Jag har berättat i en annan tråd att min älskade Mollis gick bort hastigt i tisdags. Hon lämnar efter sig oss ledsna tvåbeningar men även två av hennes ungar som nu är tio år, tjej o kille (tack gode gud att jag har dem). Killen har alltid varit en "Mollisgris" och han verkar vara lost nu när hon inte finns längre, han går runt och letar efter henne, sitter på hennes utkiksplats och väntar på att hon ska komma, sitter vid kattluckan och väntar osv. Jag vet att man inte ska överföra mänskliga känslor på katter men det känns verkligen som om han saknar henne, det första han brukade göra på morgonen när hon vaknade var att springa fram och pussa lite på henne och prata lite, nu sitter han framför kattluckan och spanar på morgonen. Det känns så ledsamt. Visst kan väl katter sörja?

När jag fick avliva min svarta honkatt blev den röde hankatten ensam. Han blev fruktansvärt jobbigt, gick efter mig och skrek hela tiden, han har aldrig varit sån varken före eller efter. Jag är övertygad om att han letade efter henne och saknade henne. När jag inte stod ut längre skaffade jag en kompis till honom, en begagnad vuxen hankatt. De är bästa vänner och gör allt tillsammans. Fast den nye är lite mer självständig, men den röde trivs verkligen inte som ensam katt.

Klart att även våra husdjur känner saknad när någon i "flocken" försvinner!

Jag är övertygad om att djur sörjer, iallafall saknar. Det gör till och med mina små gerbiler, så katter gör det helt säkert!

Självfallet sörjer även katter

Visst sörjer djuren varandra när någon försvinner ur flocken.
Mvh
Fenja

Sörja, vet jag inte, SAKNA är nog ett bättre ord.

NATURLIGTVIS saknar husdjur de individer (även människor, kanske ?) som "försvunnit", speciellt om de haft något slags positiv kontakt med varann.

Saknad är absolut lika svår och jobbig som sorg !!!
Kanske speciellt med djur, eftersom de inte fattar VARFÖR kompisen inte finns i närheten längre ...

Edit; felstavning

Dom katter jag haft genom åren har varit väldiga vanedjur och inte uppskattat att man gjort några förändringar vare sig det gällt ommöbleringar eller att personer försvunnit ur deras tillvaro. Som exempel kan jag nämna katten som vi har nu som inte vill äta när jag är borta, som stirrar ut andra personer som behagar slå sig ner i "vår" soffa där bara katten och jag får sitta, enl hans förmenande. Tror kanske inte heller att det är direkt sorg dom kan känna, snarare känslan av att någon rubbat deras cirklar som är svår att acceptera och säkert nog så jobbig för dom.

Jo, så är det nog! När min sambo dog för tre år sedan så blev Amanda (min äldsta katt) så orolig. Hon sprang upp och ner i trappan till andra våningen och jamade. Ville ut och in genom ytterdörren hela tiden. Hon hade ingen ro att äta eller kanske ingen aptit. Det hängde i rätt länge innan hon så småningom lugnade ner sig.

Ditt förändrade beteende kan ju också ha bidragit till att göra henne osäker, de är så duktiga på att avläsa kroppsspråk och sinnesstämning.

Så kan det också vara, men sambon och Amanda hade ett innerligt varmt förhållande till varandra.

Klart hon saknade honom, det kan ju vara både och menar jag.

Våra katter har verkligen reagerat--när nå´n av dem gått bort!

Kalla det sorg, kalla det saknad, men symptomen är i vart fall mycket lik det som drabbar människor med sorg. Så jag kallar det sorg eftersom det är vad jag ser.

För många år sedan fick en av våra honkatter en riktig katastrofkull. Två ungar fick avlivas vid födelsen men en hona och en hane blev kvar.
Hankatten var svag och fick stödmatas och pysslas om.
"Stora syster var alltid med i knät när lillebror matades, vägdes och pysslades om. Syrran tog för sig av uppmärksamheten hon också och var mycket social.
Lillebror dog dock vid ca 5 veckors ålder.
Mammakatten släppte honom inte ifrån sig förrän dagen efter och inte ens då särskillt frivilligt. Normalt är annars att döda/svaga ungar stöts bort/överges. Men inte den här gången. Hon till och med gömde honom för mej. Något som denna katta aldrig gjort varesig förr eller senare med sina små.
Syster Lovis kröp upp i mitt knä, tittade efter lillebror, kröp ner och har än i denna dag inte kommit tillbaka upp i mitt knä igen. Hon är snart 12 år. (Dock har hon spunnit åt oss några gånger under de senaste veckorna och maken o jag jublar! Lovis är en otrolig personlighet som jag skulle kunna fylla ett långt inlägg med att bara skriva om henne)

Det här var ett av de mest utpräglade exemplet på sorg som vi haft i djurflocken och jag skulle kunna göra listan längre utan vidare.
Nog är det sorg i mina ögon.

Hur vi människor sedan bemöter de sörjande djuren är en annan sak.
Dock tror jag inte att djuren mår bra, i längden, av att vi pjoskar dem allt för mycket. Tror att det kan stärka dem i deras övertygelse om att världen är åt skogen.

Så sorgligt, stackars mammakatt och Lovis. Jag hade en hona som fick två livsodugliga kattungar och en av min kastrerade hankatter låg tryckt emot henne i flera månader efteråt. Jag är helt säker på att hon sörjde och att han tröstade henne.

Är det britter du föder upp Ramoth?
Mvh
Fenja

Nej, inte britter, men en syskonras - europé.
Trots att vår egen hemsida är nedlagd så går det att få upp bilder på en del av våra katter om man googlar på S*Ramoths om du skulle vara nyfiken.
Å så får jag väl tillägga att uppfödningen har lagd i malpåse. (Lovade en uppfödarvän att inte säga att vi lagtav )

Fina katter i alla fall!
Mvh
Fenja