Hej
Lizzie 11 år är en liten smäcker dam på 2 kg, hennes kompis och stundtals allmänt pestiga Zorro 4 år och 7 kg har nu flyttat med min dotter. Lizzie tyckte från början att Zorro var allmänt pestig, men har med tiden lärt sig att uppskatta den stora lufsen.

Nu saknar hon honom enormt, hon är ute och ropar efter honom.
Det är tyvärr inget alternativ att han flyttar tillbaka till oss då det är dotterns katt och Zorro Älskar henne över allt annat.

Tror ni det kan vara bra eller dåligt att köpa en ny katt? en kattunge?

Jag tror nog att Lizzie behöver en ny kompis, men kanske ingen kattunge. Lizzie är ju trots allt 11 år, vill ha det lugnt och skönt och föredrar nog en halv-vuxen katt framför en liten "terrorist".

Kolla med Djurens Vänner. Förklara situationen. De brukar ha bra koll på vilken av deras katter som kanske skulle kunna passa dig och Lizzie.

Det brukar ta någon månad eller så, sen vet du om Lizzie accepterar "den nya". Ta det varligt med introduktionen och se till att vara hemma mycket när den nya anlänt. Iallafall 1-2 veckor.
Kela företrädesvis med Lizzie, så hon inte tror att du vill "byta ut" henne.

Jag skulle välja en steriliserad honkatt på ca 1-3 år. Tillräckligt vuxen, men ändå ung nog att vara formbar. Alltså att kunna acceptera förändringar.

Jag har själv 4 katter. En hittades på jobbet (i garaget), de andra 3 kommer från just Djurens Vänner. Alla kom hit som vuxna (den yngsta var ca 10 mån, den äldsta 5 år kanske). Har haft tur som en tosig, tror jag. ALLA kommer överens, de kanske inte älskar varann, men det funkar. Alla är steriliserade honor.

Jag tycker också att du ska skaffa en ny kompis. När jag fick avliva min ena katt blev den andre djupt olycklig och bara gick omkring och ropade på henne. Jag skaffade en kompis till honom, en halvvild vuxen hankatt från KKS och de två är bästa vänner, det var inga problem alls att få dem att acceptera varandra. Vissa katter vill helt enkelt inte vara ensamma. Och det finns massor med katter som desperat väntar på att få komma till ett nytt hem, du gör en god gärning om du kan ta hem en. Köper man kattungar bidrar man bara till att det produceras ännu fler kattungar som ingen vill ha.

Hej.

Det är mycket i kattvärlden som vi bara kan tolka, och efter snart 40 år med katter har många tolkningar gjorts som senare har reviderats. Men att katter kan sakna ett sällskap är nog ganska klart. Jag tror inte att det skulle vara fel med en ny liten kille, men du bör ta den på prov ett par veckor, för det är ju inte helt säkert att honan accepterar en ersättare.

Jag har själv en liten kille som hittades i ett vedskjul och man antog att han var moderlös. Eftersom familjen hade allergiska barn, tog jag hand om den lille som jag uppskattade vara ca 4 veckor gammal. Redan från början var han mycket misstänksam, klöste och bet om man var tvungen att "envisas" i olika situationer, och han ville inte bli klappad eller hanterad. Allt fick ske på hans villkor och han visade tydligt var gränserna skulle gå.
Idag är Kaxe ca 9 månader gammal, nyfiken och orädd. Han har "tillåtit mig" att vara i hans revir, men fortfarande är det han som bestämmer gränserna. Det tog lång tid att vinna hans respekt, och jag var riktigt smickrad första gången han spann då jag klappade honom och strök sig mot mitt ben. Trots det har jag inte någon känsla av direkt tillgivenhet. Han fungerar mer som ett vilt djur som har bestämt sig för att acceptera mig...
Men hans kärlek till de övriga katterna i familjen har från början varit total, och först nu, när han börjar bli fertil kan han visa misstänksamhet mot nykomlingar. Han ska kastreras efter rötmånaden, och sedan funderar jag på att omplacera honom. Jag har en liten kattuppfödning och hade från början inte räknat med att ha kvar honom, men det krävs ganska mycket av tålamod, förståelse och framför allt respekt av den som ska ta över honom.
Du kan se honom på min sida www.showbizcoon.se
Lycka till
Maria.

Jag tycker också att en kompis vore bra, men en kattunge på 12 v och lite uppåt, inte en vuxen katt. En kattunge kan hon lätt sätta på plats och det brukar inte dröja länge innan de blir kompisar.

Jag har haft katt sedan början av 80-talet och har varit med om många introduktioner. Olika katter reagerar olika vid nya kompisar, min äldsta dam, nu 17 år var arg som en bålgeting när Tösen kom, när sen de andra killarna kom, några år senare, brydde hon sig inte alls.

Har man däremot en ängslig och tillbakadragen katt ska man inte skaffa en social vilde, det har jag fått lära mig den hårda vägen. Men de går ganska bra ändå, det är bara ibland det blir bråk när den lugne inte vill leka och vilden absolut vill ha kul.

Skriv gärna och berättar hur det går.

Pius

Pius och Co (min blogg om bland annat katter)