Fler unga försöker ta sina liv

Unga människor har ont om bra förebilder!

Fruktansvärt. Känner flera personer som försökt begå självmord som tonåringar. En lyckades.
Behövs mer resurser, mycket mer, säkert dubbelt så många sängplatser i akutpsykvården och fler kuratorer, psykologer, läkare och annan personal. Utbildning för lärare för att kunna upptäcka elever som mår dåligt tidigt. (Där borde mina skattepenga hamnar föresten och inte hos köttdjursuppfödarna/se annan tråd.)

Förutom det behövs det mera kärlek och omtanke om sin nästa!

WORD!



Ja verkligen! Samhället har bara blivit hårdare och hårdare under de senaste åren och det finns de som inte klarar av egoismen, cynismen och känslan av att inte duga, inte passa in, inte bli trodd, inte bli sedd

Sen vore det ju bra om det fanns föräldrar till hands.

Fast i en del fall är föräldrarna en del av problemet tyvärr.

Det var ungefär det jag menade. Skaffa inte barn om man inte vet vad det innebär.

Jaha. Håller helt med!

Återinför barnarbetet. Folk som rör på sig mår bättre, och jag tror inte ungdomar mår bra av att ha så mycket fritid och sysslolöshet som de har nu för tiden.

Tror faktiskt inte det är det det beror på...

Vad tror du det beror på då?

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg:

Samhället har bara blivit hårdare och hårdare under de senaste åren och det finns de som inte klarar av egoismen, cynismen och känslan av att inte duga, inte passa in, inte bli trodd, inte bli sedd

Skolan och föräldrarna. Två viktiga faktorer under uppväxten för att bli en harmonisk o trygg unge. Skola av idag är ett resultat av flera decenniers slapphet.
Ingen trygg plats om man har otur och blir mobbad. Är sedan hemmet, av någon orsak, inte den trygga plats man behöver som ung så är det knappast den bästa starten i livet. Trygghet ger självförtroende, otrygghet ger tvivel.

Bra inlägg

Håller med.

Jag tror dessutom att situationen i världen och utsikten om en mörk och/eller osäker framtid kan spela roll i en del fall. Det är nog inte lika lätt att växa upp i dag som det var på 50 och 60-talen då optimismen rådde.

Håller med, bra inlägg.

Jag blir lite irriterad över att så mycket av skulden läggs på skolan. Är det verkligen skolan som ska vara den trygga punkten i ett barns liv? Jag kan bara inte tycka det. En unge ska givetvis kunna känna sej trygg där också, men det är ändå hemmets trygga vrå som trots allt är utgångspunkten. Där ska den huvudsakliga fostran ske. En sund fostran ger trygghet, enkel matematik.
Våra barn har varit "institutionsbarn" i flera generationer nu och nu börjar vi verkligen se konsekvenserna av detta.
Redan som riktigt små börjar barnen lämnas in på institution, dagis/förskola, skola, mer skola. I hela sitt liv har de tillbringat största delen av dagen hemifrån. Föräldrarna och familjen är dem som de ser minst av. Så håller det på år ut och år in och en dag förväntas de plötsligt att klara av att ta steget in i vuxenlivet. Undra på att det blir söndriga unga människor som självklart inte kan må speciellt bra.
Jag tror att den största skulden ligger hos oss själva, hos dej och dej och dej och mej. Det är vi själva som måste ta vårt ansvar för våra barn och inte bara förlita oss "på samhället". Vi har inte råd att alltid sätta oss själva i första rummet. Vi bråkar om vem som ska ta ut föräldraledighet för båda slåss om att få förverkliga sej själv och göra karriär. Något måste göras men därmed inte sagt att det är just kvinnan som ska börja stanna hemma och ta hand om familjen... igen. Barn behöver liksom vi lugn och ro men i ännu större utsträckning och det får man bäst inom hemmets väggar, det är bara att gå till oss själva för att inse det.
Vi måste skärpa till oss och inte bara sitta så här och ojja oss över hur förfärligt det är att självmorden ökat så mycket bland den unga befolkningen. Vi får helt enkelt börja lägga karriären åt sidan ett tag medan barnen växer upp, även om det skulle innebära att vi måste sänka standarden lite under denna viktiga tid av en ny människas liv. De allra flesta skulle nog ha råd med det och de som inte kan leva på en lön och barnbidraget får väl vi andra hjälpa lite. Vem av föräldrarna som är hemma spelar säkert inte barnen någon större roll och inte katten ska vi väl enbart låta pengar få avgöra vem som ska finnas där hemma, det är bara dåliga ursäkter för att inte ta sitt ansvar. Tycker att allt snack om "kvalitetstid med barnen" också bara är skitsnack. Är folk verkligen så dumma att de tror att det bara är en "lekkompis" som ungen behöver??
Vi snackar om rätten till abort men det vette katten om inte rätten till barn är en ännu viktigare fråga. Ett "barnkörkort" kanske inte vore en så tokig idé ändå. Folk skulle helt enkelt få välja. Antingen satsa på karriären direkt eller på att skaffa barn och vänta med den ett tag. Det är ungarna som får ta stryk om båda föräldrarna är lika själviska och det är förbanne mej inte rätt!
Det går säkert att göra en hel del samhällsåtgärder för att hjälpa till lite också men trots allt ligger det på den vuxne att avgöra om man är beredd på att vara en lämplig förälder eller ej.

GAAAH, jag blir så frustrerad!!!

Precis min tankegång!
Jag tycker det är en evig jakt på prylar och status i all oändlighet och så får barnen sitta emellan. Varför måste man ha senaste bilmodellen, tv-modellen, lyxkök, lyxsemestrar och allt vad det nu är?

behöver inte tillägga nånting.

Som du gör så gör dina barn ! tror alla tonåringar har en period i sitt liv när det är jobbigt på alla vis men föräldrarna då !de har ju ett annvsvar för sina barn eller hur ?barn blir inte av hävd depprimerade det beror på hur var de växer upp har de inte föräldrar som angagera sig och stöttar dom ja då blir de ju vilsna.Barn som växer upp i lyckliga familjer med mycket stöd och kärlek blir inte depprimerade och olyckliga . Tror alla skillsmässor och otrygghet i många familjer med föräldrar hit och dit halvsyskon mm dubbla morföräldrar farför'äldrar gör att många barn blir vilsna och olyckliga för de bo där en vecks och här en osv.Barn behöver ett tryggt hem kärlek omtanke och annsvar de ska inte skyfflas hit och dit mellan alla .

Det är inte hela sanningen!

Jag tror att många barn och ungdomars dåliga självkänsla hänger samman med att de inte får delta i arbetet hemma på samma sätt som förr, numera skall skola, dagis etc. sköta om allting och många föräldrar verkar tycka att barnen mest är ivägen när det skall lagas mat mm. Mina barns kompisar visste inte ens hur man kokar ett ägg eller en korv och en del blev förvånade att mina barn fick använda spisen tex. Detta i samband med de ökande kraven i samhället kan inte vara bra, vet inte om mobbingen har ökat eller om det är så att det skrivs mer om sådant nu så det blir uppmärksammat. Det materiella trycket har också sin del i det hela och måga föräldrar har inte råd att ge barnen det senaste, tyvärr hänger många vuxna på alla dessa trender och blir ännu mer stressade vilket självklart påverkar barnen. Låneinstitut och kreditbolag skär guld med täljkniv när folk gör i stort sett vad som helst för att "ha råd" att hänga med och så är ekorrhjulet igång.

Det är väl priset vi får betala för kvinnans "frigörelse" för att "slippa" vara "fängslad" vid hem och barn. Inte ens valfrihet fick hon!

Vi lever fortfarande i ett patriarkaliskt samhälle tyvärr

Hur kan man tycka att kvinnor är i fängelse då de är hemma med sina barn?

Fråga dom som tycker det!

Ja, tvingas man vara hemma med barnen trots att man hellre hade velat göra annat så är det väl lite som "fängelse". Allt kan bli ett fängelse om man inte har valmöjlighet.

Nu förstår jag!

Fast tycker man så, så kan man verkligen fråga sej om man verkligen ska skaffa barn alls...(gäller naturligtvis båda föräldrarna eftersom båda måste tycka detsamma, annars hade det ju löst sej ändå utan att någon behövt känna sej fängslad)

Det jag syftade på var när kvinna eller man saknar VALMÖJLIGHET. dvs om mannen bestämmer sig för att jobba och då har kvinnan inget val utan måste stanna hemma eftersom mannen vägrar. Då har kvinnan inget val, alltså fängslad hemma. Omvänt gäller naturligtvis med.

Annan situation är kanske att dagis läggs ner och alternativ saknas som är realistiska att ta del av.

Värre är väl ändå att många kvinnor tvingats ut ur hemmet mot sin vilja. Man kan inte välja om man vill vara hemma eller jobba under småbarnsåren, man kan bara välja att jobba. Stannar man hemma har man hamnat i en kvinnofälla och det är fult Valfrihet...frihet???? Nääää!

Men är en person, inte ett kön. Ingen ska behöva defineras eller begränsas utifrån sitt kön!



Jag är en stark anhängare av kortare arbetstid, inte minst för att båda föräldrarna ska få möjlighet att spendera mer tid med sina barn och med varandra. Man ska inte leva för att arbeta, utan arbeta för att leva.

Jag tror att åtminstone en del mammor eller pappor skulle kunna stanna hemma med sina barn mera (t ex jobba deltid båda två eller turas om att vara hemmaman/hemmafru) om de verkligen ville det och prioriterade hemmalivet med sina barn högst. Men då går det inte att bo flott, ha nyaste bilen, märkeskläder, käka på restaurang och åka på semester utomlands vartenda år. Många som är unga och får barn sitter redan fast i skuldfällan och är tvungna att jobba för att betala alla sina lån.
Klart att det går ut över barnen när mor och far kommer hem på kvällarna helt slutkörda och knappt orkar lyssna på vad barnen har att berätta. Har grannar där tv'n sätts på så fort ungarna kommer hem, sedan någon snabbmat, dusch lite tv tittande till och sedan sängen. Dag efter dag, månad efter månad. Klart att barnens närmast anhöriga så småningom blir kamraterna för de har ju inte kunnat bygga upp ett nära förhållande till sina föräldrar som kanske var fysiskt närvarande men inte har orkat psykiskt.
Om ett barn dessutom blir utfryst/mobbad i skolan är det helt ensam. Ingen att anförtro sig åt. Inte att undra på att det går illa för många unga
Ska man ha barn så ska de komma i första hand. Alltid och oavsett hur man själv har det! Barn har rätt till en bra barndom och trygga vuxna omkring sig och det är vårt vuxenansvar att se till att det fungerar. Basta

var hemma med våra barn de första tio åren och det är något jag aldrig aldrig ångrar. Hade möjlighet att läsa/studera under tiden och när barnen blev större också möjlighet att göra "karriär" när jag gick tillbaka till yrkeslivet. Skulle önska att fler kunde göra så! Inte är det fult att vara hemma med barnen. Det är underbart. Visserligen fick vi rätta mun efter matsäcken men det upplevde vi inte som något problem utan snarare som en tillgång och väldigt lärorikt!

Att vara hemma med sina barn är inget dåligt alternativ förutsatt att man trivs med det ,men jag tror dock inte alls att barn till heltidsarbetande föräldrar på något sätt skulle må sämre eller få en sämre start i livet.

Jag tror snarare såsom Motti att alla dessa trasiga, splittrade familjer är en större anledning. Tror att många barn känner sig rotlösa av att skickas mellan mammans och hennes nya familjs hem och pappan och hans nya familjs hem, kanske inte riktigt höra till någonstans. Tror också det faktum att många syskon har helt olika villkor sinsemellan kan vara en bidragande orsak till dålig självkänsla. Olika mor- och farföäldrar, ett syskon kanske inte har någon kontakt med sina farföräldrar alls medan det andra syskonenet är sina farföräldras ögonsten. Det är ju inte helt ovanligt att syskon även lever under helt olika ekonomiska förhållanden heller. Ett exempel från min bekantskapskrets är två syskon som lever ensamma med sin mamma men med olika pappor. Det ena syskonen får allt och lite till av sin pappa och sina farföräldrar, resor, märkeskläder senaste teknikprylarna, men även mycket, mycket kärlek,. Det andra syskonet har ingen kontakt med vare sig pappa eller farföräldrar och mamman har ingen som helst möjlighet att kompensera.
Man kan ju fråga sig vad sådant gör med "fattige" lillebrors självkänsla.

Sen tycker ju jag förstås att det av så många här hatade RUT-avdraget gör stor skillnad för många, många barn. Föräldrarna ges råd att köpa hjälp med nödvändigt hemarbeta och kan på så sätt helhjärtat ägna en större del av fritiden åt sina barn.
Slutligen tycker jag att det är för bedrövligt med ett skattesystem som i stort sett omöjliggör att en förälder faktiskt kan stanna hemma och ta hand om barn. Nu skattesubventioneras ju varje daghemsplats med ganska stora belopp medan en förälder som själv tar hand om sina barn väl inte får ett öre.
Gita
P.s Visst har skattesubventionerad barnomsorg gynnat mig och min familj, men rättvist är det inte.D.s

Det kan nog finnas många olika anledningar till att barn/ungdomar mår dåligt så det går nog inte att varken skylla på eller utesluta något.

Beträffande RUT, varför i hela fridens dar kan man inte göra hemarbete tillsammans med sina barn? Ägnar man sig bara helhjärtat åt ungarna om man gör roliga saker med dem?

Jag är helt överens med dig om det jag svartmarkerat ovan! Har alltid tyckt så. Själv gick jag ner i arbetstid under drygt 10 år vilket jag inte ångrar men det är synd att det påverkat pensionen så negativt.

Det kan man visst göra om man är utvilad och har gott om tid, men det är sällan verkligheten ser ut så.
Sen finns det något som kallas rekreation och återhämtning, "att ladda batterierna", lika nödvändigt för småbarnsföräldrar som för andra. Om föräldrarna mår bra och är harmoniska är väl det bästa för barnen.
Gita

Jag får nog stryka bort det att bli mormor, för det passar inte in dotterns liv. Men jag har ju ingen talan i detta, endast att hon ska må bra.

Nej, varken barn eller barnbarn är en rättighet utan en gåva (- ett lån under en ganska kort tid)
Gita

Jag ser inte ev. barnbarn som min rättighet och jag har inte med det att göra för hon har stakat sin väg mot kariärens höjder och hon har sagt att hon kan inte tänka sig att stanna hemma under den ledigheten, blir tokig, verkade det som och jag har ingen möjlighet att finnas där för henne......
Jag har mitt liv och hon sitt. Inget att göra åt.

Jag har heller inga barnbarn, båda mina barn (ett stax under trettio och det andra några år över) har valt att satsa på sina respektive karriäre tillsvidarer. Visst tycker jag det skulle vara kul med barnbarn men jag tycker nog att de gör rätt i att skaffa stabila positioner vad gäller arbetsmarknad och ekonomi först.Och de har ju fortfarande många år på sig att skaffa barn.
Gita

Precis så har jag tänkt och även sagt till henne, när hon frågade mig om jag blir väldigt ledsen om hon inte tänker skaffa barn, som det ser ut nu?
Jag svarade att det är ditt vuxna beslut och inget att göra med mig eller mina önskningar, jag kan leva vidare utan barnbarn, bara du själv är nöjd med ditt liv.
...

Min rekreation och återhämtning har alltid varit att tillbringa tid med mina barn .

Min också... hur är man annars funtad?

Ja, det är väl det jag säger. Om man har möjlighet att köpa hjälp med t.ex tvätt och städning,lså far man ju tid till återhämtning tillsammans med sina barn.
Hushållsarbete, matlagning, bakning erc. tillsammans med barnen är visst kul om man inte måste göra det under tidspress och att man inte är alltför trött och stressad .
Länge leve Rut-avdraget!
Gita

Min dräng hade också en dräng och båda voro de lata......

Nu förtår jag inte riktigt vad du syftar på, för inte menar du väl att dagens dubbelarbetande småbarnsföräldrar är lata.
Gita

Ja inte jobbar dom väl mer än andra småbarnsföräldrar har gjort de senaste 50 åren.

Kanske inte det,men dagens människor är enormt stressade och många är ensamstående med barn!