Jag har en liten teori om att man blir barnsligare med åren.

Själv märker jag det på att min tonårspojk tittar på mig med konstig blick samtidigt som jag fular mig.
Jag kan tycka att det är kul att säga konstiga saker bara för att få en reaktion.
Ironin finns alltid i bakfickan och jag märker själv att mina associationer skenar iväg allt som oftast.

Däremot så tycker jag att dagens tonåringar uppför så "vuxet" väldigt ofta. Ligger det något i det?

Min enkla teori bygger enbart på detta, det är alltså inget som är hugget i sten, meeeeen.....upplever ni samma sak? Jag vill säga att en tonåring (eller 15-25 år) har pressen på sig att verka vuxen och mogen, vi andra, de äldre stötarna har liksom inget att bevisa.

Har jag rätt eller fel?

Jag tror inte man blir barnsligare med åren utan det handlar nog mer om att man inte är lika rädd för att göra bort sig längre som man var i tonåren. Personligen har jag alltid haft ett öga för vad som kan vara komiskt i tillvaron.

Du har skrivit svaret själv. Det är din tonåring som regerar normalt för sin ålder.

Det är så pinsamt med föräldrar då. Och speciellt som du/vi som kan släppa lite på våra "regler" ibland med stigande ålder.

Så allt som vi/ samhället tutat i våra barna hur dom ska bete sig, så vill dom göra det och även att sin familj ska bete sig korrekt.

Du får spara din barnsligheter lite nu och plocka fram dom när du får barnbarn.

Detta fenom lade jag märke till först när dottern var i tonåren. Då var det pinit att se sina föräldrar göra mer än finnas till och hålla sig i skinnet.
Trots att vi har varit rätt så barnsliga när tillfälle gavs, men hon ville inte "leka" med oss längre.

Sedan har det vänt. Hon fnittrar åt oss och undrar om vi inte har annat att göra än lattja oss, men jag frågade henne om det och det tyckte hon var inget som störde henne, tvärtom, hon väntade bara att jag "olycksfågeln" skulle hamna i mer pisamma situationer och hon få sig ett gott skratt.

Dagens ungdommar har nog inte i sig det som vi äldre fick med på köpet. Vi hade ju knappt leksaker så då hade man tvungen att vara påhittig för att roa sig.
Hon har erkänt detta och sett det hos sina väninnors hem att det råder en annan stil än hoss sina egna "tossiga" föräldrar. Så nog har det hänt en förändring när man ser i backspegeln. Synd ...

Det som inte passar in här är alkoholen, då är det inte roligt att se på sina fulla föräldrars stolligheter.
Men vaddå, om man har roligt med varandra och hittar på full-i sjutton-grejer, så det är ju mycket bättre än sitta på var sin stol och titta på TV och inte ha något att tala om med varandra.

Vill bara säga att här finns det inte sex med i bilden för det är ett privat kapitell. .... ...Fuchsian .....

Vissa blir barnsligare och trevligare (förhoppningsvis), medan vissa blir bara surare och surare. Min teori, inget fakta (mer erkänn att det stämmer ändå )

Tyvärr stämmer det, men det är nog ingen given regel beroende av olika faktorer. Dom som varit elaka och annars odrägliga blir ofta ändå mer av den sorten, men de som tog livet med glimt i ögat, trots sina svårigheter, verkar det som de blir mer harmoniska och trevligare att umgås med.
Jag jobbade en del i åldringsvården, så man hann se både det ena och det andra .... Fuchsian ....

Jag tror inte att man blir barnsligare med åren men en del lyckas som tur är ha barnasinnet kvar hela livet. Att tonåringar under en period tycker att föräldrarna är mer eller mindre skämmiga och pinsamma är nog mer regel än undantag och är nog inget som bara utmärker dagens tonåringar. Som tur är går det över.

Man slutar inte leka för att man blir gammal,
man blir gammal för att man slutar leka!

Tänkvärt eller hur?

Jag minns en gång när jag var på Clas Ohlson med min forna flickvän, när vi passerade avdelningen för fiskegrejor kunde jag inte motstå att sätta en fiskehåv över hennes huvud. Gissa vad hon skämdes över mitt tilltag.

Instämmer!

Jag tror att om ni visste hälften av alla barnsligheter jag hittar på skulle ni tro att någon annan låtsas vara jag här på forumet. Tror inte jag visar de sidorna här så mycket.

det finns ett och annat som hänt av bus och barnsligheter IRL, men vissa vill man nog glömma om man har varit orsaken till det själv, vilket jag mest är.
Maken brukar jämföra mig med Pernilla Merde * 2, så då är det illa...... och rätt lika ser vi ut också, dessvärre....... Usch, nu ska jag hålla tyst......(om det går) .....Fuchsian .....

Vem är Pernilla Merde? Inte ens google kunde hjälpa mig där.

Petra Mede, kanske..

Barnsligare blir man nog inte men mer distans till saker och ting får man nog vilket gör att inget blir speciellt allvarligt.

Om det är direkt barnsligt vet jag inte, men när jag jobbade i Tivedens nationalparks informationsstuga i några somrar upptäckte jag att ungdomar och pensionärer ofta uppförde sig precis tvärtemot vad jag hade förväntat mig. Kom det en skolklass, scoutgrupp eller liknande ställde de sig alltid snällt i kö och väntade på sin tur när de skulle handla av mig. Kom det en pensionärsgrupp skulle däremot alla handla på en gång. Vadå vänta? Är man gammal kommer man väl alltid först?

Olle

Först och främst så vill jag bara berätta att jag tillhör de få (?) som nog ALDRIG har skämts för mina föräldrar. Varför skulle jag göra det?

Sedan är det nog lite generationsklytor och annat som spökar... TS skriver själv en sak som får mig att hoppa (coh det är inte första gången jag ser eller hör om det): "...en tonåring (eller 15-25 år)...". En tonåring är ju 13-19 år, sedan är man egentligen i laglig mening VUXEN!
JISSES!!! ÄR JAG VUXEN!?!?!?!?! Jag har fortfarande svårt att inse att jag med mina snart 42 år, hus, ett barn, lån, bil, man, husdjur osv - jag är alltså vuxen!? Är det så här det är? Eller har jag missat något?

Min poäng i det hela är att nu är man tonåring till man är 29 och sedan kanske man är vuxen. Kanske... Man jobbar ett par år och sedan vid 50 så drar man sig tillbaka... Men man är definitivt inte pensionär! Nä herregu! Vem vill va pensionär!?!?!?! Då är man ju GAMMAL!!!!

Ska jag vara helt ärlig så får jag inte ihop det...? Man är barn, tonåring och sedan ... en lite äldre tonåring? med grått hår?
Nä visst nä, det finns ju hårinfärgning.... Missade det...

Så hur blir det då?

Spädbarn - barn - tonåring - död?

Mycket träffande och kul beskrivning...

Ni har skrivit många kloka saker här.
Som ung var jag väldigt noga med hur jag uppförde mig - nu som tant bryr jag mig inte det minsta

Går msn runt vattenpölar istället för att hoppa i dem är man vuxen.

Oj, så man är vuxen när man slutar på dagis typ?

Tack!

Och ska jag vara helt ärlig har jag vääääldigt svårt att låta bli en frusen vattenpöl eller halka runt på snön nu på vintern... Å så mular (= tvingar ned ansiktet i snön! - inget annat!) jag min son också! Vilket inte uppsakkats av varken man eller son! Men vaddå! JAG har ju skoj!

Ja, jag skrev tonåring först men ändrade mig lite. Jag träffade ett gäng 20-åringar på en fest häromdagen och jag kan omöjligt se dem som vuxna.
Ska man se krasst på saken så är man inte biologiskt vuxen förrän runt 25 år och det ligger nog mycket i det.
Och visst kan man undra när man själv ska bli vuxen, känns det såhär när man är 60 så har jag inget emot ålderdomen. Det är synd att kroppen kanske inte hänger med då men det återstår att se.

I vissa situationer så kan jag fortfarande undra vad jag håller på med, exempelvis när det gäller arbetet eller annat som kräver viss kompetens. Hur många känner sig som en liten våt fläck då menar jag?

Och min grabb kanske inte direkt skäms för mig, innerst inne tror jag att han tycker att farsan är lite småkul.
Men det sitter långt inne att erkänna det.

Att göra något som anses barnsligt är ju att göra något roligt. Bra för både kropp o själ tror jag. Hellre skrattrynkor kring ögonen än bekymmersrynkor i pannan.

Var det inte Sophia Loren som sa "Skrattrynkor? Så roligt har jag väl inte haft det?"

jag vet inte om jag har blivit barnsligare men kanske mindre bekymrad om vad folk egentligen tycker om mig . Något mer lössläppt än förr för nu har jag inga komplex som tonåringar kan ha.

Det har funnits perioder i mitt liv då jag försökte vara vuxen,men ack så trist det var så jag har fortsatt med mitt "outsider" liv och jag mår riktigt bra i knoppen,men har ont i kroppen.

Det kan ju också bero på vart man är på väg och även vad man har för något på fötterna.

Själv har jag nog aldrig varit barn, efter din beskrivning

Där har du det! Hon som har 511 saker på gång, men är inte alls någon dumhuvud för det. Kan nog erkänna att jag känner en viss igenkännande fnitter, men dock är vi som vi är. Detta var endast en påpekande av min äkta hälft. Sen om det stämmer????? ....Fuchsian.....

Jo, det blir man nog! Barnsligare med åren alltså! Som någon sa (Malcolm?) så är man inte så rädd att göra bort sej!
Kroppen återgår till barnstadiet så varför inte? (Hårlös, tandlös o blöjor)

Nej men usch. Är det vad man kan se fram emot?

Näe, nu mina vänner, ingen rädsla att börja tänka sig hur ålderdommen blir --- för det blir nog inte som man just nu tänker sig. Trots det finns det en allmän oro för ålderdommen och allt det för med sig, när man blir äldre. Det är naturligt, men inte fastna i den bara!!!!
Med barnsligheten menade jag inte att man på riktigt blir barn, som Stinta kanske ville ha sagt, men nog är man inte längre så rädd att göra bort sig som när man var ung. Att behålla sitt barnasinne är en gåva.

Många tror att det är OK att skoja och fnittra där det hör hemma eller köra små vardagstricks med sina nära
och kära. Är man man bara positiv och ta vara på den tiden man har, så nog ligger man inte där innan döden mungiporna neråt med massa veck på pannan.

Jag håller med i det att när man har fått barnbarn, så då kan man bära sig åt rätt barnsligt, vilket är för det mesta tillåtet, men även utan dem (har inga) hitta på något bra för varje dag, vore önskvärt när man är i balans.
Har man ett långt partnerskap bakom sig/pågår, då har man förhoppningsvis lärt känna så väl att i den grå vardagen förgylla varandras dag med något positivt.
Jag undrar om det fungerar så bra med olika partnerbyten? ... Fuchsian .....