Vi stod på samma ställe som jag när jag tog den här bilden. Lodjuret passerade från höger till vänster mellan staketet och den rödmålade pallkragen som syns en bit bortom staketet.
Det lunkade långsamt fram och försvann utom synhåll bakom huset. Först fattade jag inte vad det var, utan tänkte rådjur, men sen slog det mig vad det var. Det känns fortfarande lika stort att ha fått se ett av skogens skyggaste djur på så nära håll. Blir lite euforisk när jag tänker på det.

Det var större än jag hade föreställt mig. Vi har haft lodjur i trakten i många år så jag hoppas jag får se det igen.
Tur att jag hade ett pålitligt vittne, som fick uppleva samma sak, men hon blev nog mest orolig för sina tre katter, som är byns råttfångare.

Lynx lynx
Den här nilden har jag lånat från Nordens Arks hemsida:
