Väldigt långt bort från alla odlarämnen, jag vet, men här finns ju mycket klokt folk som levt mycket - eller vad man ska säga

Så här är det: Jag har ju varit sjukskriven i drygt ett år sedan jag brakat in i väggen med högsta fart. Så sakteliga börjar jag ju hitta tillbaks till livet igen, men är långtifrån bra. Hursomhelst så tänker jag ju en hel del på framtiden.Jag är ju socionom och har alltid älskat mitt jobb - men jag börjar att bli mer och mer tveksam till om det är rätt för mig. Dvs om arbetsglädjen uppväger arbetssmärtan

Hur är det med er andra - är det någon som helt har bytt inriktning i sitt yrkesliv? Hur har det funkat?

Är det någon som har bytt och sedan bytt tillbaks igen??

Snälla, hjälp mig att fundera vidare... Jag går liksom vilse i mina egna tankar och anhöriga och kollegor kan av naturliga skäl inte ge så mycket hjälp. (Anhöriga säger - gör nåt annat, eftersom de är oroliga för mig. Kollegor och chef säger : kom tillbaka, du behövs hos oss, du är duktig osv...)

Hej Kryddan! Detta är du verkligen inte ensam om, det kan jag lova! Jag tycker du ska göra som [/I]du känner för, det som känns bäst i hjärtat för dig. Om din arbetsplats gjorde dig sjuk och ledningen resp facket inte brytt sig är frågan om du borde söka dig bort från den arbetsplatsen? Vem vet, kanske du ska prova ett nytt vägval i livet också? Om du känner att du vill plugga, kanske du ska söka in på universitetet? Fundera över hur [I]just du vill ha det i framtiden. Jag har själv inte upplevt just detta, men däremot att ställas inför olika vägval av andra skäl.
/Ann-Louise

Jag gick också långtidssjukskriven för många år sedan. Efter ett tag insåg jag (och försäkringskassan) att jag var tvungen att omskola mig. Men till vad?! Hade turen att bli inskriven på AMI där jag fick göra massa olika anlagstester, prya på många olika arbetsplatser och fick prata med både yrkesvägledare och psykologer. En dag var jag på ett tryckeri och praktiserade och insåg att jag hamnat precis rätt! Började plugga och har sedan 20 år arbetat som grafiker!

Förmodar att AMI inte finns kvar nu för tiden men det finns kanske nåt liknande ställe som försäkringskassan kan tipsa dig om. Dom är väl skyldiga att hjälpa dig.

Tycker inte det låter som en bra idé att gå tillbaka till ett jobb som du blivit sjuk av. I så fall ska du kanske byta arbetsuppgifter helt och hållet.

Lycka till!

Ang Lolos inlägg, så förstår jag inte varför du lägger en ev skuld på facket? för vilka är facket på en arbetsplats, jo det är alla medlemmarna där, dom väljen sin egen klubb, och är man ej nöjd med det så väljer man andra människor. Dessutom så är det ej facken som driver företagen utan fackets uppgift är att värna om dom svaga.

Tja, Andersen, livet är ju inte alltid så enkelt. Jag har bara arbetat på min nuvarande arbetsplats en kortare tid och var egentligen sjuk redan när jag började där - hade bara inte tagit till mig det riktigt. Så gick det som det gick. Jag har mest gott att säga om min nuvarande arbetsplats, de stöttar så gott de kan.

Min tidigare arbetsplats var ett klassiskt "köra slut på folk ställe". Alldeles för få fick göra alldeles för mycket och för svåra saker alldeles för tidigt i sin yrkesbana. Själv var jag oerhört fackligt aktiv för att försöka göra arbetsmiljön bättre. Facket kämpade på i en motvind av guds nåde och nådde väl vissa framgångar om än inte tillräckliga.

..sen är grejen att jag inte är ute efter att lägga skuld på någon.. Visst beror mitt nuläge till stor del på en tidigare orimlig arbetssituation - men också på mig själv. Lägger för mycket av mitt egenvärde i det jag presterar och har inte särdeles hög uppfattning om mig själv. Kombinationerna taskigt jobb och taskig självkänsla är nog inte helt ovanlig bland utbrända skulle jag tro.

Nej, ingen skuldbeläggning alltså, bara ett sökande efter vad dom är "meningen med tillvaron"

Tar gärna emot fler synpunkter!

En del av meningen kan ju vara att ha ett arbete som INTE innebär att man är totalt utpumpad vid arbetsdagens slut -utan även orkar med trevligheter som Trädgård.
Efter 15 år som sjuksköterska med vub i Psykiatri, de sista åren arbetade jag bara inom sluten psykiatrisk vård - bytte jag jobb-studerade vidare till vårdlärare -ett yrke som jag trivs mycket bra med. Även om det också är krävande på sitt sätt.
jag önskar dej lycka till med ditt nya vägval !!
De erfarenheter du har från ditt gamla jobb -kommer du ha nytta av nu
-Vilket nytt jobb det än blir

jag ska bli rockstjärna eller brandman

Är 42 år och vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor !
Eller om jag ens vill bli stor ?!

I sökandet efter meningen med livet kanske det är en väg att fundera över vad som gör dig glad.När känner du att du trivs med vad du håller på med? När tycker du att det du gör blir bra? När tycker du att du får uträtta något som känns meningsfullt för dig? Har du svar på dom frågorna kanske det sen går att fundera vidare på vilka jobb som skulle kunna låta dig utveckla dina talanger. Det kanske inte alls ligger i närheten av vad du tidigare gjort eller utbildat dig till. Men jag tror att om man ska byta inriktning i livet så kan det bli bra om man utgår från sig själv och inte från vad andra anser om en. Låt det ta den tid som behövs för att komma fram till något du känner för. Och lycka till. Eivor på Väddö

Jag höll på att ta livet av mig på ett amerikanskt företag för många år sedan. Innan man började tala om utbrändhet. Men jag var stark nog att lyfta mig själv ur den självutplånande situation jag hamnat i. Det kostade, det höll på att kosta mig livet.

Idag uppmuntrar jag alla som känner att de inte orkar med sin fritid, för att de knappt orkar med jobbet, att byta jobb. Illa kvickt!! Ett jobb är bara ett jobb! LIVET är viktigare!

Om jag inte hade ett så förbaskat kul jobb som jag har idag, skulle jag ha kastat mig in på universitetet och läst botanik. DET ångrar jag att jag aldrig gjorde. Man ska passa på att studera medan man kan. Kunskap ger makt! Och glädje!

Jag var långtidsjuksriven i två år. Det känndes hopplöst att komma tillbaka till arbetslivet. Försäkringskassan ville hör och häpna förtidspensionera mig. Jag vägrade.
Sedan fick jag lönebidragsplats. Men då förutsätts att man bara skall tjäna 13 500 på heltid. Den lönen hade jag svårt att leva på. Dessutom så tyckte jag att arbetgivaren utnyttjade mig. Jag var helt enkelt bara billig arbetskraft och arbetsmiljön var dålig. Jag bönade och bad att bli uppsagd. Arbetsgivaren talde då om för mig att jag skulle inte klara mig och att jag skulle vara tacksam osv.

Jag bröt mig loss ändå. Startade egen firma. Konstigt nog klarar jag mig alldeles utmärkt. Kostar inte samhälllet en massa pengar i lönebidrag heller.
Nu kan jag själv styra min arbetsmiljö, min arbettider och arbetsbelastningen. Jag väljer vem jag vill jobba med och livet känns riktigt bra. Inkomsten är högre också.

Vad jag vill ha sagt med det här? Tänk fritt och låt ingen påverka dig. Gör det som känns rätt i ryggmärgen.

Det är ungefär som när man skall göra ett nytt kök. Släng ut alltihopa och tänk fritt. Om man låter spisen och diskmaskinen stå kvar pga av fläkten och avloppets placering så kommer det nya köket att se precis likadant ut men med nya köksluckor.

Det krävs hundra ideér för att hitta en bra idé. Man måste låta tanken vandra rejält för att hitta den där hundrade guldkornet.

Låt aldrig någon i omgivningen sätta begränsingar för din eventuella revolution. Kör hårt. När jag var som sämst i ryggen och ständigt gick på kryckor så fanns det så mycket jag ville göra men alla sa att jag inte kunde så till slut trodde jag dom. Men jag hade en kompis. Hon sa så här.
Om det är en and som inte kan simma, inte flyga och inte gå, hur kommer den över floden till andra sidan när alla andra änder flyger iväg.

Jag funderade rejält och kom inte på någon lösning. Men Lena min kompis hon log lite underfundigt och sa: Jo du, den skiter i vad andra tror och så flyger den ändå.

Kör hårt, det finns så mycket inne i dig som är användbart. Du har mycket reservenergi som kommer att förnyas av sig själv om du kommer rätt i tillvaron. Det är ungefär som kärlek. Får man kärlek så har man mycket kärlek att ge. En förnyelsebar energikälla. Tillfredställelse är också en förnyelsebar energikälla.

Jag skickar lite framtidstro och energi till dig

Kvällshälsningar

Bettson

Bra skrivet Bettson! Mitt råd är att ta vara på Bettsons ord, låt dom sjunka in. När du väl fått ny kraft, vilket du kommer att få, tycker jag att du ska kontakta en s.k. karriärscoach. Det kostar några kronor men du får proffesionell hjälp att finna din väg. Lycka till!

Håller med, men angående karriärscoachen: Många fackföreningar håller med sådan kostnadsfritt!

Hej
Har helt och hållet bytt inriktning på mitt arbetsliv, utbildade mig i fem år för att komma ut en alla tiders lågkonjunktur. Har dessutom dragit på mig en sjukdom som gör att jag inte kan gå tillbaka till mitt tidigare yrke. Men, jag har insett att jag inte kan oroa mig för morgondagen, den lär komma i alla fall...
I stället försöker jag tillvarata dagen och se det positiva, odla, planera min trädgård och annat jag inte tidigare hunnit med men som jag velat göra. Kort sagt leta fram det jag är bra på. Det är inte helt lätt om man är ovan, men med övning så...

Vad jag ska bli när jag blir stor vet jag inte, så stor lär jag aldrig bli....
lycka till/sollan

Jag har hela livet också frågat mig "vad ska jag bli när jag blir stor?" Under tiden har jag jobbat i 30 år. Någonstans ligger det ett dolt mysteium. Är det:

Att man inväntar ett tillstånd hur det ska bli att bli "vuxen"? När börjar livet? Under tiden man funderar och inväntar nånslags förändring föds barnen, föräldrar går bort, man skiljer sig och gifter om sig, skaffar sommarstuga, åker på semester till Österrike, bästa vänninan får cancer, börjar sjunga i kyrkokör...Den enda gången jag har känt mig vuxen var när jag var 15 år och började röka.

Att man skjuter upp livets början till ett "sen". När barnen är stora ska jag...när jag har gått ner 30 kilo ska jag...när vi har sålt den här stora villan och fått en smart lägenhet inne i centrum ska jag...när jag har fått in min gamla mamma på hemmet ska jag...när jag har tagit körkort ska jag...när jag har skilt mig ska jag...Kanske är det livet ur ett kvinnligt perspektiv, att allt annat måste först fixas innan jag kan få utrymme till mina egna önskningar och ett "eget" liv.

Men det gäller att förstå innebörden att livet är allt emellan att plocka upp bajs efter hunden till att se sina barnbarn börja gå. Det låter så förbaskat banalt och självklart, men varför är vi så många som grubblar? Och väntar på att ett slags metarmorfos ska inträda när vi ska bli vuxna och när livet ska börja?

När det sen gäller att våga byta yrkesbana är det förbundet med samma vilsenhet som alla vägval i livet - att flytta, att bli förälder, att skilja sig...idén bearbetas länge innan man vågar sätta ord på den. När man väl börjar prata öppet om det är halva resan redan gjord. Man testar egentligen bara hur omgivningen reagerar när man presenterar sina nya planer och man kan bli bestört när folk är negativa och inte stöttar en. Men då är det viktigt att man håller fast vid sina planer och ge de andra tid att vänja sig vid idén.

Jag är absolut inte mäktig att ge andra människor råd i val av arbete. Det jag kan känna är att dessa val är så förbundet med konvensioner om vad som är: lämpligt, fint, manligt/kvinnligt, prestigefyllt, smutsigt, lågt, akademiskt osv. Det finns ju yrkesbyten som inte ställer till så mycket oreda: som när läraren blir bibliotekarie eller kocken blir servitör eller kuratorn blir invandrarhandläggare. Men när piloten blir fåruppfödare på Gotland, när taxichauffören blir neurolog, furiren blir barnmorska - då krävs det mod! För här bryter dessa personer mot en massa "naturlagar".

Du får ställa dig frågor som: är det vettigt att bo kvar i Stockholm? är det viktigt för mig att ha ett akademiskt yrke? Vad är det västa som kan hända om jag vill jobba som:trädgårdsmästare, hudterapeut, öppna hunddagis eller kafé? För varje vinst man anser att man får innebär också en förlust av någonting annat. Vilket är viktigast för mig i framtiden?

Min egen erfarenhet av ständiga val är att jag då och då tänker tillbaka "Om jag inte hade gjort detta, hade livet varit bättre då? Hur hade jag varit om jag hade stannat kvar?" Och jag tycker alltid att mina val att bryta ny mark har varit dom rätta. Om nu det kan vara till någon vägledning.

BRA skrivet Eva.

Instämmer till 100%.

Man skall inte skjuta upp nånting tills morgondagen, och man skall aldrig tro att man inte klara av att göra en det ena eller andra.

Vad jobb beträffar tycker jag, som har haft MÅNGA olika jobb genom tiden, att OM man har känt att detta jobb är inte bra för mig så skall man inte gå tillbaka, för det kan vara en slags återhämtning i sig att kunna upptäcka att man kan andra saker än dom man trodde sig kunna. Oc har man varit utbränd så kan det räcka med att man TÄNKER gå tillbaka så blir man trött.

Jag tycker att det är "bara" ett jobb, och att man kanske inte skall tycka att man lever för att jobba, utna jobbar för att kunna leva...

Hoppas att det löser sig.

Annchapanncha

Hej Kryddan!
Livet är, sannerligen.
Jag ser att du (också)bor i Stockholm. Som sjukskriven med anställning så har man möjlighet att få bra stöttning via Arbetslivstjänster. Jag har själv erfarenhet av dem och de är professionella. Det är skönt att bolla med någon som man inte är i beroendeställning till, jag jämför då med arbetsgivare och försäkringskassa som det är lätt att känna mer eller mindre outtalade krav ifrån. "Tjänsten" från Arbetslivstjänster måste ju som allt annat i vår "köp o sälj"-offentligssektor betalas. I mitt fall delade arbetsgivare och försäkringskassa på kostnaden.
En annan sak, om du inte redan nu har en personlig kontakt med ditt fackförbund så tag den nu. Den kan vara bra att ha "inarbetad" i ett senare skede.
Hoppas att det ska gå bra för dig! Det är svårt att hamna "på andra sidan" när man arbetat som professionell "hjälpare". Otroligt mycket att bearbeta bara att hamna i sitsen som sjukskriven förutom att må dåligt.
Själv blev jag "utbränd" eller snarare "vidbränd" för ca 7 år sedan. Så här efteråt är det lätt att vara efterklok. Hade jag vetat vad jag vet nu så hade jag inte naglat mig fast vid mitt arbete och min arbetsplats, på olika sätt sökt kämpa mig tillbaka till det/ den. Jag hade lagt om inriktning direkt och satsat på något nytt. Nu är jag arbetsför/ och arbetslös på halvtid och det har inte alls på något sätt blivit som jag hade trott från början då för 6-7 år sedan. Bättre eller sämre. Tja, både och!
Jag valde och har haft ekonomisk möjlighet (stöttande familj) att gå i psykodynamiskt inriktad psykoterapi som jag avslutade för ca 2 år sedan.
Tyvärr är det ju svindyrt men har man minsta möjlighet så ger det något för livet. Via ST:LUKAS går det att få till hyfsat pris då de har terapeuter under utbildning ( om du skulle vara intresserad).
Stor kram till Dig Kryddan!
"i våra svagheter blir vi till som människor"

Nog hade jag rätt i att det finns mycket klokt folk på Odla
Tack alla som tagit er tid och delat med er av tankar och erfarenheter!! Jag tar dem till mig och kör dem ett varv i "processorn"

Jag har aldrig varit särskilt duktig på att göra saker jag mår bra av och jag börjar ju mer och mer granska mitt yrkesval. Länge hade jag ett slags mantra som lät ungefär "Om folk måste leva med sitt elände måste jag ju klara av att jobba med det". Som om jag hade någon slags skuld till världen att arbeta av. Jag har faktiskt börjat i terapi - och terapeuten ställde efter en tid frågan: "Är det förbjudet för dig att må bra när andra mår dåligt?" Den skruven tog . Vem tror jag att jag är egentligen?

Jag vill må bra och jag vill ha ork när jag kommer hem - vill orka vara en bra fru, vän, dotter och syster. Hur jag ska komma dithän vet jag ju inte riktigt än men jag ska försöka följa Bettsons råd, så gott jag kan...

Eva! Du är bara helt underbar! Du satte fingret precis på pricken, som vanligt!
Jag har arbetat som sekreterare i en himla massa år, medan tiden gått och jag halvt om halvt funderat på vad jag EGENTLIGEN vill göra. Varit arbetslös i omgångar men alltid sökt nya likadana arbeten...för det är ju det jag kan. Tror jag. Efter att ha hamnat i arbetslöshet igen bestämde jag mig för att starta eget. Jisses så nervöst och läskigt! Jag körde i ett halvår och insåg att det är inte jag. Nu är jag arbetslös igen men stolt över att jag testade och hittade mina gränser. Nu har jag dessutom börjat fundera på att återvända till sjukvården som jag lämnade för 20 år sedan, dock på ett annat och nytt sätt. DET känns som om jag tänkt rätt och nu ska jag bara se om det löser sig på det sätt som jag vill. Jag går alltså tillbaka till ett låglönearbete utan vidare status istället för att fortsätta harva med ett "finare" arbete som jag inte trivts med. Man ska följa sitt hjärta, oavsett vad andra tycker att man bör eller ska eller passar till.

Precis vad jag kallar att tänka fritt. Att tänka fritt utan begränsingar och att tillåta sig tankar man förkastar utan att känna misslyckande, det är verklig frihet.

Det är först när vi tillåter oss att tänka fritt som vi kan fatta de beslut som är riktiga för oss.

Vi har lite dålig träning i det förfarandet.

Bettson
Med träningsvärk ibland