Har funderat en del ifall jag skulle skriva om detta men här kommer det, historien om JS. Han började lite tidigare än mig på Televerket men vi var ungefär jämngamla. Vi hade ingen större kontakt men ändå följde vi ungefär samma bana med start som apparatuppsättare, sen nätreparatör. Jag fortsatte som växelreparatör. Han började dock arbeta fackligt och sen vet jag faktiskt inte riktigt vad han pysslat med. Inte förrän han för något år sen blev sektionschef för en annan analysgrupp som sysslade med lite större växlar än jag.

För några månader började han få ont i ryggen och det blev värre. Till slut blev det operation och vad man hittade var en cancertumör på ryggraden. Undersökningar påbörjades och man hittade fler på andra ställen. Med en viss osäkerhet tror jag att det kallades myelom, en form av blodcancer. Tydligen en aggressiv form för man började försöka bota eller åtminstone lindra besvären. Vete 17 om det var någon lindring, cellgiftbehandlingar är inte trevliga. Efter ett par sådana hade han gått ner 20 kg. Vet inte om han även fick strålbehandling. Fast det kan kvitta, i måndags kom besked om att han hastigt avlidit. Ganska säkert pga behandlingen och inte pga cancern, man går en svår balansgång. Sånt är livet, det är först efteråt man har facit. Jag hade själv inte så mycket kontakt med honom även om vi satt i samma kontorslandskap. Det känns dock lite märkligt tomt ändå trots att han varit sjukskriven i ett par månader. För den som undrar så var han numera skild och har en vuxen son. Och minst en äldre bror som även jobbat på Verket.

Usch så tråkigt. Hoppas att han fick mycket kärlek och omtanke ändå, det är så lätt att ge och så så stort att få.

Visst är livet skört. Har upptäckt genom mina släktforskningsprogram att minst tre klasskompisar har avlidit i förtid. Livet är ett lotteri helt enkelt. Visst kan man förbättra oddsen men ibland hjälper inte ens det. Tur man inte vet vad livet har i beredskap åt en.

Bilden är tyvärr ganska vanlig. Och lägg därtill eftertankens kranka blekhet. Varför tar man sig inte tid till ett besök eller åtminstone ett efterhörande. När min 90-årige far, aldrig rökare, drabbades av lungcanser och låg på onkologen i Västrås talade läkaren om för mig att man skulle inte sätta in någon behandling om han drabbades av lunginflammation. –Gamla människor skall dö av något, var hans kommentar. Helt korrekt. Om jag ser det objektivt.
Men allt är relaterat till nuet. Tufft. Hårt och motsägelsefullt.
Friskare och pensionerade kollegor än jag själv har bara försvunnit kort efter deras pensionering. Det känns hårt och oförståeligt.

Ja livet är skört lev nu--
jag beklagar din jobbar kompis öde

Behandling dödar inte! Den är till för att rädda liv.
Min granne fick också ont i ryggen och så fortsatte det ... prostatacancern hade spridit sig.

Just nu ligger min mamma på Gävle lasarett, hon är 93 år och har råkat ut för ett brott på lårhalsen, ingen ovanlig skada på äldre människor iof. sig men det är ändå traumatiskt. Hon är opererad sedan ett par dagar och ingreppet gick "bra" men hon är inte kontaktbar just nu och det verkar som hon har gjort det hon skall för tillfället. Tråkigt när människor blir sjuka och går bort men tyvärr är det så livet ser ut, rätt vad man lever skall man dö.

Livets vägar är outgrundliga och ju äldre vi blir ju tydligare blir det .Min bästa vän och andre kusin gick bort den 3 februari 59 år gammal i cancer efter en fruktansvärt tapper kamp mot döden.Det är svårt att ta in när någon dör som har varit så påtaglig i ens liv och som man älskat högt vi har känt varan hela livet,det tar nog tid innan man riktigt fattat att hon är borta för gott. Jag försöker hålla de ljusa glada minnena i mitt hjärta men det är svårt att acceptera hur det blev och det är tungt att höra hur ensam hennes man blivit de var som ler och långhalm.Vi ska komma ihåg dom som blev kvar och se till att bry oss om dom höra av oss osv.Jag känner verkligen med dig och andra här som förlorat en god vän och kamrat .
Motti

Ja sjukdomarns slår uskiljningslöst.
Jag har på mindre än ett år mist 3 (nära) anhöriga, varav 2 på Åland. 2 av dessa 3 dog definitivt i förtid...

Det gäller att vara fatalist, man lever idag och ingen vet vad som händer i morgon...