Hur ska jag orka med? Hur ska jag kunna ta avsked? Mitt paradis sedan 1976, som nu måste säljas, för att jag inte kan ta hand om alltihop på egen hand. Var kan jag hitta framtidstro/ framtidshopp igen? Inte ens i att odla hittar jag någon glädje längre...


http://www.hemnet.se/bostad/fritidshus-6ru...kar-306-2578956

Så där måste paradiset se ut

Vilket drömställe, men jag förstår mer än väl att det inte är något man sköter ensam!!!

Kan du inte köpa dig en kolonistuga dit du kan åka och njuta av luften och odla lite blommor? Jag förstår att det nästan är en skymf att nämna kolonistuga i samma mening som ditt underbara skärgårdshus, men du kan ju inte krypa in i en lägenhet efter att ha haft det så.

Jag har köpt en liten marklägenhet med odlingsmöjlighet på den pyttelilla markplätten som hör till, men det finns kolonilotter att hyra väldigt nära (om jag någon gång känner att det skulle locka), och en badsjö bara 500 meter bort, men det blir inte samma sak som att ha havet utanför dörren, i alla väderstreck...

Oj, det var inget dåligt ställe du skall sälja

Vilket paradis. Förstår dig till fullo. Men kan du finna, och vill ha, ett mindre krävande "paradis" att pyssla i utan en massa måsten, så tror jag det löser sig i slutändan, även om det måste vara svårt att lämna ett livsverk med många minnen.

O vilket underbart ställe en riktig pärla ! har du ingen du kan få lite hjälp av så du kan ha det kvar några år till ?måste kännas enormt svårt för dig att sälja det härliga stället Finns ju möjligheter att hyra ut det och få in några kronor till omkostnader på det viset .

Instämmer med tidigare skribenter: det är ett paradis du ska lämna. Beklagar verkligen Ingen i familjen som kan tänka sig ta över så att hus och trädgård stannar i släkten?

Tack alla odla-vänner för stöd och support!

Svaret är så enkelt på varför ingen av mina döttrar eller barnbarn kan ta över och driva ett projekt som Olaskär: även om solpaneler installeras (fast el kostar 250.000 att dra ) som kan ge tillräckligt med energi för att driva alla livsnödvändiga spel: som Angry birds, Super Mario 2 eller att dagligen ladda IPhones för kommunikation med mer eller mindre verkliga vänner på facebook, driva en UV-lampa för att få de perfekta "franska naglar" som krävs för att leva en vecka, (knappast nödvändigt för att sota spisen), så blir det för alldeles för lite tid över av någon futtig semestervecka för att (om någon skulle komma på en sådan idé) att skrapa och kitta fönster, tvätta och vaxa båten eller hugga ved! SÅ ENKELT ÄR DET! Det är 2011, en helt ny tid, ett helt nytt sätt att leva! Vi som är födda 1955 eller tidigare har helt fel inställning om vad som har något värde i livet! Att vi "gamla" uppskattar det ursprungliga, enkla är inget att vara stolt över, det är bara helt enkelt "typ fett" UTE!!

Man kan även vara född så sent som 1981 för att uppskatta sådant

Oj, att jag inte är din dotter... Så himla vackert.

För många år sedan blev jag tvungen att sälja mitt paradis. Det gjorde så otroligt ont och det var något jag aldrig i min livligaste fantasi hade kunnat föreställa mig göra innan. Jag trode inte jag skulle överleva det helt enkelt. Men, det gjorde jag. Saknar min plats på jorden outsägligt, det kommer jag göra livet ut. Jag drömmer ofta att jag är där och letar efter saker jag glömt eller att jag behållt en nyckel och bor där vid tider nya ägaren inte är där.. Nu var det inte mitt huvudsakliga boende utan sommarstuga där jag bode en stor del av året. Jag beslutade göra saker med tiden och pengarna jag fick i stället som tröst. Inget är lika bra, men det duger...

Tycker du ska fundera på kolonilott, odlingsglädjen kanske kommer smygande tillbaka? Eller gör din uteplats underbar till att börja med?

Lycka till!

Först vill jag ge dej en stor och innerlig kram Blir så ledsen när jag läser om din situation.Den som aldrig upplevt lyckan att bo så kan ju inte känna saknaden men tror det vore värre.Det är ju ett helt underbart ställe och du har nog vänt ut och in på alla möjligheter att på något sätt behålla,eller få en viss nyttjanderätt,jag får några ideer men eftersom det ligger ute till försäljning har du väl uttömt alla möjligheter.Det är sorgligt,men du har ju dina minnen.Det boende du valt nu kan du ju byta om det skulle kännas så i framtiden,kanske kanske kan du njuta lite av ett bekvämare liv.Tror det var bra att du inte flyttar till en lägenhet utan nån uteplats.Det är svårt att skriva när vi inte känner varann personligen men jag känner med dej långt in i hjärtat

Det är få förunnat att få bo så fint, var glad över att du fått möjligheten

Helt underbart vackert! Förstår det känns sorgligt att skiljas från det!

ett torp eller en stuga vid havet eller vid en sjö, allt som man måste sälja,när livet inte lämnar någon annan möjlighet, det gör ont. men nan överlever med ett hål någonstans inombords, jag vet... förlorade sambo och därmed torpet vi bodde i .... Jag känner med dej, men det som du har haft och alla minnen finns kvar, det kan ingen ta ifrån dej. Jag har ägt "paradiset" en tid, alla har inte fått det, hoppas att du kan se det så när det gått en tid....

Å det där skulle jag också vilja ha, älskar det där området. Nu ska jag visa gubben...

Det är förfärligt sorgligt kicki! Det är ju inte bara huset! Det är ju också stunderna och livet du delat med din livskamrat som blir mera avlägset nu.

Det är ju svårt när inte barnen vill, men man kan ju inte tvinga dom. Eller rättare sagt, dom skall inte känna sig tvingade. Kanske lika så bra om dom inte har tid och intresse av att bevara det. Det är ju bara att hoppas att nya köparna tar väl hand om det och bevarar det som det är nu. En riktig pärla är det!

Jag känner verkligen med dej!


En stor kram till dej också! Vet att även du haft det kämpigt!

Ja det där var ett vackert paradis!
Jag kan förstå att det är svårt att göra sig av med men hoppas att du hittar dig något nytt som du kan trivas med framöver.