--------------------------------

Haha, det beror väl på vilken tro du har.
Ateister stendör och kommer aldrig igen, Jehovas hamnar på annan plats ett tag och Buddhister kommer tillbaka som ett brev på posten.

Vad tror du själv?

Man dör inte för att man blir glömsk, man blir lite tjatigare bara.

Näää inte tar allt slut inte! Själen är odödlig

Senil ja...i vilken ålder det börjar verkar vara ärftligt. Men tänk på att du har 2 föräldrar! Vilken av dom du fått "senil-början-genen" av vet du inte än

För min del lär det väl börja vid 75-årsåldern, det började vid den åldern för bägge mina föräldrar.

-------------------------------------------

........................................................

Apropå fyllefilter på tangentbordet ja...

Hoppas du mår bra när du vaknar.

Av att dricka alkohol haltiga drycker får du garanterat ett sämre minne!

Det är stor skillnad att vara glömsk och att vara dement. Glömska är vi lite till mans.

Att vara glömsk kan innebära att man glömt namnet på en nära bekant eller funderar på vad man skulle göra vid spisen.

Att vara dement kan innebära att man inte alls känner igen sin nära bekant eller inte längre vet hur man hanterar spisen.

Glömska har inte så mycket med ålder att göra utan det är något man föds med medans demens är en sjukdom som förstör hjärnans struktur rakt igenom och förvandlar den till en klump av gele utan syfte i slutändan. Det finns ett antal människor varje år som drabbas av demens när de är 30-40 och de brukar leva i tio år max....:-(

Sanning med modifikation. Äldre människor blir ofta mer glömska utan att för den skull fått någon demenssjukdom.
Förövrigt håller jag med Aqva

Visst är det så.
Men det var även en liten twist i slutet på trådstarten som gjorde att det blev en religiös fråga också.

Det var den jag valde att bemöta och fick skit för. Som alltid här på Odla.

Ha en bra dag alla!

Lite glömsk, vad gör det? om mam är medveten om det.
Värre är det med demens, särskilt det drabbar ens familjemedlemmar. Hur kul är det att krama om sin mor (numera död) och hon hoppar högt och tror att hon blir anfallen??? och av en helt okänt person.
Min mors demens utvecklades under hennes sista tid i livet och detta var den sista gång jag såg henne i livet.
Man får en obehaglig klump i hagen när man gick därifrån.
Annars har jag jobbat innom åldringsvården och sett detta, men det gjorde ont när ens egen mor inte kände igen mig ........ Fuchsian .....

Det får jag verkligen hoppas att det är skillnad på demens o glömska. Annars har jag en svår demens redan nu.
Skämt åsido, att bli dement är så grymt mot personen det drabbar, och mot nära o kära. En förnedrande sjukdom när man sakta glider in i glömskan och blir beroende av andra för det mest elementera behov man har.
Man får hoppas det kommer fram en bromsmedicin, för bota går nog inte.

-------------------------------------------

näää Sqrulan, det borde den inte alls! Det är ju sådana här "ångestfrågor" som vi alla brottas med, oavsett om vi har druckit eller inte... (Sedan är det väl så att man kan ångra vissa inlägg ibland)
Men ämnet i sig är seriöst och inte alls fel att ta upp, även om det är en fredagskväll.....

----------------------------------------------------

Fattar vi väl!!!! (även Anders)
Men tack för en spännande tråd!!!!

------------------------------------------------

Jo, jag håller med dig! min mamma fick en hjärnblödning på grund av ett fall i somras... Hon har jättekul med direktörer, präster och andra (bl a Jan Malmsjö) som är där och hjälper henne! Min mormor blev 96 år, och på slutet fungerade hennes hjärna, men ingenting annat. hon levde på ren vilja!!! Nej då, hellre som mamma som har roligt och jättespännande! även om det inte är en "vanlig" demens så är det samma effekter...

Jag vet inte så noga om dessa heldementa mår egentligen så illa om de inte har ont eller annat.
Tror inte heller att det besvärar dom så mycket att inte känna igen sina vuxna barn. Troligen minns h#n sina barn när de var små och den omsorgen av dem kan kännas svår,.

Har ni andra mer erfarenheter av närstående som varit totalt flera årtionden tillbaka i sitt nuvarande tillstånd?
Jag har endast för min del erfarenheten av min mor. Min far avled hastigt och var klar och inte så gammal heller.
Syskonen brukade tycka att det var jobbigt att besöka mor, men de hade inte ens den vetskapen som jag hade, men det säger jag bara ---- usch, vad hemskt det var!!! man är ju van att se sina föräldrar med vettet i behåll, men så här långt hade man inte förberedd sig. Ingen annan i släkten var dement direkt, kanske mer glömsk, men det kunde man handskas med. ..... Fuchsian .....

Ang ditt sista påstående; min mormor utvecklade demens under ca 5 år innan hon avled av andra orsaker. Hon var dock ganska gravt dement mot slutet.
Det värsta för HENNE var de första åren, då hon var medveten om att hon förändrades, medveten om sin glömska och förstod vart det var på väg. Sista åren var lättare för henne men sämre för de anhöriga, HON förstod inte hur "illa" det var, men för mamma var det fruktansvärt när hennes mor inte kände igen henne.... Gick så långt att det nästan kändes som en befrielse när hon fick blodförgiftning
Jag tror det är fruktansvärt för den som drabbas iaf under första tiden, och är inte alls säker på att det är bättre att vara dement än klar med en skröpplig kropp.

Ämnet är intressant! Demens är grymt - framför allt mot de anhöriga, tror jag.
Jag har upplevt en farförälder som blev riktigt dement och jag vet hur hårt det tog på min pappa varje gång vi varit på besök.

I flera år har mitt minne varit si så där och jag har sett/hört att mina barn reagerar.
Det har också bekymrat mig så en dag tog jag mig i kragen och kontaktade vårdcentralens "minnesteam". Nånstans måste man kanske göra mer än skoja om "alzheimer light".
Jag träffade en underbar terapeut som gjorde en massa minnestester och sen har jag varit hos läkare och ska också lämna en del blodprover nu efter helgerna. Jag har fått byta en medicinsort och är nu nästan övertygad att det inte är en begynnande demens jag har, men riktigt säker känner jag mig nog efter återbesöket.

Hemskt!

Min mamma satt ute och solade för 10 år sedan då hon sa till mej: Lova mej att du ordnar en plats på ett bra hem då jag blir dement och dum i huvudet!
Hon kände nog att nåt var på gång!

Jag höll det jag lovade då och nu bor hon på en demensavdelning för 6 personer, där jag jobbar! Ni kanske undrar hur det går att jobba där mamma bor?
Jag kan ju bara säga att det går bra enligt mej och mina arbetskompisar, mamma som hon är nu är inte min mamma på nåtvis, bara skalet är kvar!
Min mormor och mamma är drabbade och vi är väldigt lika. Pappa har jag svårt att bedömma för han var 19 år äldre än mamma, lustigt nog så var dom födda samma dag!
Hittade detta.

Jag är 41 och har svårt med min net och säger ofta fel saker, min mor fick alzhaimers tidigt 62. hur gör jag för att testa om jag är drabbad?
Svar:
Du uppsöker den vårdcentral som du hör till eller den läkare du brukar besöka. Berätta om ditt minne och om din mors sjukdom. Be om remiss till specialist för utredning.Det är beroende på var i landet du bor vem som utreder. Det är viktigt att komma i tid för att få rätt diagnos .Det behöver inte nödvändigtvis vara Alzheimer men om det är så hjälper de bromsmediciner som finns bäst i början. Du kan också få annan hjälp och förbereda din framtid.[size="2"][/size]

Måste nog tillägga att min mamma känner igen oss, hon vet var hon är och ibland varför,,,,, Tragiskt är när "luckorna" blir fler och fler i "unga år"... Lyckligtvis finns det bromsmediciner, om man bara har mod och kraft så kan man få hjälp! Strongt Eva i Skåne att du berättar detta men framför allt att du sökt hjälp!!!

Jag tog med mamma och dom gjorde en CT skalle, nån typ av röntgen men dom såg inga förändringar. Jag hadde några riktigt jobbiga år då hon blev sämre och sämre, vi bodde väldigt nära varandra.
Hennes liv blev mitt och jag jobbade heltid. Svårast var att få henne att fatta att inte köra bil, jag blev tvungen att gömma nycklarna för hon tog bilen men hittade inte hem. Då blev hon riktigt galen! Det eviga malandet om samma sak hela tiden tog nog knäcken på mej så jag blev sjuk, fick ulcerös colit på kuppen.
Det avgjorde allt och jag fick en plats på hemmet för min mamma, så inget ont som har nåt gott med sig.
Älskar min fina mamma! ♥♥♥

Jag har ingen större erfarenhet av demens Känner bara så med dej Sqrulan , vore hemskt om min mamma skulle drabbas,att du orkar jobba där hon bor ja du måste vara stark.

----------------------------------------------

De bra minnerna kommer nog sedan det värsta är över. Hoppas hon får ha det gott.
Kanske grymt arr skriva detta, men du vet nog vad jag menar, sqrulan? ... Fuchsian .....

Ingen av mina föräldrar har senila drag, men visst börjar pappa glömma mer än förut. Men det får man faktiskt göra när man snart är 85. SJälv är jag görglömsk redan nu, men det beror nog mer på att man har mycket annat att tänka på.

Min farmor blev ordentligt senil och tyvärr tror jag att hon var rätt medveten om det resten av sitt liv. Min farmor som var så otroligt social, som spelade piano för alla och underhöll de andra gamlingarna på hemmet.
Sista gången jag såg henne satt hon i en rullstol och petade på några smulor framför sig som inte alls fanns där. Det där var inte alls min farmor! Och ibland får jag kämpa för att det där inte ska var den sista bilden jag har av henne.
Senilitet är ju tyvärr ofta ärftligt och därför är jag ju orolig för att det ska komma hos min pappa, han börjar närma sig åldern då det började märkas hos min farmor. Men jag vet också att det är mycket annat som spelar in. Min farmor levde ensam och jag vet att hon inte alltid åt ordentligt och regelbundet. Dessutom fick hon giftstruma och det kan tydligen också påverka en ev demens. Så det var flera faktorer.
Men visst är det jobbigt att se på - särskilt som jag tror att hon var inte helt borta utan faktiskt var medveten där inne om vad som hände henne. Åh, så förnedrande!

Min svärmor jobbar inom äldrevården och har en lite annan syn på de som hon sköter. Hon vet ju inte hur de var som friska och starka människor utan ser dem ju endast så som de är nu och oftast så är det väldigt gulliga äldre människor hon sköter, de faller tillbaka till att bli barn. Sedan finns det så klart de som blir riktigt elaka också men de är inte lika vanliga.

Jag vill passa på att tacka alla som orkar, kan och vill jobba med de äldre!
Jag är absolut inte gjord för att jobba i sjukhusmiljö och är därför så tacksam för att det finns de som är det!

Ja det hakar jag gärna på! Tack alla gulliga som jobbar med hem-/äldrevård! Och vanlig sjukvård också för den delen!

Givetvis blir man mer glömsk än innan när man blir äldre av naturliga orsaker då geleklumpen i pallet fungerar lite sämre men jag ville mest göra skillnad på något som inte är en dödlig sjukdom och något som är det.

Vill också haka på dessa ord.
Har ingen erfarenhet av denna sjukdom för min mamma fyller 83 år i år och har inga problem ännu. Det man märker är att vid den åldern pratar man mera om sin unga år och hur man bodde o.s.v. men närminnet är ändå bra och hon klar allt själv + hjälper mig när jag behöver.
Att minnet blir sämre hos många inklusive mig har jag mera kopplat till att när man arbetade var man tvungen att fungera och ha ett bra minne, när man nu går hemma så behöver man inte tänka på mer än det vardagliga så att det fungerar och att ekonomin är skaplig. Ser detta även på min sambo som är 6 år yngre och har nu varit sjukskriven i över 2 år att han inte kommer ihåg saker som han tidigare kom ihåg p.g.a. av att man blir lite avtrubbad i hemmiljön om man inte orkar gå ut och träffa människor eller engagera sig i något. Det är min tolkning av glömska än så länge.

Jag har följt Alzheimer och senil demens på nära håll, och det skrämmer vettet ur mig! De anhörigas sjukdom är säkert en korrekt beskrivning, men att (som många tror) den sjuke är lycklig i sin lilla värld är så fel! Som KRT skriver är det ofta en rätt lång period när man märker hur allt börjar "slira". Den perioden är oftast mycket ångestfylld! Längre fram "i glömskan" har jag fått se hur den sjuka t ex gång på gång varit tvungen att få beskedet att maken , som hon frågade efter, ju var död. Djup sorg - glömska - samma sorg när hon nästa gång frågade efter honom. Måtte, måtte man slippa det trots dåliga gener!

För många år sedan jobbade jag extra på demensavdelning. Det var inte mer än någon enstaka som var "lycklig" i sin lilla värld. En letade efter vägen hem hela dagarna (och nätterna) helt förtvivlad, till exempel.

Jag är helt emot att ljuga i vanliga fall, men i den situationen skulle tom jag tycka att det var bättre att ljuga. Maken kommer i morgon.

Håller med,Myosotis, och så hanterades det också längre fram. Men det är ju ofta så många olika stadier, d v s när man fortfarande är något så när klar över vad "i morgon" är, när man fortfarande förstår så mycket "för stunden" och alltså ser när någon ljuger o s v.