstad och ställde alltid upp när cycklen pajade:)

Finnjävel, flaxöra, glasögonorm, plugghäst är väl de jag minns mest. Sååå snälla svenska kompisar så... Spyr nästan ibland när jag läser vissa rättrådiga inlägg här på Odla.

Förklara gärna närmare vad du menar...

Det är skillnad på öknamn och smeknamn !öknamn är något negativt medans smeknamn är positivt.

Jag hade ett smeknamn som liten. Släkten på mammas sida kallar mig så ännu. Kan tyvärr inte tala om vad det är för jag har använt det på internet och då kan man googla fram mig. Det är ett väldigt ovanligt smeknamn.

Jag har ett smeknan ... Underläkarn.

Mitt smeknamn som barn var Mia-pia när mina tre barndomsvänninor hade smeknamn så fick jag ha mitt vanliga namn vilket jag var lite avis på

Jag använder , med stolthet , smeknamnet som vår yngste sons kompisar gett mig. De tillbringade mycket tid vid vår sommartuga när de var yngre. Ibland blir det bara MM .

Sliter lite i minnet.
Jag hade många negativa namn i skolan, till och med realskolan. I gymnasiet slutade det.
Som lärare hette jag Järnis. När jag flyttade övertill medieprogrammet blev det Bengan. Kanske för att jag hade förmånen att umgås med ungdomarna två eller tre dagar i veckan och arbetspass på upp till fyra timmar. En bidragande orsak var nog att arbeta med bild, foto, grafisk formgivning och textkommunikation blev ett personligt förhållande med "halvvoxingar". Det handlade om känslor som skulle utvecklas. Vi jobbade i lag som vänner och jag var ledaren.

Malcolm, vill du vara snäll och förklara vad du menar!

Det är inte bara en gång jag läst inlägg här med rasistiska/invandrarfientliga förtecken och på 60-talet var finska invandrare dåtidens "turkar", mina föräldrar kom till Sverige 1957 då jag var två år gammal, har svenska som modersmål utan brytning/dialekt, både svenkt förnamn och efternamn men vad hjälpte det och än idag kan man höra ordet finnpajsare ute i samhället. Det jag sett på Odla är att det finns sådana strömningar även här, ett himla engagemang om hur man skall ytbehandla en hylla tex. medan man i en annan tråd kan läsa om att alla muslimer är potentiella terrorister. Under 30-talet fanns det gott om nazister även i detta land och jag tror inte det skulle ha varit annorlunda om samma sak inträffade idag. Det konstiga är att ingen förälder vill stå till svars för vad deras barn gör ifråga om mobbing etc. utan verkar anse att det är den mobbades fel och det är den mobbade som får byta skola, inte mobbaren. Sverige består helt enkelt av en hel massa människor med fördomar och Odla är ingen ankdamm för de snälla och rättänkande.

Häromkring hade oftast folk namnanknytning till vart de bodde. Lite så är det fortfarande här i trakten.
Lennart på Kvia, Hasse i Hova, Kalle på såga (även kallad Reino av dem som är 'utomsocknes'), Mats i Garn mfl.

Kalle på affärn var han som ägde lanthandeln. Sa man hela hans namn var det ingen som visste vem han var. Linnéa 'ja tack' jobbade i lanthandeln. Hon svarade 'ja tack' efter varje vara som man räknade upp att man skulle ha. Väldigt trevlig dam.

När jag gick på gymnasiet fick jag ett smeknamn som jag accepterade ganska snabbt. 'Sinna'. Jag var väl medveten om att jag hade/har ett jävla humör och stubinen är kort.
Är däremot inte långsint.

Fortfarande är det en del som använder smeknamnet.

I min klass i skolan var minst en tredjedel från andra länder. Mest från Finland men jag hörde aldrig någonsin under hela uppväxte någon som blev retad på grund av det. Däremot berättade flera på en senare klassträff att de bytt efternamn som vuxna eftersom de blev diskrimerade på arbetsmarknaden. Blev ganska förvånad. Min far var chef över en avdelning med många finländare och han sa alltid att de var hans bästa gubbar.

Själv fick jag ett öknamn på grund av att jag fiskade. Det fick nämligen inte tjejer göra.

Där jag bodde senare fanns en man som kallades Kylå. Jag trodde i många år att han hette så i efternamn. Det visade sig dock att han fått namnet därför att han under en brottningsmatch fick örat draget mot mattan så det brändes. Kyl å, kyl å, kyl å. skrek han då och fick heta det resten av sitt liv. Han är borta sedan länge.

I vår familj har vi alltid lekt med ord, så ibland har jag och min syster kallat varandra för "Brunte". Ett typiskt öknamn, alltså namn på ett ök.

Olle

Här fanns en brottare , korsordsbrottaren kallad , in lodrät ut vågrät .

Den var bra!

Olle

Från min barndom minns jag: Plenty, Ettöringen (han var "linje-arbetare" och en gång var inte elen ordentligt avstängd, så när han klättrat upp i el-stolpen fick han ena örat bortbränt - hellre örat än livet, sa han alltid!), Trashanken, Pillapotta (en gårdfarihandlare som fick nattlogi i vissa hus/byar och som då bad om ett nattkärl), Je-ansa (gårdfarihandlare som uttalade jeans så)

Från mina arbetsplatser: Linkan, Lill-Rune, Pastor Jansson (gissa varför han kallades så), Blåningen, Kronblom, Lången, Hackspetten (svetsare...inte så värst skicklig), Sarah Leander (en karl faktiskt)

På min nya bostadsort har jag lärt känna: Mackan, Hacko, Fladder, Kia, Håjhåj, Valle...

[quote name='andersen' date='06-10-2010, 19:49' post='1304167']
När jag var barn, så var ALLA bekanta med alla, och om någon hadde gjort något tokigt så visste alla om det, och då kom smeknamnen/öknamnen.

En kompis pappa,drack sprit och slogdank hela tiden,han kallades för mysack,en annan sålde blommor han kallades för blomsterkungen, fast det bara var en liten kiosk med ringklocka till bostaden så om någon ville handla av blomsterkungen så ringde man på ringklockan så kom han ner 5-10minuter senare.



Kan du berätta mer om blomsterkungen?

det här med ök/smeknamn försvinner nog mer och mer.
från familjen används fortfarande Lillan på min lillasyster,Lalle på min farbror men hans kompisar kallar honom wille (av william)
från skolan kommer jag ihåg Tille(mikael) men annars har jag inget minne av några särskilda namn.
i raggargänget kommer jag ihåg bagarn,roffe på berget,rolle,luffarn,texas,mesen,krille.
tjejerna i gänget möttes med respekt så de fick i allmänhet heta sina dopnamn,barbro blev förstås babs( efter Lill-Babs) och så fanns förstås troslös(enkel att få kull )
från stockholmstiden minns jag att de flesta hade ett smeknamn av sitt dopnamn typ kjelle,roffe,bengan,tobbe,tompan.vi hade en kille som kallades harpan,han hette eg. haroun.själv kallades jag uffe men närmsta jobbarkretsen kallade mig smålänningen,något jag hade roligt åt då jag är född skåning men uppväxt i blekinge med bred blekingedialekt,men vad vet stockholmare.
bland senare jobbarkompisar kommer jag ihåg blixten,(inte den snabbaste)
Ulf(uffe)

När jag började sjuan hade jag just börjat få ett ljust, fjunigt skägg. En lärare skrattade åt mig och frågade om jag hade mjölkmustasch. Sedan fick jag heta "Mjölke" under resten av gymnasietiden

Under min uppväxt var det mer regel än undantag att man hittade på smeknamn utifrån dopnamnet på var och varannan unge.
Dock kommer jag ihåg några smeknamn/öknamn utöver det vanliga som härrör sej från dråpliga situationer eller samband.
Min kompis Ulla blev tillsammans med en kille som hette Ulf. Dom fick heta Drak-Ulla och Var-Ulf.
Sedan var det kompisen Bo som under en fest satt och svepte i sej burköl. När ögonen började gå i kors råkade han ta burken som andvändes som askkopp och fick sej naturligtvis en oangenäm överraskning. Efter det byttes hans smeknamn Bosse ut till Bo-Fimpen.

Ök- och smeknamn i all ära. Men vad kallas det när man kallar någon Karis Hulda? (Från en visa av Evert Taube).
Jag minns flera sådana namn från min uppväxt och använder det själv än idag när jag skall referera om någon till någon, ex.vis "Lottas Magnus". Då vet folk vilken Magnus man menar.
Vi har en trevlig granne som jag hört namnet på men minns det inte. Jag kallar honom för "Iljas Granne" (hans närmaste granne heter Ilja och är från Makedonien) Hans fru kallas följdriktigt "Iljas grannes fru". Knäppt, va!

Där jag bor fanns det för en herrans massa år sedan en man vid namn Ivar som åkte runt och sålde bindor. Öknamnet blev således Fitt-Ivar.

Om man känner någon som heter Herman, så kan man med fördel kalla honom Sperman

Han hette Isaksson i efternamn förnamnet minns jag inte, blev skild någon gång på 80talet och flyttade från den södra förorten i Stockholm, var det vet jag inte men jag vet att han dog för ca 10år sedan, tror att släkten kommer ifrån Sandhamn.

Jag tror det beror på hur inskränkt (inte nödvändigtvis i negativ bermärkelse, utan i betydelsen "alla känner alla") det är. Jag tror det är därför man får smeknamn på små företag eller avdelningar men inte på jättestora, och därför både kåkfarare och överklassfolket i stockholms innerstad använder fantasifulla smeknamn men inte massorna i förorterna.

Det tror jag också!

Här på trakten fanns en farbror som kallades Fiskarn! Men jag minns inte varför!