Jaha har varit med min stora 34-åriga tös och fått diagnos aspergers med adhd förmodligen, känns bra hoppas nu att hon kan få den hjälp hon så väl behöver , är det någon som h ar erfarenhet av detta eller som kanske även har det och har funnit sej i tillvaron ,det som är det värsta just nu är att hon är så fruktansvärt trött
jag hoppas det beror på sjukdomsbilden för då kanske det finns någon medicin

Har man ADHD har man ofta störd nattsömn och man blir ofta trött, men inte bara av den störda nattsömnen utav alla synintryck man får under dagen (man sållar inte bort vad man tar in som "normala" människor gör). Och ja det finns medicin mot ADHD, typ amfetaminliknande medel, man bör dock gå under noggrann kontroll och kolla så man får rätt dos inställd och det brukar vara viktigt att ta pillrena varje dag, slarvar man så brukar det faktiskt märkas ganska snabbt.

Jag har en 23-årig son med aspergers och det finns både medlemmar som har sjukdomen själv eller anhöriga. Det finns många trådar där ämnet berörs. Gör en sökning på ordet så tror jag du hittar en del. Sen finns det förstås andra forum som handlar bara om detta.
Det första positiva när min son fick diagnosen som 16-åring var att han såg en massa program om sjukdomen och plötsligt "kände igen sig". Han var inte ensam med sina problem längre och det blev accepterat av omgivningen att han hade en sjukdom, inte bara var "besvärlig".
Jag vet inte hur sjukdomen är i kombination med ADHD, för min son är mer tillbakadragen och inåtvänd.
För aspergers finns inga direkta mediciner, men min son blir lätt deprimerad och har viss hjälp av antidepressiv medicin. Sömnstörningar förekommer också och man kan få hjälp av insomningstabletter under en tid, men dessa är beroendeframkallande och brukar inte användas mer än i perioder vad jag vet. Fruktansvärt trött, som du skriver Tummeliten, men svårt att komma till ro.
Jag tycker din dotter först och främst ska sätta sig in i och acceptera sin diagnos. Om hon inte tidigare haft det så får hon nu rätt till LSS och där finns mycket hjälp att hämta från samhället, men läs på själv och ställ krav. Det är sällan man erbjuds något automatiskt.
Lycka till!

Tack för svar ,vad menas med LSS
hon är tacksam för diagnos och hon accepterar det också ,för nu har hon större chans att få hjälp och förståelse
det känns bara skönt att få dryfta med någon i samma situation för vi har aldrig träffat några med samma problem ,
även hennas son 11 år har fått diagnosen och nu med facit i hand så är jag nästan 100 på att även min man har det
och tänker jag så ,så är det mycket som faller på plats frågor och undringar
samtidigt som det känns bra så känns det också lite kaotiskt

Här kan du läsa om LSS http://www.socialstyrelsen.se/regelverk/la...ervicetillvissa

Jag har en 19-årig son med högfungerande autism. Det är ungefär samma som Asperger. Han har ofta svårt att somna på kvällarna men äter då melatonin vid behov. Melatonin är inte beroendeframkallande men kan vara svårt att få utskrivet.
Sonen har inga kompisar så vi utnyttjar möjligheten att få en kontaktperson via LSS. Det är en vuxen person som fungerar som en kompis. En gång i veckan träffas de och går ex. på bio, fikar, spelar spel tillsammans och mycket mer.
Vi funderar nu om hur vi ska göra när det blir dags för honom att flytta hemifrån. Bäst vore att han hamnar i ett gruppboende eller får boendestöd. Nu är det inte aktuellt med flytt ännu på ett par år eftersom han fortfarande studerar men man bör nog vara ute i god tid och ansöka (via LSS).

När man har asperger tillhör man personkrets 1 inom LSS och det ger rätt till många olika typer av stöd. Här finns en lättfattlig översikt över vad man har rätt till: LSS

När man har ADHD i kombination med asperger och börjar medicinera mot ADHD har jag hört många säga att den autistiska sidan kommit fram mycket mer. Detta är naturligtvis mycket personberoende och behöver inte vara något negativt.

Sedan är inte asperger en sjukdom, lika lite som att blindhet är en sjukdom. Det är ett funktionshinder.

Du har rätt Monica. Det är jag som uttrycker mig fel.

Det kanske kompletterar bilden om jag berättar om min son som har ADHD. Han är 31 år fick diagnosen i vuxen ålder. Under uppväxten hade han det jobbigt eftersom han inte orkade med skolan och var där kanske halva tiden. Lärarna sade att det är tur att han är så begåvad så han klarar sig ändå. Han lärde sig allting själv plötsligt kunde han läsa när han var 4 år jag hade inte märkt någonting (dagis märkte ingenting heller). Mormor var på besök och talade om det för mig och jag sade att han kan alla sagorna. Jag läste sagor varje kväll för barnen när de var små. Då gick mormor och hämtade DN och sade till honom att läsa och det gjorde han. Han hade jättesvårt att somna på kvällarna och var naturligtvis jättetrött på morgonen. Han kom alltid till min säng efter ett tag somnade han. Barnläkaren och jag försökte klura ut hur vi skulle kunna hjälpa honom men vi kom ingen vart för på den tiden sade man att barnen var oroliga. Sedan slutade det alltid med det kunde vara något fel hemma eller på syskonen o s v sedan rann det ut i sanden. Lika skönt tänkte jag för det var jättejobbigt. Inte förrän för ett par år sedan talade han själv om vad det var. Han hallucinerade helt enkelt väggarna kom emot honom och rummet vidgade sig och blundade han kändes det som att han föll. Senare har jag fått förklarat för mig att energin i hjärnan går upp och ner hela tiden inom fem minuter kan det gå upp och ner upprepade gånger vilket gör att han tappar koncentrationen. Den exekutiva funktionen är störd på flera sätt att ex tappa tråden något ligger på golvet och han tänker ta upp det men det blir inte av. Hemma var det inget problem direkt eftersom vi anpassade oss efter honom blev han trött gick han undan ett tag, orkade han inte sitta still fick han röra på sig o s v

Glömde en sak just det glömska ! Han har dåligt minne och det syns tydligt på testresultaten som en alzheimers patient ungefär och det fick han alltid skällning för i skolan. Jag är så glad att jag inte gick med på att banna honom för det och en massa annat.Tack gode gud för dr Gillberg som poängterade detta att det är viktigt att inte bråka om sådant som barnen inte kan rå för hemma. Det är tillräckligt att de blir ledsna och inte förstår varför de får ovett ute bland andra människor.

Jag har 2 söner med Aspergers syndrom. Bägge fick diagnosen när dom var 15 år - fast den yngre av dom fick diagnosen atypisk autism på papperet p.g.a. att det då är lättare att få rätt stöd - iaf i den kommun han bor i (fel politiker som sitter i socialnämnden *suck*). För den äldre var det en stor lättnad att få diagnosen! Och för mig var det några "pusselbitar som föll på plats"!
Autismforum har bra information m.m. om både autism och autismspektrumstörning.
Autism- och Aspergerförbundet har också en bra hemsida.

Två av mina väninnor har ADHD. Den ena har även Aspergers och den diagnosen fick hon först efter att hon hade fått medicin (och kommit in i lämplig dos) för sin ADHD, som det gick att diagnosticera AS.

Min tös har problemet att hon är så trött jaämt ,hur mycket hon än sover så är hon trött .
Jjobbar halvtid sen drygt 2 år tagit en massa prover men alla är bra så dom skyller hela tiden på hennes hörselnedsättning (som även jag har) efter hennes son fått diagnos ADHD och aspergers symtom,lyckades hob tjata till sej en utredning och har nu fått diagnos aspergers och även ADHD och det var på tiden för några månader sen blev hon utförsäkrad från F-kassan för hon inte hade någon diagnos blev skickad till arb.förmedlingen men har nu bliveit tillbakaskickad till F-kassan visst är det bra att dom kontrollerar men man undrar många gånger man måste vara frisk för att orka vara sjuk
hur som känns det så bra nu nu är det bara att hoppas att det finns någon medecin som kan hjälpa henne hon ska snart få komma till läkaren tillsammans med psykologen som har gjort utredningen man känner sej så maktlös när ens barn inte mår bra men som sagt nu ordnar det sej nog
det blev lite rörigt det här menmen skriva är inte min starka sida
önskar er alla en bra dag

Jag känner verkligen igen det du säger den kan nog alla vi som har svarat intyga. Jag kan i efterhand se hur trött och orolig jag var, gick på autopilot liksom. På något sätt lyckades jag göra rätt ändå, Allt det här med försäkringskassan och AF är ju sinnessjukt jobbigt det går inte att finna ord för hur fel det är. Din tjej kämpar verkligen som en riktig hjältinna hon kommer att hitta sin lösning. Medicin kan hjälpa till men det är ännu viktigare med terapi/stöd med inriktning mot just hennes problem. Ta hand om dig själv och gör något som du tycker om det är viktigt för hela familjen - en investering faktiskt.
Jag hoppas att ni snart mår bättre hela familjen. Riksförbundet Attention har gjort stor nytta, flyttat fram positionerna och gett oss en röst. Deras sida kan du ha nytta av det finns forum också. Du kanske redan vet allt det här men jag säger det ändå . Bättre en gång för mycket än tvärtom.

Vilken intressant tråd! Jag måste berätta en sak och samtidigt fråga er.
Jag jobbar i en butik och vi har nyligt haft en långtidsparaktikant med aspberger och ADHD. Han lärde mig en del om dessa handikapp och jag såg plötsligt likheter med min chef, han som äger butiken. Nu känner jag mig säker på att min chef, som är dryga 40 år, har samma handikapp och det sämmer även på hans son.

Min chef är väldigt virrig, far runt, kan inte avsluta påbörjade projekt, kan inte komma ihåg saker, kan inte somna på kvällen men vaknar tidigt på mrgonen. Han pratar omkull kundena som frågar om en enkel sak - han kan inte svara rakt på en fråga utan maler på som om det var en föresäsning. Han är "obsest" av siffror och kan sitta med miniräknare och siffertabeller i timmar. Har sådär koll på sin hygien. Han kan vimsa runt en hel dag - men ändå inte få nåt gjort. Han kan helt tappa engerin och bara sitta på en stol och glo, är nere ibland och har ofta huvudvärk. Han kan inte säga nej till kunder, därför lovar han saker men sen kan han inte hålla dem, ofta för att han glömmer. Han kan inte kasta saker, allt måste sparas men han är dålig på att hålla ordning. Han själv ser det inte utan tror att han är jätteeffektiv, att han kan så mycket mer än alla andra och att han är jätteduktig. Vi har sagt att han glömmer saker, men han svarar att han ju kommer ihåg "en miljon grejer, så det är inte konstigt att han glömmer en enda sak". Fast han kommer inte alls ihåg en miljon grejer, det är bara han som tror det. Han glömmer konstiga saker, sånt han gjort ena dagen har han inte en aning om nästa dag, inte ens när han blir påmind vet han att han gjort eller inte gjort den sak man frågar om. Jag kan berätta mer, men det här är typiska symtom, har jag förstått nu, men tidigare inte vetat varför han haft.

OK, nu är frågan, hur får man honom att själv inse det här? Var kan han gå för att se om det här är hans diagnos eller ej? Han skulle ta det som en förolämpning om jag sa att han har asberger och ADHD och borde söka hjälp - men han själv skulle nog må bättre om han förstod varför han är som han är och kan börja leva livet lite annorlunda efter det. Han är begåvad och smart, otroligt snäll, men vissa saker är skitjobbiga för oss som har honom omkring sig. Man ser ju på honom att han inte mår bra, han är väldigt stressad och jag tänker att han skulle vilja få en förklaring till sin personlighet. Fast det är ju vad jag tror - jag vet ju inte och vill inte såra honom. Jag har varit anställd i 15 år och känner honom väl, men han är ju inte min bror eller min man. Jag fattar att om jag ska säga något så måste jag göra det rätt - annars blir det helt fel. Eller ska jag bara acceptera och låta det vara?

För det första är det skönt att se att ni alla behärskar namnet, har hört personer som JOBBAR med berörda människor kalla det "aschberjer"..

Asperger visar sig olika på tjejer och killar.

Killar är oftast lättdiagnosticerade, eftersom dom har symptom som vi känner igen från filmen Dustin Hoffmans Rainman. Dom blir ofta fixerade vid vissa saker, detaljer, intressen. Har sett några pojkar som totalt fascinerats av elfte septemberattentaten i Usa.
Inte avvikande? Nej, kanske inte, men efter ett års fascination, klippande av bilder, läsande av artiklar, ivrigt samtalande kan man lätt kalla det lite avvikande.

Killarna har ofta symptom som dessa: entonig eller spänd röst, ibland i ovanligt tonläge
obehagskänsla vid beröring. All slags lättare beröring som kramar, klappar, ofta kan duschvatten kännas som det gör ont. Att ta i disktrasor, baka bröd mm kan vara "äckligt"
Inget JAG dom förstår inte/ kan inte relatera till "mej själv" annat än "jag vill".
Inget eller nedsatt tidsperspektiv ingen klar uppfattning om kvartar, halvtimmar. tråkiga saker blir tråkiga efter tio sekunder, roliga saker kan fortsätta i timmar.
Sen mental pubertet Tonårskänslorna kommer ofta senare än hos andra killar, ofta i övre tonåren. det är ofta här depressionerna kommer. Plötsligt ser killarna att de är avvikande/känner inte igen sej. Människorna runtomkring har redan blivit vuxna och de blir ofta isolerade. Inga klasskompisar-
Svårt att få kompisar Aspergerkillar kan ha svårt att få kompisar, för dom har inte den sociala koden riktigt, att ge och ta. De förstår kanske inte meningen med att hälsa varje gång man möter någon, förstår inte hur man ger av sej själva.

Svårt med förändringar fasta rutiner är A och O. Här vill jag dock påpeka att i många fall har killarna jag mött klarat långt värre omställningar än föräldrarna tror är möjligt! Det gäller bara att presentera "det nya" på rätt sätt. I min mening är det för vanligt att man talar till killarna som om dom var små barn och daltar, vilket är helt off limits! Då får man en konflikt direkt. Tala till dom som om dom vore vuxna, förklara
"idag kommer en annan chaufför att köra bussen, Bosse är sjuk"

Jag har jobbat med ungdomar och flera Aspergerpojkar. Det har inte varit helt okomplicerat, men väldigt givande. Se på reklamsnutten på TV! Man fastnar lätt i att symptomen kan hindra och glömmer resurserna dom besitter.

Intressant det du skriver farbror Blå. Så mycket igenkännande, som det alltid blir när man läser om Aspergers Syndrom.
Man får inte glömma att man kan ha olika "grader" av AS så alla symtom kanske inte är tydliga hos alla.

Saknar vissa sociala koder. JA! Hela tonårstiden var en enda lång social isolering, speciellt eftersom min son inte blev diagnosticerad förrän han var 16. Ingen fungerande skolgång under hela högstadietiden och då försvinner snabbt de kompisar som fanns där. Och hur träffar man motsatta könet när man aldrig är ute bland folk???
Jag vet en specialskola i Helsingborg som hade sexualundervisning för sina elever och reaktionen hos tonårskillarna var "äckligt, kladdigt" mm, "nog ingenting för mig" sa en. En del väljer också bort detta även i mogen ålder.
Orolig och deprimerad. JA. Försök inte trösta och krama för då ryggar han direkt.
Bakar bröd gör min son, men är extremt noga med handtvätt. Annat kletigt är inte ok.
Enkelspåriga i sina intressen JA. Herregud JA. Det som är intressant kan man syssla med i timmar, dagar, veckor. Vänder lätt på dygnet just för att det som är spännande inte ger tid att sova. Under pusselperioder la han stora pussel över hela golven och hade inte tid att sova.
Mycket händig och skapande. Gjorde massor av komplicerade modeller till sina Warhammer, små "gubbar" i invecklade spel och gubbarna ska målas i detalj med penslar med bara några strån. Mycket självkritisk, det gäller att allt blir exakt som han vill.
Senare har det mest blivit tv och datorspel.

AS-ungdomar /vuxna är uppskattade anställda hos vissa t ex dator- och datorspel-tillverkare eftersom de är extremt uthålliga i det som intresserar dom och har hjärnor som tänker ur andra vinklar än de flesta andra. Kan "förutse" fel som andra inte ser. Vad jag vet är det speciellt i Danmark man tar till vara dessa speciella kunskaper. Där finns mindre företag som bara anställer folk med AS.

Vi hade kontakt med en underbar kurator på barnhabiliteringen. Hon sa att det oftast blir en markant förändring i tillståndet kring 25-årsåldern, att ungdomarna då "lärt" sig så mycket av vad andra gör och tycker är "normalt" att dom gör likadant utan att fundera så mycket över det. Min son är nu 23 och jag har märkt en fantastisk förbättring i hans tillstånd de senaste åren, så när han blir 25 märker kanske ingen annan av hans problem.

Sen kan man alltid diskutera vad som är normalt. Kanske är det vi andra som är annorlunda och deras tillstånd som är det normala? Bäst att tänka att vi alla är olika och inget är mer rätt eller fel än det andra.
Det som absolut ska poängteras är att det inte har något med intelligens att göra! Jag har mött okunniga människor som indirekt beklagar och det gör inte en mamma glad!

Vilken intressant tråd! Tack för alla välskrivna inlägg.


Hur gör man då för att trösta och ge stöd?

Precis!
Jag har en person i släkten som fått diagnosen AS och då får alla nåt gråtmilt i ögonen när dom hör det..

Sen det där med NORMAL..
Önskar vui kunde sluta värdera ordet!

Normen är det vanliga, dvs NOMAL= icke avvikande.
Utan att det betyder någon värdering alls.

Om man till exempel ser på vårt samhäller så är det normalt att

* Vara hetero
* vara född i sverige
*vara arbetsför
* bla
* bla
..

Risken finns dock att NORMAL blir ett ord som stöter ut och bort andra O-Normala.

Egentligen ett ord som inte går att använda om någon heller. :
-känner du Olle? han som bor i hyreshusen, du vet han som är normal?

Det är inte alltid så lätt ska jag säga. Ofta är stubinen kort och min son vill vara ifred när något går emot honom, stängde in sig på sitt rum när han bodde hemma och då kan man bara finnas till när han kommer ut igen och kanske vill prata. numera går det att prata ut om det mesta, men inte förrän han själv är redo.
Jag har sagt massvis av gånger att det finns bara två tillstånd hos honom: svart eller vitt.

Som andra har skrivit så är det väldigt skönt att läsa hur vettiga alla är om just Asperger och att ni kan så mycket.
Själv sitter jag i en liten annan ände än de flesta här verkar göra.
Jag mötte en kille, blev kär och vi blev ihop. Han är intressant, olik andra och väldigt skärpt. Han kan rabbla upp en massa fakta om de områden han är intresserad utav, men förstår inte att alla inte alltid vill lyssna på alla fakta. Han klarar av kroppskontakt, så länge jag inte håller fast hans armar. Han vägrar baka bröd, men älskar matlagning. Han var arbetslös och klarade inte av kontakt med människor en hel dag utan att bli fruktansvärt trött. Och så vidare och så vidare i all oändligthet. Ni ser nog vartåt det barkar.
Han fick sin diagnos tre år efter att vi blev ihop.
Han har fått en massa hjälp efter det och har numera jobb i halvtid på ett ställe som förstår vad asperger är för något. Och på den fronten har hans liv blivit mycket lättare. Vad gäller resten så har han alltid fått arbeta med att förstå folk och har själv fått lära sig att ordspråk inte är bokstavligt, att vissa uttryck inte är bokstavliga, att det finns något som heter ironi (vilket inte betyder att han inte missar sånt ibland ändå) och möter fortfarande en massa saker han inte greppar.

Vad jag försöker säga är att jag inte ser på min pojkvän som någon med Asperger, utan snarare ser jag en intressant människa där vissa drag hos honom kan klassificeras under en diagnos. Men det kanske är svårt att se det på något annat sätt när man blir ihop med en människa som senare får en diagnos för hans intressantare (och jo, ibland jobbiga) drag.

Det jag har lärt mig, som kan vara till hjälp, är att så fort han verkar det minsta osäker på vad jag menar så försöker jag förklara mig så logiskt som möjligt, ibland på en nivå som känns väldigt enkelt (som att tala till ett barn), åtminstone när det gäller att förklara sociala regler. Och för den delen så försöker vi ha så mycket kommunikation som möjligt.

Klarar inte någon av fysisk kontakt, så fråga hur du kan trösta personen. Det kanske handlar om hur man kramar, eller att man bara sitter bredvid.

Många kramar!

En dum fråga kanske, men hur tidigt kan man märka de typiska tecknen på AS?
Tycker ofta det pratas om att man var tonåring eller äldre när man fick diagnosen, men kan även barn diagnosticeras? Tänker att det kanske kan vara svårt att skilja på barns fascination av speciella ämnen (som dinosaurier eller tåg), och det intresse en person med AS kan visa för vissa ämnen. Eller är jag ute och cyklar ?

Min brorsas sambos son fick sin diagnos när han var i 8-årsåldern. Han hade nog ganska tydliga tecken redan då i och för sej.

Jag har hört "tidigast i 8-årsåldern". Rent generellt kan man säga så här, att om ett barn inte är kontaktbart alls när det håller på med en speciell sak så kan man börja misstänka AS. Det finns så mycket mycket mer som avviker från normen, så enbart det är ingen garanti för att barnet har AS!

Om beröring:

Min äldste grabb med AS/högfunktionell autism har problem med det. Lätt beröring är fruktansvärt obehagligt för honom, medans det går rätt bra med hårdare beröring.
När han var liten sa vi att han fick "ont utanför skinnet". Om han gjorde illa sig skrek han samtidigt som han tryckte rejält hårt på stället som skadats. Klippa naglar var ett rent h****te för honom - och oss vuxna. Ibland, när han inte kunde ta i något/någon utan att skada, måste vi tvinga honom - en höll fast, en klippte. Man kände sig som den värsta torterare...
Jag "tränade" honom i beröring: frågade om det var någon särskild del som var känsligare för vanlig beröring (det var ryggen för hans del). Flera gånger varje dag hade vi en stunds berörings-träning och med tiden vande han sig så att det blev lite mindre obehagligt. Sedan han flyttade till egen lägenhet och vi inte träffas så ofta har det blivit värre...men han vet vad som väntar när morsan kommer

Vi märkte inget annorlunda med vår son förrän det började bli strul med skolgången kring 12-årsåldern, men då var det mycket annat också som blev besvärligt.
Sen när han fått sin diagnos och vi läst på och gått på föräldrainfo och annat så var det mycket som klarnade och i efterhand har vi ju förstått att det fanns en del tecken tidigare också, men vi förstod dom inte då.

Flickorna är mycket svårare att diagnostisera, dom får inte samma "nördsymptom" ( tolka mej rätt nu, jag menar att en nörd är en som blir besatt av specialintressen..)men är ändå ensamma och isolerade

Dom kan var högfunktionella, eftersom man i skolvärlden förväntar sej att flickor ska vara duktiga, läsa sina läxor och sitta tysta. dessutom har många fördomar om flickor att de kan ändå inte umgås i grupp, så det är bara "bra att Lisen inte umgås med dom där stökiga flickorna".

Felaktigt tolkas detta ofta som att flickan i fråga är mognare än sina kamrater, vilket inte alls stämmer.
Vem tycker förresten att det är jäättekonstigt om en tjej inte vill vara med på gymnastiken och byta om med dom andra? Hur många gånger kan dom slippa, jämfört med en kille i samma ålder innan nån anar oråd?

Innerst inne är flickorna ganska ensamma och får sällan riktiga vänner i samma ålder.

Detta är ju dessutom kännetecknande för AS, att vara väldigt intresserad och social med vuxna, men att ibland helt sakna kontaktytor gentemot de jämnåriga.

Vi soms er dom bara ibland, släktingar, lärare, ridlärare .. förstår ofta inte problemet. Ser inte att det kan ha våldsamma utbrott hemma, med självskadebeteenden och psykosliknande stunder.

Forskningen på AS måste ta fart och det fort!

[email="http://www.asperger-skolor.se/gymnasium.htm"]specialistskolor[/email]

Jag har inte mycket erfarenhet av flickor med AS, mer än vad en pappa berättat,
men du har så rätt i vad du skriver!

Min brorson har Asperger och fick diagnosen i tidiga tonåren. "Vi andra" i familjen har dock alltid tyckt att han har varit udda, sett att han inte varit helt ok i alla lägen. Just det hör med beröring är ju en sak, det där med fixering en annan...
Han fick i alla fall komma till en speciell klass och har utvecklats enormt, nu märker man det knappt om man inte vet om det! Så framtiden ligger helt klart framför honom!

Farbror Blå, intressant det där med flickorna... Systern till brorsonen är väldigt brådmogen så frågan är väl om hon inte har en släng hon med. Det finns ju grader...

Forskningen när det gäller As med flera funktionshinder inom Autimsspektrumstörningarna är faktiskt ganska avancerad.Problemet är att få ut detta till berörda ,som skola ,FK med flera som ofta visar en förfärlig okunkap inom området.Som ni redan sagt är detta ett funktionshinder, men så är att behöva glasögon.Ett väldigt vanligt funktionshinder....
När jag har en elev med denna variant av personlighet försöker jag se var de starka sidorna finns, ofta iq över medel ,145 är inte ovanligt, ofta väldigt precisa, men lätt uttröttbara om det inte är organiserat i omgivningen osv. med schema tider, var hur o när osv.
Somliga kan ha en fallenhet för att bli tex purser-den som basar över flygvärdinnorna -just för att allt i ett litet utrymme som ett flygplan är.. och tar fram just deras styrkor.Andra blir utmärkta egna företagare.
Alla av oss går att diagnostisera om vi vill det.
Läkemedel kan hjälpa om man inte får dem är det inte ovanligt med självmedicinering" i form av alkohol eller droger av olika slag.Okunskapen om detta är skrämmande och ger många men för livet.

Ibland undrar jag om inte jag också har Asperger, jag har en del av symptomen men inte alla. Det skulle förklara en hel del av mina problem...

Ja du Huggorm, allt finns det ju grader på.

Och om man vill så kan man nog placera sig i vilket fack som helst, beroende på vilket humör eller situation man är i förtillfället.

Jag menar absolut inte att förringa din undran och ev självinsikt. Jag menar bara att ibland ska allt katalogiseras/kategoriseras bara för sakens skull och att man sedan har "rätt" att skylla världen och samhället på alla fel och brister man själv har.
Hoppas du förstår hur jag menar... För jag menar inte alls något ont, bara vill påpeka risken med att för snabbt prognosticera sig själv eller någon annan.

Jag förstår hur du menar, och jag har själv alltid tyckt just så. Men när jag läser den här tråden känner jag igen mig i nästan alla exempel som bland annat Eva i Skåne och Farbror Blå räknar upp. Det är nästan kusligt.

Lorna Wing en forskare på AS sa en gång .. koka ner alla män som en reduced fond då har du AS
Därför är flickor med AS så svåra att se.....

Här finns bra information: Aspergers syndrom
Mvh
Fenja

Under min aktiva lärartid hadej ag läraransvaret för flera elever med div bokstavsklassifieringar. Deflesta var mycket framstående i ämnen där de kunde vara kreativa och fick vara det. En av norra Sveriges duktigaste Macfreakar gick hos oss. Visst var det problem och bekymmer i andra ämnen men han hjälpte oss lärare i en famlande värld till rätta. Notera att när Medieprogrammet startades så var det bara en vision från de beslutande myndigheterna och de stackars elever som fanns landet runt kunde möta vilken pedagogik och målsättning som helst.

Åter till Aspergers. Det bedrövliga är den stämpel som drabbade ungdomar får på grund av sin sjukdom/handikap eller vad det nu kallas. En av de eleverna renderade mig väldigt otrevliga kommentarer från vissa kollegor.(eftersom de testat ett eller flera gymnasieprogram och det inte hade fungerat).

Men idéväckning och tydliga, nåbara mål hjälpte dessa ungdomar frammåt. Senaste fallet var med i Överböle när Jesper tog hit sin klass (ombyggnad pågår på skolan). Grabben vaknade plötsligt till levande och intresserad genom en granne som via sin gamla militära kokvagn fixade middagen. De fann varandra direkt och det hjälpte så mycket att han deltog i flera "kompisskapande" aktiviteter. Coincidenter men ibland är de viktiga.
En annan elev levererade ett bokmanus på till en början 200 sidor manustext. Sedan kom 20 till 40 sidor i veckan. Ärligt talat orkade jag inte läsa allt men skummade så jag kunde kommentera hans blivande roman.

Stöd och accept är viktigt.

För den som undrar över ifall h*n har Aspergers Syndrom eller liknande kan göra en liten test här. Det kan ge en liten "fingervisning" åtminstone.

Nu har jag läst en massa om Aspberger, och jag har inte längre minsta tvivel om att jag har det. Tänk om man hade fått reda på det redan under skoltiden, vad mycket enklare livet hade varit. Nu har jag kämpat i tjugo år för att fungera som andra, men naturligtvis aldrig lyckats eftersom det hela tiden varit omöjligt. Nu vet jag åtminstone förutsättningarna, så nu kanske jag lyckas lite bättre i framtiden.

Jo, ibland går det att klara sig hjälpligt men det beror lite på hur kraftiga symtom man har. Att kunna inse att man har AS är bara det en framgång. Själv har jag liten släng av det man inte så mycket att jag skulle kunna få en diagnos fastställd. Symtomen som Farbror Blå räknar upp passar alla in på mig men oftast i mycket liten omfattning. Jag gillar tåg exempelvis men inte mycket att jag är en nörd. En nörd skall kunna rabbla siffror och nummer, som det finns mycket av inom järnvägsvärlden, men jag har närmast sifferafasi. Försöker jag komma ihåg ett loknummer ramlar det obönhörligen bort om jag ser ett annat loknummer.

I Eva-Helenes test fick jag 9 poäng så jag har TROLIGEN inte AS men är inte helt ren.

Kan man ärva bokstavs problem? och är det bara en del som har det som ett handikapp dvs finns det olika skalor? själv så vågar jag inte att göra testet.

Åtminstone aspergers är ärftligt. Och visst kan man vara olika hårt drabbad. Jag är inte heller något extremfall, men det räcker för att ha format hela mitt liv

Adhd kan ärvas har jag fått höra, jag har själv Aspergers och Selektiv Autism men kan ju lägga till några sajter till, ni har ju redan tipsat om det mesta.
http://www.medalgon.se/ Massor med föreläsningar.
http://www.cortexutbildning.se/ Kat-kitt och annat som min styvmamma håller på med.
http://www.attention-riks.se/ Skolor och en massa till.

Dyskalkyli, motsvarigheten till dyslexi för siffror, kan det vara ärftligt?

Ja det verkar som om dyslexi har ärftliga komponenter, så varför inte?

Jag är däremot lite försiktig, eftersom jag stötte på en del av dessa problem när jag jobbade i skolan.
Stötte på föräldrar, som när vi talade om barnens problem kunde säga " ja , ja jag fattade då inte heller nånting av det där med matte/ grammatik/stavning när JAG gick i skolan och se på mej, jag klarade mej bra"

Så att signalen till barnet blev " men skit i det där" istället för " ja det där har vi lite svårt för, då det får vi jobba lite EXTRA med"
En fd svåger haar dyslexi och han är närmast förbannad på lärarna som tog sån hänsyn tillallt att han inte lärde sej uppskatta läsning förrän i vuxen ålder. Gäller ju att kompensera också.

Visst har en dyslektiker mycket svårare för läsning, stavning och skrivning m m m m, men då behöver ju den peraonen också ÖVA mer, eller hur? En liknelse skulle kanske vara en strokepatient, som förlorat en del av styrkan i vänsterben. Antingen så får personen slippa allt som har med gående att göra, eller så hjälper man personen att träna UPP förmågan igen, så gott det går?

Ang Asperger igen.
Koncentrera på dina STYRKOR, inte dina svagheter! Vad är du bra på?

Både svärmor och min man har dyskalkyli. Kan hända är det en slump, men jag tror inte det.
Angående detta. När maken ska bygga något får jag alltid mäta allt. Han har lärt sig att det blir dyrt annars.

intressant läsning, har en bekant med AS. En mycket trevlig tjej. Hon säger själv att hennes problem, mest är att hon inte förstår,halvuttalade frågor. Man måste vara mycket tydlig.med vad man vill eller önskar få reda på.Däremot kan hon förklara för mig, saker som jag inte förstår( vända på saker så att jag fattar) saker som jag undrat över i många år. Så om jag är normal eller hon.... det är en fråga , ????
Hon säger om de flesta hade AS , då hade det varit normen man hade utgått ifrån. Hade då vi andra varit Inte normala då??? ....
i har talat mycket om detta, hon har svårt för vissa saker. Men jag har svårt för andra saker. men vad då????????

Ja. ADD, ADHD och Aspergers Syndrom är alla till viss del ärftliga. I en familj kan det se ut så: en man med AS, 3 av hans barn och syskonbarn med AS (med eller utan ADD/ADHD), något/några barn i 3:e generationen med AS, ADD, ADHD.

Det är dessutom inte helt ovanligt att någon som har AS även har ADD eller ADHD. I dom fallen är det vanligtvis så, att först när individen med ADD/ADHD har fått medicinsk hjälp går det att diagnosticera AS.

Det är iaf vad jag har erfarit, både inom min egen familj och i vänners och bekantas familjer.

Och förresten - ta testet du, det är inget att vara rädd för! Skulle du få resultatet "drag av" eller "troligen har" så vet du då iaf om det, bättre än att gå och misstänka eller "vara rädd för" att ha någon form av neuropsykiatrisk "avvikelse". För min ena son var det närmast en befrielse att få diagnosen. Han fick dessutom tillgång till den hjälp och det stöd som han behövde för att klara skolan och vuxenlivet på ett bra sätt.

Du har rätt emma ,som jag sa till min dotter, om samhället tar människor som dom är, det låter så fint i skolan att det är individuellt och barn ska läras sej därefter
men om det var sant så skulle det inte finnas någon bokstavskombination
om alla fick den hjälp som dom behöver utan en massa utredningar ,alla är vi ju olika eller hur, sen naturligtvis så kan ju en diagnos vara bra, jag hoppas att ni förstår vad jag menar

Ja, alla skulle duga som de är.......... men det är ju en utopi

Det är inte helt lätt att leva som aspergare nu för tiden när det sociala kompetens hela tiden blir allt viktigare. Vill man komma någonstans så räcker det inte att bara vara duktig på det man gör, man måste smörja chefen också. Och det är rätt svårt när man inte helt förstår det sociala spelet

Är det någon här med aspergers som är förlamande trött och har fått hjälp för det

Inte fått hjälp, men jag har alltid varit oförklarligt trött. Sovit på lektioner, sovit på fikarasterna, till och med somnat på arbetstid

Har asperger och autism och mutism, kan sova hela dagar ibland
Har nästan alltid varit som effektivast på kvällar och nätter, men det senaste halvåret har dygnsrytmen kommit, tack för det för alla de svaga sömntabletter man fick funka ju inte
Ibland kan jag vara uppe i 2-3 dagar och kanske bara sova 3-4 timmar då men det är ju så, våra hjärnor funkar inte som andras, många konstnärer och andra har ju haft asperger, Einstein och Van Gogh bland flera ^^
Jag gillar det mest för man tänker utanför ramarna och kan komma på helt otänkbara saker, som när jag var lietn jag måla hela mitt rum och mitt skrivbord tom. taket i helt olika mönster och färger och teckningar, allting flöt så fint =)