Hallå

var går gränsen mellan att ljuga och inte berätta allt?


Mer kommer i morgon kväll......................

Det varierar nog mycket från fall till fall. Utan detaljer blir det svårt att göra en bedömning

Ska vi se fram emot fortsättningen?

en "cliffhanger"..

Om man ljuger, så säger man sånt som inte är sant.

Om man inte talar om allt, så...ja då utelämnar man...men ljuger gör man ju inte då.

Håller med E-H.

om ni skall se fram emot fortsättnigen, vet jag inte.

Jag vet inte vad som jag kommer att kunna skriva, men jag har många funderingar på vad som är ärligt just nu.

Jag är inte ärlig, jag gråter utan att kunna/våga berätta varför.

Jag vet att jag inte får respons för det jag är ledsen för. Om jag berättar varför blir det inte bra.

Jag vet att jag också överreagerar, framför allt på natten i mina tankar.

En känsla att en oskyldig mening var fel, kan vara en start på att tankar startar.

Jag är ganska säker att det är ett sakfel, ett mycket obetydligt, som inte betyder ett dugg.

Men det sakfelet gjorde mig uppmärksam på att det var känsligt område.

------

Nästa skede. En upprepning av en enkel fras, som trejde gången gjorde att jag blev upprörd.

Två dagar senare en information som jag blev störtförbannad av!!
Mest störtförbannad att den kom då och inte ett par veckor tidigare!!
Kändes inte alls bra! (risken är att det är mycket illa, i längden)

Och det var då det lilla sakfelet blev stort i mina öron, inte sakfelet i sig, utan att det klingade falskt när det hade ut talas.

Jag kände mig också lurad. En annan del av det hela var: Jag trodde, tog för givet att jag inte skulle stå för hela lasset själv!!!

Detta låter krypiskt men jag kan inte vara mer konkret, just nu.

Det hjälper mig att skriva, att i min hjärna betna ut saker och ting och att kanske få några tankar från er som distraherar.

Jag lovar att säga sanningen, hela sanningen och............. eller vad är det de säger i Amrikanska filmer?

Får man bara höra delar av sanningen och med lite undanflykter blir det hemskt.




Jag måste lära mig att ifrågasätta.
Att vara övertydlig, fråga för att vara övertydlig!!
Att inte förutsätta att om man pratar om en dag så är det bara den det gäller.
Att jag måste fråga och nästa dag hur är det då. Och dagen efter hur är det då
Som jag fattade det tidigare i kväll, hjälper det inte riktigt, saker kan förändras.

Vi får se hur morgondagen blir,eller det är ju redan ny dag.

Ja det är rätt!

Men andemedingen kan bli så tokig.

Om man medvetet utelämnar information som man vet att en person behöver. Så tycker jag att man ljuger

Om man utelämnar i svar på direkt fråga, då ljuger man.
Tillexempel:
"Var och vem åt du lunch med?"
"Jag åt hamburgare på grillen"
I svaret har uteslutits att man åt med sin kollega och inte ensam.
Det är en lögn.

Däremot,
"vad gjorde du på lunchen?"
"jag åt hamburgare på grillen"
Här är samma information om kollegan uteslutits, men det är ingen lögn för ingen frågade efter med vem man tillbringade lunchen.

Typ.

Rent konkret så är det inte att ljuga om man utelämnar eller "råka" glömma något däremot tex om man nu i stället säger att man åt lunch med pelle istället för att säga att man fika med Lisa då ljuger man. Säger man att man fika med en vän så är det inte heller att ljuga utan då utelämnar man bara saker ur sanningen.
Lögn för mig är när man medvetet hittar på en paralell sanning som löper vid sidan av det normala.

Det mest klassiska...

Vem slog sönder rutan????
Inte jag utan det var Pelle!!!
(lögn om det var Pelle)

Men istället....

Vem slog sönder rutan????
Mina kompisar sa åt mig att kasta bollen!!!
(kanske inte helt ärligt men iaf ingen lögn då personen erkänner att den slog sönder rutan men däremot skyller ifrån sig delvis)

Lögner är komplicerat men en nödvändig del av det vardagliga livet tror jag för annars finns det de som skulle bli väldigt sårade för tänk bara på en arbetsplats med 100+ anställda om alla skulle vara 110% ärliga i allt de säger till varandra:-)

Eller så här

Frun frågar sin man

Vad gjorde du på lunchen?

Mannen: Åt en hamburgare! Men utelämnar att sen gick jag hem till din syster och älskade med henne

Är det att ljuga eller inte?

Den där mannen lever i en stor fet lögn hela han. Och syrran med.

Nej det är ingen lögn. Det är ingen lögn att låta bli att berätta allt. Däremot hade det varit en lögn om du sagt att du åt en hamburgare och att du sen gick en promenad i parken.



Hehe ja det håller jag med om men det är ju en annan problematik.

Hur mår du egentligen och vad är det som hänt? Ditt inlägg verkar något förvirrat.

Precis han åt ju en hamburgare till lunch och det sa han ju också:-) Men sen så utelämnade han vissa delar men det är ju just att utelämna och inte ljuga. Sedan kan jag nog hålla med om att han lever i en lögn istället.

Att ljuga är ju att undanhålla informationen folk faktiskt frågar efter, medan att att inte berätta allt endast är att svara på just vad personen frågar, men undanhålla resten.

T.ex. Person A och hans bekanta misstänker att han har cancer, A besöker därför sjukhuset för att kolla upp detta. Det visar sig att A inte har cancer, men istället början till en annan livshotande sjukdom.


Ljuga ===>

Person B frågar person A om det var cancer. Person A svarar ja.

Inte berätta hela sanningen===>

Person B frågar person A om det var cancer. Person A svarar nej. (dvs svarar endast på frågan, men nämner inget om annan eventuell åkomma)

Jag mår jätte dåligt!

Finns det ingen i din närhet som kan stötta dig?

Här är en länk till Jourhavande medmänniska dit du kan vända dej om du känner att du behöver prata med någon, eller så kan dom hjälpa dej vidare. Du är anonym och dom har tystnadsplikt!
Hoppas du blir hjälpt av detta!

Ja det är en lögn! Om huvudhandlingen utelämnas och är tillräckligt viktig så måste det betraktas som lögn tycker jag!

tack för länken.
Skall föröka att prova den.

Har jobbat på ett ställe med stora problem med chefen, hela personalstyrkan hade det jobbit på ett eller annat sätt.

Ytterligare ett problem var att vi som personal inte fick hjälp när det stormade som värst, under ca 2 års tid.


Finns det ledningsproblem blossar det ocså upp fler problem. Olika avdelningar var mer eller mindre utsatta.
Där jag jobbade var det värst, vi var bara kvinnor. Vi fick alltid offentlig obefogad negativ kritik. Det hjälpte inte så mycket att vi visste att alla andra visste att det som vi kriteserades för var chefens misslyckande. Det var inget vi kunde förändra, men han kunde ha gjort det.

Alla minnen som även har satt sig i kroppen har jag under sommaren och hösten gått och talat med en diakon om. (hon har semester just nu)

Det känns bra. Vi har bl.a. tagigt upp hur gamla orättvisor, mobbing osv kan dyka upp i mig i situationer som jag känner igen som när vi fick offentlig kritik. (Det var aldrig någon som fick kritik öga mot öga)

Diakoner är mycket bra de har tystnadsplikt och oftast bred erfarenhet.

Dessa arbetsproblem har försvagat mig ordentligt både pyskiskt och fysikt.
Dessutom har det tärt på min egen relation. De på jobbet som hade utbildningar som gick hem på arbetsmarknaden bytte arbete. Vi som bara hade arbetslöshet att byta mot gick kvar år efter år.

Man tar med sig alla hemskheter hem. Ínte bra.

Nu ar det dyckt upp problem på hemmaplan, och det klarar jag inte av just nu.


Det har varit mycket ärligt men nu har et blivit vita lögner.
Det har blivit hemligheter.
Är det bara vita lögnerna som jag vet om (genomskådat), eller finns det fler som jag inte förstår.
Jag har en känsla av att det inte är så oskyldigt som det framställs.

En romans?? Eller är de bara kompisar som min man säger?? Kan vara nästan bara kompisar?

Men stackars dig Självklart att du mår dåligt när du har plågats så länge på jobbet! Förstår så väl hur det känns för dig! (hade en gång en chef som behandlade oss kvinnor som "mindre vetande" och odugliga - trots att det var vårt precisions-arbete som höll igång verksamheten! Männen på avdelningen däremot, var närmast "ofelbara" - trots att det var dom som slarvade mest).
Tack-och-lov att du har diakonen att prata med i vanliga fall. Men nu när h*n har ledigt så finns som sagt var Jourhavande Medmänniska - ring dit!
Att det knakar i förhållandet är inte underligt så som du mår. Det känner ju på din partner också. Jag själv är lite svartsjuk till min läggning så där förstår jag dig också - men försök att hålla igen! Svartsjukan har förstört en hel del för mig, låt den inte göra det för dig också!!!

Tack Eva-Helene

15 år är lång tid.

Inte bara kvinnor blev trackade, men vaktmästarna kunde peka på att de hade skyldigheter att gjöra det och det först, före att passa på chefens krav på gräsklippning av chefens gräsmatta och dyl. (han hyrde av jobbet . påpekade ofta att det inte var hans jobb att skotta snön från trappan osv. Fanns dokument på slutet om vad inte vaktmästarna skule göra tidigare var det bara praxis sedan begjynnelsen och det kan man gnälla över och tycka är fel
Ibland kan jag fråga mig varför han (inför alla) var på oss om inlämning av dokumet, vi var alltid alltid i tid och offstast först. Varför var han på oss, varför vågade han inte gå på de som alltid lämnade in efter stopp datumet?
------

När det gäller det privata har det brakat mer ikväll.

Vet inte om jag eller när jag kommer igång igen.

Jag ser min skuld i det hela, ser tråkiga, labila mig och tjejer som utåt inte har några problem.
Bara charma och mysa!



Hoppas jag mår bättre snart!!