Kan inte låta bli att skriva om en grannfru nedåt gatan. Hon har under en massa år gått runt med sin hund, en Shetland sheepdog lystrande till namnet Bamse. En trevlig hund, lite bjäbbig ibland men som gärna ville bli klappad. När den började bli 13-14 år dök det upp lite ålderskrämpor men när han fick testikelcancer som snabbt spred sig var det kört. Den fick avlivas för nån månad sen. Nu såg jag henne komma gående på gatan med ersättaren, en svart toy poodle. Risken är nog att hunden så småningom blir utan matte för hon är inte purung precis men ett bra sällskap är det iaf.

Ja där satte du fingret på något jag funderat över många ggr. Kommer aldrig att förstå att människor skaffar sig djur som med stor sannolikhet överlever dem själva. Vill man nödvändigtvis ha djur finns det massor av vuxna övergivna hundar/katter att ta hand om som inte har 10 - 15 år kvar av sina liv.

Äsch; du vet ju inte om inte hon har nån släkting eller bekant som kommer att ta hand om den i det läget. Eller har du frågat? Sannolikheten är faktiskt rätt stor att den uppfödaren hon hämtade den ifrån har ställt just den frågan till henne.


Så länge den inte uppenbatligen far illa av attt hon inte skulle klara av att ta hand om den så tror jag inte att det är något att oroa sig för.

En son med familj bor på gångavstånd och de har ofta rastat Bamse under åren så det är nog lugnt. En liten pudel klarar nog de flesta.

Dö kan man ju göra när som helst så vid vilken ålder ska man enligt dig sätta gränsen för att skaffa sig djur? Den dagen jag inte själv kan ta hand om min hund så vet jag att den kommer att få det bra ändå.

Visst...och olyckor kan hända som ingen kan förutse men det var inte så jag menade.

Ett gammalt sjukligt par häromkring hade en gammal hund som de älskade men som blev sjuk och avlivades. Båda två var redan märkta av svår sjukdom. De tog snabbt en ny hund, en storpudel, som är ganska krävande. Frun avled strax efter och inom ett par år var även mannen borta. Antar att hunden avlivades för det fanns ingen anhörig iaf som kunde ta hand om vovven.

Som exempel på vad jag menade...

Att skaffa valp i ett sånt läge är lite dumt, men att ge ett hem till en hund från ett djurhem är bra. Man kanske kan välja en äldre hund som ingen annan vill ha och som inte behöver riktigt lika mycket motion som en unghund längre. Trots riskerna att matte dör tycker jag att det är bättre för hunden än att vara kvar på djurhemmet.

Ganska troligt att uppfödaren tog tillbaka hunden! Jag placerade en gång om en vuxen hund till en 78-årig dam, med backup från sonen om något skulle hända, men hon överlevde 2 av mina omplaceringshundar och efter den sista berättade hon att hon tyckt hon var för gammal för en tibbe till (92 tror jag hon var då), dom är rätt krävande så hon hade skaffat en cairnterrier istället......

Med tanke på hur dessa små terrorister uppför sig (valpar alltså) så känner man sig dum och för gammal för det där varje gång man skaffar valp, väl?

Fast jag har nu även in omplacering (nätt och jämnt vuxen) och hon har visat sig vara en notorisk mattjuv och rumsrenheten var väl också litet si och sådär. Så de är inte heller en dans på rosor.