Det finns många människor som söker hjälp hos sjukvården för sina hälsoproblem men när de inte hittar en sjukdom med ett namn på så får de ingen hjälp.

"Du är färdigutredd, vi hittar ingen sjukdom."

Där står patienten uppgiven och förtvivlad över att inte ha fått någon hjälp och tar till halmstrået att söka till alternativa hälsokliniker.

Ändå kan man läsa att representanter för den skattefinansierade sjukvården tycker att folk är konstiga som söker hjälp hos alternativa hälso kliniker.

Vad förväntar dom sig egentligen att patienterna skall göra? Hälsoproblemen försvinner ju inte av sig själva precis och när en person äntligen samlat ihop sig och söker läkare så har han/ hon redan konstaterat att det inte gick över av sig själv.

Det skulle vara väldigt intressant att få veta hur de tänker.

Fast bara för att det är en alternativ metod så behöver den ju inte vara sämre.

Jag inbillade mig att läkare skulle kunna tycka det vara "kul" och intressant att försöka luska ut vad felet är men de är väl så trötta på allt och känner sig väl låsta och motarbetade precis som alla andra yrken.

Min svärmor hade ont i ryggen i över ett år och blev skjutsad runt hit och dit (t o m psyket) men nä, hon inbillade sig. Så hon gick till en alternativ någonting och där upptäckte de en cysta på äggstockarna.
Hade de varit lite snabbare och piggare med att upptäcka detta hade de kanske kunnat ta bort bara cystan, nu fick de ta bort mer än så.
Kanske ska tillägga att hon hade så ont att hon svimmade i tunnelbanan (ingen lyfte ett finger för att hjälpa henne, för övrigt), var sjukskriven mm. Sedan skulle hon gå en "Komigen-kurs" på AF... Skrattretande...

Det finns helt enkelt inte tid att luska ut varenda sjukdom och det är väl inte direkt som i tv-serien House att det finns hela team som lägger ner all sin tid på sådant heller. Så länge det inte är så att man kan dö av det man har så är man nog inte prio ett i systemet. Nu pratar jag inte om missade cystor och mer allvarliga saker utan de som kommer in med ont i magen eller ont i knät och där man röntgat osv för att faställa att det inte är cancer.
De flesta läkares uppgift är att behandla åkommor som existerar för det är oftast på helt andra plan nya sjukdomar eller skador upptäckts(genom studier av medicinska forskare är väl det vanligaste). Att börja behandla lite på känn på något man inte till 100% vet vad det är kan ju bli kontraproduktivt både för patienten och för läkaren(i form av Lex Maria).

Att sjukvården inte bry sig om inte det står skrivet i pannan vad man lider av, kan jag intyga.

Snart blir det 3 år att jag går med min yrsel. Värre och värre har det blivit samt att i samma takt blir synen sämre. Men vem bry sig???????

Förvisso tror jag de bryr sig innerst inne men tyvärr är det så att läkevetenskapen inte är en exakt vetenskap och även om man gör alla tänkbara undersökningar så är det fortfarande en stor del som inte skulle få en exakt diagnos. Sen är det klart att de måste prioritera de fall de har efter hur allvarligt det är men givetvis hade man önskat att de kunde fixa allt.

Fyj katten ..... men så är det. De hinner inte mer än just de några minuter, eller vad det nu tar??? Då ska jag vara väldigt tacksam för min personlige läkare har accepterat det alternativa som jag har fått ta till och har haft förståelse och tid för mig då det var jobbigt efter mina olyckor och att jag sen anlitade alternativa åtgärder, följde han med mig i det hela. Samma gäller också för min makes sjd för han har samma läkare som jag......

Visst har jag råkat vid akutfall till sjukhuset men de har inte fått göra med mig vad som gör att de blir snabbast av med mig, utan jag (och min man) har haft våra beslut att ta, trots allt är jag ju sjuksköterska så sjukhusvärlden är inte främmande för mig, men vill undvika om jag vet att det fixar sig på annat håll. Då är man tacksam att man har råd att göra dessa val. .... ...Fuchsian .....

Inte för att jag har någon allvarlig kronisk sjukdom men man har ju haft sina turer både till vårdcentraler och akuten och jag måste då ändå säga att jag är väldigt nöjd med den vård och bemötande jag fått i 9 utav 10 fall. Vad som verkar vara viktigt är att man måste våga säga till och man måste våga fråga om det är någonting för annars blir det väldigt svårt för läkaren att föra en dialog. Känner en som precis som jag varit hos vårdcentralen några gånger för samma krämpa och tycker inte att läkaren brytt sig men när jag frågade han vad han svarade när läkaren frågade han om han upplevde det som ett problem eller om det bara var ett mindre obehag så svarade han det typiska..."Njaa det är väl inte så farligt egentligen, kanske bara någon gång då och då men då brukar det gå över snabbt...". Det verkar vara ganska vanligt att en hel del har svårt att svara ärligt när doktorn frågar sen om det beror på machokomplex eller det mer klassiska jante att man ska inte sticka ut det vet jag inte.

Jag håller med om att alla definitivt inte är dåliga som läkare och jag har ju svårt att tänka mig att man ska ge sig den på att man ska bli lkare och en dålig sådan dessutom!
Tyvärr är det väl precis som inom alla yrken att någon annan bestämmer och hela tiden trycker ned en och till slut orkar man inte slåss för något utan faller till föga eller flyttar på sig.
Jag har peppar-peppar inte behövt ränna på sjukhus och vårdcentraler och visst har jag fått hjälp - oftast.
När jag var i 20-årsåldern trodde jag att jag hade fått urinvägsinfektion och läkaren klappade mig på huvudet och sa "lilla gumman, det är mensvärk!". En vecka senare gick "mensvärken" upp i njurarna...

Har man en diffus eller ovanlig åkomma tror jag att även läkarveteskapen kan gå bet. Visar inte en undersökning eller provsvar på något, kan det nog vara svårt att ställa en diagnos. Som väl är brukar ju kroppen tala om vari felet ligger, men inte alltid. Många sjukdomar överlappar ju varandra och då kan det säkert vara svårt att hitta grundorsaken. Läkaren får ju inte gissa, utan veta innan behandling.
jag litar fullt o fast på den svenska sjukvården men inser att den inte alltid är fullkomlig. Hur jag t.ex skulle reagera på en viss behandling eller medicin vet inte ens läkarna.

theseraphim jag är inte den som säger ja och amen till allt. Och jag har talat om hur svårt handikappat mnan blir med yrsel (kommer inte ett steg utanför lägenheten utan min sambo)

Var t.ex. hos en neurolog flera gånger. När jag så en gång var på apoteket så sa apotekaren att det ligger enrecept där sedan 3 månader. Jag var ju frågande, men när han sa läkaren så visste ja ju att det var från neurologen. Jag har varit 2 gånger hos honom efter att han skickade receptet men inte ett ord.

När ja ringde läkaren och frågade varför han skrev ut denna medicinen då fick jag till svar: jag vet inte.....

Då bleb jag ju lite lätt arg och sa att men människa du måste väl veta varför du skriver ut något. Du får inget svar sa han bara flera gånger. Apotekaren hade ju varnat mig för denna medicinen och när jag läste på nätet så stod det överst under biverkningar, svår yrsel..... Och det skrev han ut MOT Yrsel.

Nu har jag nästan gett upp, man kommer inget vart

Min sambo och jag har ju lärt oss att man alltid måste ha ett vittne med sig, så nu är vi alltid 2 när en av oss går till läkaren.

Gnon även om man har en diffus åkomma så skall dom göra sig besväret att komma åt problemet, inte bara rycka på axlarna. Klart det är enklast

Elisabeth

Du har nog väldigt rätt i det du skriver, säger jag som sitter på dubbla stolar. Dels som kroniskt sjuk men som själv också jobbar i vården. Man får liksom se det från båda håll. Jag vet att de allra, allra flesta läkare gör sitt yttersta med de begränsade resurserna de trots allt har. Både tidsmässigt och rent ekonomiskt. Jag vet att som personal, önskar man att man t.ex skulle kunna göra så många undersökningar och provtagningar på en gång, men tyvärr så finns det inte ekonomiskt utrymme för det. Man måste köra uteslutningsmetoden och invänta svar på den diagnos som verkar troligast i första skedet innan man ger sej på nästa. Allt som inte ger napp blir annars bara en massa merkostnader. Tyvärr för det oftast också med sej ett onödigt långt lidande för patienten innan behandling kan sättas in. Ibland hittar man tyvärr aldrig ens orsaken alls. Dels beroende på att läkarvetenskapen absolut inte är fulländad, det finns så mycket vi inte har svaren på ännu.
Men även om man till slut hittar orsaken är det inte alls så säkert att man lyckas få bukt med det. Kroppen är en så komplicerad apparat så ibland funderar man på hur i hela friden den alls kan få allt att funka.
Därtill kommer att man måste komma ihåg att vi alla är olika individer och varje patient är unik. Det som hjälper den ene kanske t.o.m stjälper den andre om man har riktig otur. Det finns inga behandlingar som fungerar på precis alla, det är bara så.

Jag försöker inte försvara några felbehandlingar utan mer poängtera att det som ibland kan upplevas som nonchalans och dåligt bemötande inte bara beror på att läkare är en slags hjärtlösare personer än andra. Visst kan vissa vara mer "ohyfsade" än andra, men då kan de ha andra kvaliteér på andra sätt. Kanske ena hejare på att snabbt kunna sätta fingret på diagnosen eller att personen har specialkunskaper inom något viktigt område...eller helt enkelt bara trötta och utarbetade.

En viktig sak till som jag vill belysa. Även om man känner sej som en besvärlig och tjatig patient så är vi som arbetar i vården ändå tacksamma för det. Varje patient som anmäler eller pockar på mer utredningar visar sej till slut i statistiken. Det är statistik som styr resursfördelningen och förhoppningsvis så sätter makthavarna budgeten utifrån det.
Så alla som orkar kämpa, gör det!! Det är från patienternas munnar de avgörande orden kommer, vi personal kan skrika oss hesa utan att någon vill lyssna, verkar det som.
Hjälp oss som arbetar i vården att göra vården bättre. Vi vill naturligtvis också ha bästa möjliga vård den dagen vi själva blir sjuka.

många mediciner har som biverkningar det de är gjorda för att bota eller lindra, tex så har nästan alla de mediciner man käkar för katarrmage oftast som biverkning....gaser, diareé osv men vad användes medicinen du fick utskriven för eller rättare sagt emot?

Problemet är att även om man röntgas och tar blodprover och det inte visar någonting så är det väldigt lite en läkare kan göra för att gissa är i stort uteslutet för det kan i sin tur sluta i förskräckelse(hade en mormor de gjorde det med och det var ingen höjdare).

Har sen 2001 tyvärr behövt ha kontakt med sjukvården för ryggproblem, KOL, kronisk anemi och nu sist mitt brutna finger och jag har hela tiden blivit fantastiskt bra bemött och blivit utredd på längden och bredden utan att behöva vänta mer än ett par veckor och sen när problemet fastställts blivit så himla väl omhändertagen och fått all den hjälp jag behövt. Kan inte annat än tycka att sjukvården i min del av landet funkar jättebra - trots att ingen läkare stannar på vår vårdcentral så man får träffa en ny varje gång.....

och när pratade ja om katarrmage och diareé? Du sväver ut så mycket, ungefär som it tråden med IK ( när du pratade om tyskland och Norden. När jag svarade då började du att prata om USA), håll di till det som sägs i tråden.

Elisabeth

Jag gav exempel bara så jag svävade inte ut, eftersom jag inte vet exakt dina symptom eller exakt vilke medicin du fått så kan jag inte skriva något om det. Angående Ikea och marknaden i Tyskland gentmot Norden så tog jag upp USA för att man kunde tro att det kanske skulle vara den största marknaden så det var inte heller att sväva ut. Så om du läst det jag skrivit ordentligt så hade märkt att jag inte svävat ut.

Oh ja jag har läst ordenligt, du pratade om att de tär konstigt att i tyskland fanns det så många fler affärerer än i norden. Då svarade jag att det finns 10 X så många människor i tyskland än i Sverige. Då pratade du om USA Plötsligen.

Likadant nu här, jag sa int ett ord om kattarmage och diearreé, inte någon före mig heller. Drömde du eller?

Håll dig till det som skrivas här, det vore bättre

Elisabeth

Antingen så är du en ...... eller så är det språkförbistring....välj själv. Jag tycker nog att theseraphim håller sig precis lika mycket till ämnet som alla andra i tråden.

Det stämmer faktiskt att "många mediciner har som biverkningar det de är gjorda för att bota eller lindra" (citat theseraphim)

Givetvis skall varje åkomma utredas grundligt. Det är ju sjukvårdens uppgift. Men någon gång kanske man står rådvill och utan nya infallsvinklar. Och det upplevs utan tvivel som ett nederlag för läkaren i allmänhet och patienten i synnerhet. Har för mig att t.ex borelia är en sån sjukdom där symptomen kan stämma in på en rad sjukdomar och därför missas av läkare ibland.
Även om den svenska sjukvården är i världsklass så gör den sina misstag dagligdags. Den mänskliga faktorn är
nog omöjlig att undvika.

Men den frågan måste du ju ställa till just läkarna ... ingen annan kan ju svara för dem.

Jag kollar ALDRIG på Fass eller andra sidor vad ev mina mediciner har för biverkningar ... Inte innan jag tagit preparatet/en en tid.
Hade jag läst hela biverkningslistan på mina mediciner så hade jag kanske inte vågat ta en enda av dem alla.
T.ex så har så gott som alla jag har för att underlätta andning, en biverkan som kan ge kramp i luftrören = jobbigt med andningen.

Elisabeth ... de flesta biverkningar drabbar bara en milliprocent av anv. och att just en av dina kan ge yrsel, betyder inte att du får det.

Du kanske borde ställa den frågan till dem de gäller, ist f att fråga ett gäng lekmän. (Alla är inte lekmän, men ändå.)

Att lägga in frågan här leder ju tydligen till en massa gnäll och personpåhopp.

Jag har själv bara goda erfarenheter av sjukvården. Har ett antal autoimmuna sjukdomar, dvs kroppen angriper sig själv, och ännu vet ingen inom läkarvetenskapen vad det beror på.

Däremot är de väldigt duktiga på att behandla symtomen. Och det är jag tacksam för.

När det gäller alternativmedicin är min erfarenhet att de flesta läkare anammar de behandlingsmetoderna numera. Kanske beror det på att jag mest träffar yngre läkare. Har mina mesta läkarkontaktar med läkare på ett universitetssjukhus, där läkarna nog är ovanligt öppna och nyfikna. Men även min husläkare är öppen för alternativa behandlingar.

Att man någon gång får en medicin som ger biverkningar, har jag alltid tolkat som, att de till varje pris försöker hjälpa en. Om inte den ena medicinen hjälper, kanske den andra gör det, trots eventuella biverkningar.

Att läsa Fass och diverse läkarböcker/avhandlingar tror jag inte att vi som lekmän är särskilt betjänta av. Vi saknar liksom de grundläggande kunskaperna i medicin.

Har man, som jag och många, många andra en kronisk/livslång sjukdom, tycker jag att det bästa alternativet är att betrakta sjukdomen, som en del av själva livet och i möjligaste mån acceptera att det är som det är.


Varken man själv eller omgivningen mår bra av att man ständigt gnäller och låter hela tillvaron kretsa runt sig själv och sina sjukdomar.

Nu vet jag inte om det är läsdugligheten som brister eller om du bara hakar upp dig på något som inte finns men läsa kan du uppenbarligen inte göra.... JAg gav exempel och reflektioner inom ämnet osv. Om du hade kunnat läsa och förstå det jag skrev angående IKEA och olika marknader så skrev jag bara att jag var förvånad över att Tyskland just var den största marknaden när de är etablerade i länder med lika många eller betydligt fler invånare.
Sen så kan jag inte skriva om din sjukdom eller symptom eftersom jag inte har din sjukjournal, känner dig eller pratat med berörda läkare men jag tog bara upp fakta att de många mediciner har som biverkningar just det de ska bota eller hjälpa mot. Då tog jag upp just magåkommor eftersom det är en av de vanligaste medicinska problemen i Sverige och just de medicinernas vanligaste biverkning är just att de kan sabba magen.
Ledsen om jag är övertydlig i detta inlägg men när man inte kan läsa det jag skriver eller snedvrider de fakta jag presenterat på ett lättförståeligt sätt så känns dins inlägg som både ohyfsade och nedvärderande.

Bara som en liten parentes till detta faktum. Visst kan det verka helt sjukt att Alvedon, som många tar för att bli av med sin huvudvärk, kan ge just huvudvärk som biverkning, speciellt vid alltför regelbunden användning.

Det kan jag hålla med om! Hade lite problem med magen för några år sedan bla sura uppstötningar osv och gick till läkaren och fick utskrivet medicin för dessa besvär, vanliga biverkningar....Väderspänningar, sura uppstötningar, uppsvälld känsla i mage och tarm:-) Fast roligast är ibland när man börjar läsa de mest ovanliga biverkningarna för där brukar det dyka upp lever o njursvikt, hjärtpåverkan, pest, sporadiska mutationer och allt möjligt hemskt:-)

Håller absolut med dej. Läser man listan skulle man inte ens våga lukta på en tablett. Det är väl så att läkemedelsbranchen är skyldiga att rapportera allt som kan vara biverkningar och det måste stå med i varningstexten även om sambandet inte ens är helt säkerställt, om jag fattat det hela rätt. Allt för en så säker sjukvård som möjligt.

Visst är det så, alla möjliga scenarion måste stå med för det är ju sådan den ändå otroligt strikta läkemedelslag som gäller i större delen av världen. Det är ju den samma som gör att medicin kostar så otroligt mycket pengar och tid att utveckla och när man läser om genombrott inom tex cancerbehandling så brukar det ta iaf 5-10 år innan det kan sättas i bruk inom medicin men många gånger längre tid innan alla tester och godkännande är klara och utredda.

Plus att många preparat dessutom bromsas upp under lång tid som licenspreparat innan den blir fullt tillgänglig fullt ut, intet att förglömma...

Min frågeställning gäller i första hand hur de tänker eftersom jag inte förstår det. Har inte orkat tjata.

De tar några prover, hittar ingen specifik sjukdom och sedan anser de att man är färdigutredd. Jag känner också många andra som varit med om samma sak.

Jag vet sådana som tjatat och legat på och när inget händer så söker de själva efter orsaken men när det inte är just den sjukdomen så verkar det som om läkarna tycker att de gjort tillräckligt.

Hälsoproblemen försvinner ju inte bara för att det inte var en sjukdom med ett namn på.

Jag förstår ditt problem och lider med dej och alla andra i samma sits. Tyvärr så har ju sjukvården många svagheter också. Hur det är i just ditt fall är förstås omöjligt för mej att uttala mej om, men möjliga orsaker kan t.ex vara ekonomisk resursbrist (tyvärr en alltför vanlig orsak). Det finns inte utrymme för att en utredning får ta hur mycket tid eller får kosta hur mycket som helst. Den som verkligen får lida är individen och det är givetvis katastrof, inget snack om annat. Det är tyvärr stort hinder för att vi sjukvårdare ska kunna göra ett mer tillfredsställande jobb för våra patienter än vi gör nu och det känns mycket frustrerande för oss också, tro inget annat. Det är det jag menar lite med mitt tidigre inlägg om att det är bra att missnöjda patienter verkligen klagar hos rätt instans. Det är svårt att orka kämpa för sin rätt, det vet jag men att bara uttrycka sitt missnöje inför sina nära och kära hjälper ju tyvärr inte. Så christa, kämpa och var påstridig så länge du bara orkar och försök tro på att det kan göra skillnad för dej (och många andra)i framtiden!

Det kan ju även bero på att man helt enkelt går bet på vad det kan vara och måste ge upp att kunna ställa någon säker diagnos alls. Till tröst så brukar man i alla fall vara ganska duktiga på att behandla symtom i alla fall, men ibland lyckas man tyvärr inte med det heller. Det är ju egentligen ingens fel om det är så illa men likväl lika tragiskt för för den som är drabbad.

Dessutom så finns det ju en massa "helt osynliga" krämpor som inte går att påvisa genom provtagningar och annat. Då blir patientens förmåga att kunna sätta ord på symtomen jätteviktig. Alla har inte lika lätt att uttrycka sej och då blir det ännu svårare att diagnostisera. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns så många hinder som kan ställa till svårigheter på väg till att få sin diagnos, det är vi medvetna om även om vi inte vet hur man ska kunna lösa det. Fast vi jobbar hårt på de, tro mej.

Jag är inte ute efter att klaga på dom som jobbar i sjukvården. De flesta gör säkert sitt bästa och en del försummas på grund av stress. Man kan ju dock tycka att om man sökt hjälp så borde de åtminstone göra ett snyggt avslut. T ex skicka ett brev till patienten där läkare talar om att han inte hittat orsaken till hälsoproblemen och att han bedömer att han med rimliga kostnader inte kan göra det heller. Kanske till och med hänvisa patienten till alternativhälsovården. En kopia av brevet borde sedan finnas med i journalen.

I mitt fall tyckte jag också att de gav upp alldeles för fort. De tog bara några rutinprover och de värden som låg under respektive över gränsvärdena togs inte på allvar. Jag blev inte kallad till någon nytt besök hos läkarna heller. Läkare två träffade mig bara när jag kom in akut och då berättade jag allt och inte bara det jag kom in för eftersom han bad om det men han sa att han skulle fundera och hörde sedan aldrig av sig mer.

När jag sedan ringde och undrade hur han tänkte gå vidare så verkade han ganska förvirrad. När jag till slut bad att få en annan läkare som jag fått referenser till så fick jag en AT-läkare när jag väl kom dit. Hon sprang till läkare 2 och diskuterade med honom och han sa att jag var färdigutredd. Jag hade tänkt be henne ta två prover men jag kände mig så kränkt så det blev aldrig av. Jag började äta en av sakerna utan att få reda på om jag hade brist på det och då försvann en rad symptom.

Det jag undrar är vad de egentligen tänker när de tycker att patienten är färdigutredd utan att de hittat orsaken till hälsoproblemen. Tror de att man hittar på eller känner de sig uppgivna? Varför remitterar de inte patienten till någon annan om de själva har för lite kunskap?

Att ta några prover och säga att du har inte den eller den sjukdomen och sedan lägga ner alltihop utan ett ord till patienten verkar så oproffsigt. Det är stort steg att gå till läkare och så släpper dom bara alltihop när de inte hittar något efter ett par prover.

När det gäller resurser så skulle de ju kunna spara hur mycket som helst om de hittade orsaken till hälsoproblemen i tid, innan man får en sjukdom som kräver dyrbara behandlingar och sjukskrivning.

Det med men sen kan man tycka att det är skrämmande att vissa mediciner även om de har potential att bli bra kan läggas ner då utvecklingen kostar för mycket i relation till förväntad vinst, även om det inte är så vanligt bör jag tillägga.

Sedan tror jag att alternativ medicin eller kosttillskott kan vara en lurig väg att gå om man inte vet vad det är man stoppar i sig. Kontrollen är ju inte lika benhård på dessa produkter. I värsta fall går man ur askan och in i elden och förvärrar det hela. Multivitaminer och ökad risk för bröstcancer är ju bevisat t.ex. Men letar man efter ett halmstrå i sin sjukdom så söker man säkert alternativ. Jag skulle nog gjort det själv.

Inget acceptabelt försvar, men jag måste ändå säga att det som slår mej först ang orsak till uteblivna brev från läkarna är tidspress och tungrodd administrativ hantering. Det är ett stort problem som verkligen inte är löst i en handvändning även om man tycker att det borde vara jätteenkelt. Det är mycket som kan gå snett innan brevet väl kommer iväg med posten.
Numera används datajournaler mer och mer och vi får hoppas att det kan underlätta postgången så småningom.

Som det var tidigare så började det med att läkaren träffade patienten, ev skrev lite stödanteckningar under tiden eller helt enkelt försökte memorera vad som sades i huvudet. Efter besöket pratade läkaren in journalanteckningarna på band som sedan skulle vidare till läkarsekreterararen som i sin tur skrev ut alltihop på papper för att till sist hamna i journalen. Sedan gick journalen antingen vidare till respektive läkare igen om det fanns någon anteckning om vidare åtgärder (som t.ex att svar till patienten skulle skickas brevledes) eller så gick journalen direkt till arkivet om man ansåg att fallet var klart. Under tiden började div. provsvar ramla in och som skulle sorteras och skrivas in i rätt journal, som i sin tur skulle bedömas och ev åtgärdas av läkaren igen. Ibland behövs även en konsultation av kolleger om läkaren var osäker om något. Därefter skulle brevet dikteras och skrivas ut (ibland av läkarsekreterare och ibland av läkaren själv...om tiden fanns.) Tillbaks till läkaren för påskrift och sedan iväg på brevlådan. Du förstår nog vilka kvarnar det där lilla ynka lugnande brevet skulle igenom innan du kunde få det hem till din egen låda och hur stor risk det faktiskt är att det hänger upp sej någonstans under vägen.

Jag kan tänka mej att det händer att någon läkare drar sej för att sätta igång kvarnen alltför lättvindigt för alla patientfall. Jag vet inte säkert men det ligger nära till hands tro att en stressad läkare nöjer sej med att själv se att alla provsvar ser ut som de ska och ser det som avslutat, men glömmer hur viktigt det är för patienten att få sitt svar.

Numera med datorjournaler så blir visserligen administrationsbiten mindre tungrodd men det stjäl även mer tid av läkaren och det blir mindre patienttid över eftersom läkaren administrerar mycket mer själv. Det finns fördelar och nackdelar med allt men vi får väl hoppas att datajournalsystemet ska bli en bra hjälp när det är mer inarbetat.

Ja du, det här med att behöva träffa så många läkare...jag har absolut inga svar, men en sak är jag nästan säker på. Man pratar om att större rörlighet på arbetsmarknaden är bra men i sjukvården slår det tillbaks på individen i slutändan. Allt påhejande av hur förträffligt det är med entrepenörsskap och annat gäller i alla fall inte i vården. Stafettläkare som bara finns på plats någon vecka i taget kan inte ge någon kontinuitet.

Cacki, du beskriver så oerhört väl dilemmat och konflikten mellan sjukvårdens reella patientkontakter och de högljudda kraven på minskad administration! Samtidigt förväntar vi oss att informationen och säkerheten och servicen fungerar fullt ut.

Samtidigt kan det ju vara så att kvinnor som äter multipreparat gör det därför att hälsan krånglar och att det är därför det oftare får bröstcancer.

Studien har inte heller använt något standardiserat preprat utan bara frågat kvinnor om de äter preparat eller inte.

Skall man få ut något av en sådan studie borde man ge ett standardiserat preparat till en genomsnittlig grupp kvinnor. Frågan är också hur länge de ätit preparaten och vilken ålder kvinnorna hade.

Multipreparat kan tyvärr se väldigt olika ut. Jag har inte hittat två likadana.

Det är bra med studier inom medicin men vad jag förstått så är de enormt krävande då man ska mäta om tex multivitaminer ger upphov till förhöjda cancerfall. Helst ska man följa personerna i iaf 20 år och hålla koll på alla faktorer som också kan påverka riskerna osv osv för att sedan börja studera de mer färdiga resultaten som ger en någorlunda rättvis bild men bara något för när man väl hittat ett möjligt samband så får man göra en precis studie på det...skönt att man bara jobbar med blommor hela dagarna:-)

Kom att tänka på dig och dina problem när jag läste senaste numret av Illustrerad vetenskap, nr 3. Där står om en möjlig framtida metod att bota yrsel med inopererade gyroskop när balanssinner är kaputt. Ingen bot för närvarande men just sjukdomen med yrsel och synstörningar lät bekant. Artikeln finns inte på nätversionen men tidningen går att köpa eller ev låna.

Hoppas ingen tar illa upp nu men ett sånt gyroskop skulle väl vara bra efter en krogrunda.

Mycket OT, nu till ämnet.

Gossen är det den nyaste utgåva? För då måste jag köpa den. Låter intressant, hoppas bara att det inte är för liten text

Elisabeth

Jo, det senaste numret. Här.

Tack Gossen

Gubben har redan fått uppdraget att köpa den till mig

Elisabeth