.Man undrar vad vännerna tog vägen nu ?min vän och syssling dog i torsdagsmorgon vilket jag tagit väldigt hårt även om jag visste att det skulle bli så.I fredags skickade jag sms till mina" vänninor" och medelade även på privat medelande på Facbook vad som hänt,jag har inte hört ett ljud från dom så jag har varit ganska ensam i min sorg ,hade varit skönt att få lite tröst från dom eller att de hört av sig.Märkligt !jag har alltid ställt upp för dom i alla lägen när dom haft det jobbigt med cancer osv.Var tvungen att få skriva av mig och det föll sig naturligt att göra det här av någon annledning .Känner mig övergiven av mina så kallat vänner
tänk va !här har man gått och trott att ens vänner skulle finnas för en när jag fick det jobbigt.Gud vad banal man är.
MVH Motti

Sorg är ofta en ganska ensam väg, de flesta vet inte .. eller tror inte sig veta vad de ska säja.Detta är inte elakhet bara förvirring.JAG är ledsen och beklagar din sorg.

Kerstin z tror inte det handlar om rädsla för båda mina vänninors män har haft cancer och är överlevare.Dom vännerna har jag känt sedan jag var fyra år gammal så det borde inte vara så svårt för dom att höra av sig tycker jag,har alltså känt dom i över 50 år,det vore väl skit om de inte "vågade" höra av sig nu.Det där med Empati har tydligen inte så många tid med nu för tiden,man behöver sina vänner i sådana här situationer.

Så fint Kerstin utrrycker det ....Sorg är ofta en ganska ensam väg.
Jag tror också det är så att man vet inte vad man ska säga och vet inte hur man ska handskas med sorg.
Jag vet många som sagt samma sak.

Egentligen är det ju så enkelt - man behöver inte ha några svar - bara höra av sig med några ord - en tröstande kram.

Jag tänker på dig Motti

Absolut att det är så. Det är en obekväm situation som man inte riktigt vet hur man ska hantera.

Motti,

Tyvärr är det så att alla har inte den empatin eller ens tanken att tänka på sin nästa. Det är så tråkigt när det händer och det är ju svårbegripligt samtidigt att dem man har umgåtts så länge --- inte hör av sig ---- det mesta beror nog på rädsla eller vad skulle de säga eller göra??? Jag tror nog att även om de inte hör av sig till dig så är en del av dem kanska tveksamma för nästa steg.
Vi var 7 st. som gick tillsammans vår sjuksköterskeutbildning ---- efter 15 år blev en av gänget cancersjuk och ville vara hemma med sin dropp och sprutorna, men det var endast jag som åkte till henne och hjälpte till. Hennes yngsta barn var 1½!år gammal.
Jag ringde runt till gänget att komma och besöka henne, men de bestämde sig att komma allihop på en fika. Ingen av den ens plockade efter sig, men då sade min sjuka väninna att ni hade inte behövt att komma om jag nu måste passa upp er......

De kom sen till begravningen. Jag stannade hos henne nästan dagligen, även om vi inte gjorde mer än läste i var sin bok, så var hon inte ensam.

Med detta menar jag att det behövs inte mer än aktiv närvaro ..... varför är man så rädd att inte ens ge det till dig, Motti.?????
Jag har svårt att begripa den biten av mentaliteten som finns. Jag växte inte upp till en sån avståndstagande av våra släktingar, det kanske är påängen att jag blir både ledsen och arg.

Varför måste du ta detta på dig och må dåligt? --- det finns för lite empati i dagens samhälle, eller vad det nu är som fattas hos folk.....
Det är ju nu man måste visa vad en vänskap går ut på, annars kvittar det.

Motti, du kan väl ringa till dem som bor närmast dig och prata med dom, kanske det lättar och du får stöd. Synd att du nog inte bor nära mig, skulle ställa upp för dig om du ville. Det är ju så lite som behövs --- många gånger räcker det att kunna ringa till någon och prata om det.

Ledsen att du har det jobbigt ...... ...Fuchsian ....

Min sambo dog för 4 månader sedan och Jag är glad att jag har de vänner som jag har, fick tillochmed kramar i affären av hans före detta jobbarkompis. Men om det är en kompis eller nära släkting som går bort, kanske dina vänner inte begriper att du sörjer så. det är så många resonerar. De
tror att det inte gör så ont då.

Jag känner så väl igen mig i det Motti beskriver, 1981 råkade jag ut för en tragedi och miste min son och det blev liksom som om jag blev pestsmittad. Folk gick nästan omvägar kring mig även om jag inte tjatade på om det som inträffat. Hade tider hos psyk men inte ens de ville kännas vid mig kändes det som och varje gång jag hade tid för samtal var det en ny person och jag fick dra alltsammans från början igen. Till slut gav jag upp de där kontakterna och tragglade vidare i livet så gott jag kunde på egen hand men allt som inträffade då har satt spår som ännu inte läkt och inte har det blivit bättre av att jag blev ensam med tre barn -97 och drabbades av stroke -05 och -08. Mycket hade säkert sett annorlunda ut om jag hade haft någon form av stöd från min omgivning när det var som värst och nu menar jag inte långa djupa samtal utan kanske ett bio- eller restaurangbesök någon gång för att få komma ut bland människor istället för att sitta ensam hemma i lägenheten och uggla.

Emmas matte,

Sån tur du har trots det svåra som du fick gå igenom. Det lättar din vardag att några bryr sig om dig .....

Till Motti skulle jag vilja säga att en långvarig kär kompis är lika svår förlust då det händer än det är en i familjen. Svaret finns att få om du, Motti ringer till dina kompissar och talar klarspråk med hur du känner det. Som Emmas matte tänker att det var ju en väninna, men hallå, det gör lika ont då det händer. Sorg är sorg och det går inte mäta dess längd och jämföra med något annat.

Min bästis dog 3 år sedan på alla hjärtans dag, helt hastigt. Nog var det jobbigt och jag hade inte så mycket stöd av mina andra väninnor just då. Det gällde att orka igenom det, men det svider än. Jag har ju min man som umgicks med hennes man, så vi 4 träffades ofta. Ingen har ersatt den tomheten som det blev efter henne.

Sorgen tar sin tid att bearbeta, ensam eller med stöd, men det kommer att ljusna men den tiden är indivituell. ...Fuchsian .....

Mina bästa så kallat"vänner"har jag umgåts med sedan vi var fyra och fem år gammla!båda deras män har haft cancer hela tiden ringde jag och försökte ställa upp som lyssnare mm!vet inte om jag tror på det där med "osäkerhet"eller "vet inte vad jag ska säga"Jag tycker dom har vänt mig ryggen när jag som mest behövde dom.Jag skulle vilja kalla det för SJÄLVUPPTAGENHET.Som tur är har jag ett par "nyare" vänner som visat sig vara mer omtänksamma mot alla odds.Ja där ser man !
tack alla här som bryr sig det har varit en stor tröst att läsa alla inlägg
Mina tankar går särskillt till "Emmas Matte" som har det väldigt svårt nu ,det finns ett ljus i tunneln trots allt

Kramis till er alla Motti

Detta med dödsfall inom vänskapskretsen är alltid infekterat!
Mestadels, är folk rädda att närma sej, tyvärr!
Har själv gjort detta o skäms---visste inte vad jag skulle säja...............
Har tänkt mycket på detta o ångrat mej.

Beklagar sorgen.

Ge dem lite tid. Det är svårt att vara nära också - kanske de inte vet vad de skall säga eller hur allvarligt det är eller kanske har de inte ens läst sms/facebookinlägget?
Facebook är väl heller inte den bästa kontaktvägen.

Hör de inte av sig kan du ju ringa upp och prata med dem...

Människor och vänner är olika och klarar olika bra, olika saker.
Dina vänner var inte så bra att hålla i handen i sorg.
Men dom kan lika gärna vara klippor när du verkligen behöver dom i andra lägen

Du har fått så många kloka svar här och antagligen beror dina vänners "svek" på att de inte vet hur de ska tackla din sorg

Båda mina barndomsvänninors män har haft cancer ! skulle dom inte veta vad dom ska säga ? dom har ju själva drabbats !om någon visste ja dom borde väl veta vad dom ska säga ?vi har ju känt varandra sen vi var fyra år.Om man inte vet vad man ska säga, då kan man säga det man ringer och säga att det här var ju så hemskt men kära du jag vet inte vad jag ska säga,så har jag gjort många gånger!jag säger att jag inte vet hur jag ska bete mig eller hur jag ska utrycka mig.Den som drabbats av cancer är mycket väl medveten om att alla runt om har svårt för att utrycka sig eller veta vad de ska säga,min vännina visste hur svårt det var för alla att ta upp hennes sjukdom och att de liksom tappade ordet och hade svårt att utrycka sig många lådsades inte om att hon var dödsjuk utan gick på som vanligt?det gillade inte min väninna alls.

I nöden prövas vänskapen.

Ännu sannare är att i döden prövas vänskapen.

Antingen kan man överse med vännernas oförmåga, vad det än må bero på, eller så slutar vänskapen där.

I bästa fall har man haft fel och snart står de där med den bästa av stöd.

Man vet aldrig i förväg vad som händer.

Ett värdigt lämnande av jordelivet på grund av elakartad sjukdom känns för mig lättare än det plötsliga meddelandet att en anhörig eller vän omkommit i en olycka.
Oaktat anledningen så träffas man av meddelandet på olika sätt. Jag skrev i en annan tråd att en närstående eller god vän som avlder på grund av sjukdom är lättare att acceptera. Plötslig och oväntad förlust är alltid svårare.

Och det är då som vännerna behövs. Att gråta hos, att prata och att känna närhet och förståelse. Jag saknar bortgångna vänner. Vid min ålder blir det allt fler. Men mina föräldrar saknar jag mycket men deras bortgång var naturlilg. Pappa blev 90 och mamma 92 år. Gamla människor dör. Min faster är 103! Blind numera men fortfarande slagfärdig.

By side
Under min lärartid samövade vi ofta med kommunen när de hade katastrofövningar. En av prästerna som deltog lärde mig 3H. Hålla med, Hålla om och Hälla i. Det senare gälde kaffe, te eller vätska.
Vår uppgift från skolans sida var att simulera media och eleverna klarade det mycket bra. Ochdå inte tabliodpressstuket.

Funderade lite över din reaktion på dina gamla vänninnor Motti. Är det inte så att det först och främst är den närmaste familjen man hör av sig till vid ett dödsfall? Tror inte det är så vanligt att man ringer och beklagar sorgen när någons vän/bekant gått bort. Man kanske inte ens vet hur nära vänskapen var.

När en mycket nära vän till mig gick bort för ett antal år sen så hade jag fullt upp med att stötta och finnas till hands för hennes familj. Det gav mig tröst och min egen familj fanns ju där också men inte förväntade jag mig att andra vänner skulle höra av sig till mig, hade faktiskt inte en tanke på det.

Att dina väninnors män haft cancer betyder väl inte att de är tankeläsare och kan veta hur du skulle gjort eller vill att de gör. Om jag vore du så skulle jag själv ringa upp dom istället för att gå omkring och vara ledsen över att de inte hört av sig.

Beklagar sorgen Motti och jag håller verkligen med att det är dåligt av dina så kallade vänner att inte höra av sig. Är du säker på att de har fått dina sms för det kan ju ha varit fel på linjen när du skickade. Om de fått det så kunde de ju ha ringt upp. Personligen tycker jag att om du orkar ring till den du tycker bäst om och fråga typ "har du tid en stund och prata skulle vilja prata lite om sorgen jag bär på" så får du höra om de har tid. Har de inte det är de inga vänner tycker jag.

Vi sitter ungefär i samma situation men inte p.g.a. dödsfall utan sjukdom. Min sambo har varit sjuk i många år, det var bara första halvåret han fick lite besök av arbetskamraterna, nu är det ingen som kommer och hälsar på. Jag brukar fråga när jag träffar någon typ i affären eller på gatan, alla skyller på tiden att den inte räcker, men ett litet samtal eller en timmas besök vore inte för mycket tycker jag. Men de frågar mig hur han mår, vore bättre att ringa fråga min sambo och fråga mig hur jag mår istället. När han jobbade var han en mycket populär person, det verkade som att de inte kunde klara sig utan honom. Fick jobba mycket övertid eller så ringde de och frågade om saker även när han var ledig. Men som sagt ingen hör av sig och då kännar han sig mycket utanför. Inte ens hans chef ringer och pratar.
Önskar ibland att de bekanta vi har, arbetskamrater och grannar frågade mig ibland hur jag mår för jag mår skit rent ut sagt p.g.a. av sambons sjukdom som de inte hittar något svar på och nu i mars går hans sjukskrivning ut för gott och han kan inte jobba det är bara så, så nu är blir det väl slut på att äga hus m.m. utan det blir lägenhet nästa. Sedan är jag ju inte frisk själv heller.

Nog om det. Hoppas det ordnar sig för dig Motti. Skriv gärna ner dina tankar i en dagbok eller liknande det brukar hjälpa mig när jag är ledsen och känner mig nerstämd. Men just nu hjälper inte det för mig heller, har axlat allt här hemma och försöker sälja ut en del saker så det räcker just nu.

Kram från

Det här tycker jag är väldigt bra skrivet av Anma.

Tyvärr så tror man att man har sanna vänner som verkligen ställer upp när det gäller men ibland så visar det sig att det inte är riktigt sant. Så länge man själv inte behöver hjälp och hjälper dem istället, så vill de gärna vara vänner. När man sedan blir "bara jobbig" att prata med eller behöver en gentjänst, ja då försvinner de helt plötsligt, tills de tror att det har gått över.
Jag har själv erfarit detta vid några tillfällen och jag förstår att du känner dig övergiven och undrar var de är.
Tycker också att även om man inte vet vad man ska säga eller göra så kan man åtminstone beklaga sorgen och att man är ledsen för deras skull samt fråga om de vill prata om det. En liten kram eller att gråta tillsammans kan ju också hjälpa.

Nu hoppas jag för din skull Motti att det inte är så, utan att det finns någon annan förklaring.

Även om du och jag inte känner varandra så beklagar jag verkligen din sorg och ger dig en stor cyberkram!

Många kloka ord av många här !kanske man blir överkänslig av allt som hänt men det är svårt att orka med att ringa upp vännerna när man tycker allt är grått och ledsamt nu och man har begravningen framför sig om ett par dagar,jag har vänner som bryr sog konstigt nog är det ganska "nya vänner"som jag känt en fem år mina andra vänninor har jag ju umgåts med till och från i över 50 år .Fick ett mail av en av dom att hon läst dödsannonsen .Man kanske förväntar sig för mycket av dom och kanske de inte bryr sig så mycket som man trodde,vilket fall har jag alltid funnits där för dom när de haft det svårt.Kan tala om att båda kände min vän genom mig .Ja det försvinner människor från ens liv mer och mer men så är det här i livet inget är självklart.
Tack alla som hört av sig här

En tröstens kram till dej Motti!

jag tror att du inte kan förvänta dej så mycket mer av dina vänner, de flesta vill inte, och kan inte ta in vad du upplevt nu.Det beror inte på elakhet utan på bevarande#.MAN ORKAR INTE.
Att man förlorat någon i en svår sjukdom gör en inte automatiskt till en #hjälpare# just nu.. alla har sin sorg
Du har en nu. Jag beklagar verkligen din sorg

kerstin z5-6 jag förstår vad du menar med att inte orka,just så känner jag det ,att jag inte orkar ta in allt omkring mig man blir liksom blockerad.Men jag vet att det blir bättre och att allt kommer att bli lättare.Satt och log häromkvällen när jag tänkte på min vänninas och mina Shoppingäventyr dom var lite speciella :)det är sådant man får plocka fram tror jag, alla de där underbara och superlyckliga stund och dom var många men just nu så är det väldigt tungt och jag syter så för begravningen i morgon,men våra ljusa stunder har varit så många dom får jag ta till mig och hålla kärt för dom stunderna får vi aldrig tillbaks.
Motti

Motti,

Hoppas att det börjar lätta något. Du minns ju era fina och roliga stunder ihop så håll fast vid dem. Efter begravningen kommer det nog lägga sig något mera och du kan ta in mer av det goda. Sorgen får du gå igenom så gott du kan, även att de som du väntade på inte hörde av sig, så kan de kanske börja återkomma när det hela är över.
Var inte ledsen eller för besviken för alla reagerar olika och de flesta vill inte ta till sig sorg för det är något som i vårt samhälle får man så gott att klara av sig själv. Tur att du får hjälp av dina nyare vänner och jag tror att de har lättare för detta som hänt dig än de äldre vännerna har, för de har ju känslomässiga band till dig och har det kanske jobbigare med det hela.

Det är faktiskt rätt så få i dagens läge som har så mycket empati att det kan dela med sig. Det verkar ha blivit som en bristvara. Du har det och jag vet hur det känns och du har nog läst det jag skrivit innan till dig just om detta att finnas till --- det är ju så enkelt när man har ett sinnelag för det, men de flesta vet inte om det.
Många tröstekramar till dig och jag följer vid sidan om hur det går med dig, så du kan ta mina tankar och min empati emot trots att vi inte känner varandra och i nuläge behövs det inte heller för det jag skriver, det menar jag också. ... .. Fuchsian ....