I min ungdom trodde också jag att jag en dag skulle få höra Guds Röst! Jag förväntade mig något himlastormande; Andens heliga eld, total insikt och tungotal m m, m m.
Till slut förnekade jag Gud för att jag aldrig hörde något. Efter över tjugo år insåg jag att Guds röst inte är samma för alla och att den ende som kan lyssna till just den röst Gud väljer att använda till mig är - just jag. Men, bara om jag tillåter mig själv att lyssna. För mig blev det en ögonblicks insikt där allting för en tiondels sekund (om ens det) var "annorlunda". Ungefär som när man lägger sig ner på golvet och ser allting ur ett annat perspektiv. Saker och ting ser likadana ut och man vet vad det är - men ser ändå "annorlunda" ut. Sedan var allt som förut - men aldrig detsamma. Det jag bär med mig är att Gud accepterar mig för den jag är, inte för den jag försöker att vara inför andra. Och att Gud inte är den jag vill han skall vara utan helt enkelt den han är.