Blev inspirerad av en annan tråd om att skriva böcker! Visst skulle vi kunna få ihop en egen bok, vi här på forumet? Lånar Rudas mening i den tråden och börjar Vår egna bok med:

Det var en mörk stormig natt...

Som tur var så var jag inte mörkrädd av mig. Hade jag varit det hade jag säkert tänkt mig för en extra gång innan jag satte mig i bilen för resan söderut några timmar tidigare. Allt hade flutit på bra så här långt, jag hade nyss tagit en paus på ett lugnt fik utefter vägen. Nu kände jag mig piggare igen och började fundera på vad jag skulle göra när jag kom fram tidigt nästa morgon... Hur jag skulle förklara min ganska så oplanerade resa...

******

Inga regler om rättstavning eller annat grammatiskt! Bara skriv på! Fortsätt där föregående "författare" slutat så får vi se var vi hamnar.

Det var ingen som kände sig lockad förstår jag. Då glömmer vi detta och skuttar vidare i livets snårskog.

Tankarna mal i huvudet. Jag borde kanske inte ha åkt så här brådstörtat.
Jag sitter och funderar på om jag borde vända om men brevet jag fick före helgen gör att jag känner att jag måste åka vidare.
Varför kom detta brev just nu - det måste finnas en orsak men sen tänker jag att ingen kan ju veta något......eller.......tankarna mal och jag har svårt att tänka klart.

Det var länge sedan nu som jag var hemma. Åtta år sedan? Nej, snart nio... Eller hemma förresten, det borde ju inte vara hemma längre efter så lång tid. Och jag hade säkert inte återvänt om inte brevet kommit.

Det mesta var sej likt när jag körde in i staden. Torget... affärerna runt omkring... Hade tiden stått stilla här? Bodde samma människor kvar? Var det bara jag som gett mej iväg?

Men jag hade ju varit tvungen!

att bara få möta mitt fina och trevliga tidningsbud och se hur han slet i mörkret medan andra låg och sov eller festade på någon nattklubb

Undrar om han inte hade samma cykel som då?

Vad skulle jag göra nu? Hoppa fram och ropa "hejsan! svejsan!". Nej, jag måste hejda mej.

Därför stod jag kvar bakom syrenbusken tills han cyklat förbi.

Samma syrenbuske som gamle Adamsson planterade en gång. Tänk så många minnen som vällde fram, kanske för att mitt ärende var just uppbyggt av gamla minnen.

Hur skulle jag nu fortsätta? Var skulle jag börja?

Jag kan ju inte bara kliva fram och ropa .....hej nu är jag här .........eller varför inte ? Varför måste jag alltid göra allt så svårt och komplicerat för mig.
Jag kanske skulle gå in på Cafe Kaffekoppen och se om Bettan jobbar kvar där. Hon skulle jag nog kunna prata med. Vi var ju väldigt goda vänner en gång i tiden. Men....skulle hon förstå eller skulle allt bara bli ännu mer förvirrande.
Jag bestämmer mig och styr stegen mot Cafe Kaffekoppen..........

Doften av kaffe och nybakt bröd slår emot mej när jag kliver innanför dörren. Jag ser mej omkring, det mesta är sej likt. Till och med Bettan bakom disken!

Jag tar några försiktiga steg fram mot disken.... Kommer hon att känna igen mej? Jag harklar mej lite försiktigt och ska precis säga hej när hon tittar upp och med ett förvånat leende utbrister "men är det du!"

Näää det är min tvillingsyster säger jag Bettan blir förvirrad o värre blir det när det börjar lukta brännt i från köket....röken bara väller ut! Man börjar ana lågor inne vid ugnen. Alla bullarna är brända vad göra??? Fram med brandsläckaren men det räcker inte....någon har ringt brandkåren. Hur ska detta gå?

Nåväl bettan tog min stora långa nyinköpta kappa och slängde över elden så allt läste sig. Nu gällde det att ta reda på om hon kunde veta något om honom. Han som hjärtat bultade så starkt för en gång tillbaka i tiden.

Efter att hostat klart o släckt elden kramades vi och log åt våra kära återseenden av den andre... Plötsligt säger hon bland det mest galna ocg vildaste jag hört:

OK, fattar vinken ----- ska inte skriva i denna tråd. Fuchsian .......

Nä nu går vi till klubben och kör lite kickboxning. -Va säjer du människa?jag var förvånad men

sa att "ja okej...men först går vi till en klädbutik så jag får köpa en ny kappa - den där får du behålla!" Det senare sa jag med ett leende.
När vi kom ut ur kaféet

sken solen och för ett ögonblick var alla mina tvivel över att återvända borta. Men, det var inte långvarigt för på andra sidan torget...

Såg jag den som gett mig så mycket funderingar o minnen alla dessa år. Jag ropade:

"Vem har brasan i håret nu då?!" och zappade honom till ett dammoln som virvlade runt i luften en stund för att sedan sakta dala till marken i en liten hög.
"Bazinga, din skitstövel! En mobbare mindre." sade jag samtidigt som jag stoppade tillbaka laserpistolen i hölstret.
Bettan gapskrattade och sade:

"-Tack för den du! Är du medveten om att du just pulveriserade snubben som jag är gift med och som är far till 9 av mina barn?"
"-Nä du skojar!?"svarde jag fåraktigt och började nervöst fingra på...

laserpistolen.
"Jag sparade ju in en skilsmässa åt dig i alla fall."
"Härligt!", sade Bettan "Och livförsäkringen förnyade och ökade jag på i förra veckan. Kunde inte kommit lägligare!"
På avstånd hörde man sirener närma sig

..tredje knappen nerifrån på min kofta samtidigt som jag snabbt försökte komma på något bra sätt att ta mig ur den pinsamma situationen.

och en stor brandbil kom närmare i en faslig fart. Den gungade till oroväckande när den svängde runt gathörnet. Någon hade tydligen slagit larm när röken välde ut från caféet.
I all hast slängde Bettan och jag oss in i buskarna för att inte..

behöva träffa brandchefen. En gång i tiden, som finnig tonåring, hade han varit min stora förälskelse och han skulle antagligen få hjärtattack om han såg hur snygg jag blivit. Visserligen med lite hjälp av kirurgkniven...

Medan vi hukade i buskarna, funderade jag på hur jag skulle få den nyskilda Bettan att leda mig till..

händelsernas centrum..men.. jag hade ju inte återvänt till den här bonnhålan för att ta död på folk utan av andra orsaker. Plötsligt insåg jag att det kanske inte skulle bli så lätt som jag först trott att...

det skulle bli. Dramatiken ökade. När jag spanade längs med gatan såg jag ...

allt i ett helt nytt ljus

...ett par stora fötter sticka ut under en häck. Jag rusade dit och såg till min förskräckelse att det var en av brandmännen som hade trillat av brandbilen. För att kolla om han var vid medvetande gav jag honom en ordentlig spark på knät och då...

upptäckte jag att det var "hingst-Bertil". Han öppnade ögonen och skrek...

"-Var fan är min stoflock?". Han satte sig upp och insåg plötsligt att han bara haft en av sina våta drömmar och nu log han fånaktigt mot mej och sträckte ut ena handen för att få hjälp upp på benen igen. Jag kände hur äcklet vällde över mej och jag kunde bara inte förmå mej att hjälpa den jäveln upp. Istället vände jag på klacken och...

stod plötsligt ansikte mot ansikte med ...

..den jag kört ända hit för att träffa. Jag blev så överaskad så först låtsades jag som om det regnade och fällde upp mitt stora röda paraply men så insåg jag hur idiotiskt det var. Trots allt var det ju...

ingen risk att vederbörande visste om vad som stod i brevet. Därför..

...började jag att pladdra på om väder och vind. Jag sa att jag hört på väderleksrapporten att det skulle bli regn idag och att jag tyckte att det var lika bra att ligga steget före, därav paraplyet. Ett roat leende bröt fram i det plufsiga ansiktet...

.. och han sa:
"Känner jag dig ? Paraplyet känner jag igen, Bertil likaså, men vem f-n är du ?"

Jag tänkte ge honom en rak höger, tog sats med hjälp av ett halvsteg tillbaka och satte klacken rakt på hingst-Bertils fot och drämde dessutom armbågen rakt på hans näsa. Han hade kommit på fötter bakom mig, alldeles av sig själv, men nu segnade han ner igen.

Bettan började fnissa och sa ....

"-Den där var ta mej fan från mej också!"
Vår käre vän, som i all uppståndelse hamnat i bakgrunden, harklade sej försynt och vi vände våra ögon ditåt. Bettan som fann sej först ...

- va synd på din fina sko, det är knepigt att vara låghalt. Du verkar behöva följa med mig på karatekursen jag börjat på. Den är på tisdag. Är du kvar i stan då?

"Kvar i stan ?" tänkte jag och suckade. Jag kände att stan redan gått mej på nerverna ... Jag ville bara bort ! Igen !
Jag såg mej omkring. Kanske brandbilen, som stod på tomgång, kunde hjälpa mej med detta ? Sagt och gjort, jag klättrade snabbt in, satte på blåljusen och rattade mej varsamt bort från det brinnande caféet. Jag såg, i backspegeln, hur Bertil hoppande omkring bakom bilen, med knutna nävar mot skyn. Av den plufsige såg jag ingenting. Bettan verkade vika sig dubbel, skrattande !
I rondellen svängde jag åt ....

helskotta fel och fastnade med brandbilen på rondellhunden.
"Skall man få Vilks efter sig nu igen", tänkte jag. "Det räckte väl med att jag råkade spränga Nimis i luften? Inte min skuld att jag av misstag råkade få fel GPS-koordinater från Ledningen."
I ett desperat försök att få loss brandbilen från turbanen tryckte jag...

gasen i botten och for med högsta hastighet ut ur stan. Var dumpar man en stulen brandbil? Polissirener hördes inifrån stan och jag beslöt mig för att..

.... störst går först! Jag gjorde en tvär högersväng och sen in på parkeringen vid Axels bageri. Eller Bak-Axel som vi kallade honom då när vi var små. Jag ställde bilen och rusade ut. Sprang bakom knuten men snubblade och föll pladask!

Smack! Jag vaknade med ett ryck. Åh tack för att det bara var en dröm! Jösses, vilka konstiga drömmar man kan ha. Nej, nu fick jag allt sätta fart om jag skulle hinna med allt som behövde göras. Först skulle jag...

sätta på kaffet så det kunde stå och droppa medan jag duschade, sen skulle jag..

sätta mej ute på altanen och äta frukost och läsa morgontidningen i lugn och ro. Äntligen ledig! Jag hade tagit en veckas semester efter en mycket hektisk period på jobbet och nu skrek min kropp efter vila.
Solen värmde redan och det var alldeles vindstilla ute. Det skulle säkert kännas varmt och skönt intill husväggen.
Kaffebryggaren gav ifrån sej ett hemtrevligt puttrande och jag gick in i badrummet och skruvade på varmvattnet...

.. då jag hörde att det ringde på dörren.
"Vem fasen ..." tänkte jag.
Jag stängde av vattnet, drog på mig morronrocken och gick och öppnade.

Och vem stod utanför om inte ....

Karin med en påse med nybakade frallor i handen. Karin är grannen mitt över gatan. Hon går hemma för tillfället eftersom hon är arbetslös och nu hade hon säkert sett en möjlighet att få sej en liten pratstund. Egentligen var det väl lite synd om henne och hon kände sej nog bara lite ensam, men jag kunde inte låta bli att känna en liten tagg av irritation över att mina planer om lugn och ro vid frukosten hade gått om intet. Jag visade in henne i köket och dukade fram smör och ost på köksbordet och vi slog oss ner mitt emot varann.
- Jag såg att din bil stod på uppfarten och blev lite nyfiken på varför du inte är på jobbet, sa Karin. Jag drog ett djupt andetag och svarade....

Jo du det är så att jag har tagit lite semester och är precis på gång att göra mig iordning packa och åka iväg efter att jag fikat här med dig. Under tiden jag säger detta går jag mot diskbänken med kniven i handen och från ingenstans är olyckan framme....

...när jag med kniven i handen snubblar över grannens lilla chihuahua som..

hinner bita mig i knät innan den mosas under mig.

"Attan, stelkramp, rabies !!" hinner jag tänka, innan Karin formligen kastar sig över mig (OCH hunden, som ligger UNDER mig) !
Hon är helt rabiat, gapar och skriker "Mördare". Kniven , som jag fortfarande har kvar i handen, försöker hon ta hand om, men jag slingrar mej undan och ...

lyckas resa mig upp då Mässings-Berra, byns lätt åldrade poliskonstapel, uppenbarar sig framför mig med ett både bistert och förvånat uttryck: "I lagens namn...