Det har varit så många som gjort det i vår familj den senaste tiden och jag bärjar känna mig ensam, har en känsla av att jag inte är ensam, eller?

Du är inte ensam alls, det är bara så det känns! Som om man är mest ensam i hela världen! Och ändå är vi så många som varje dag lever i ensamhet och sorg. Kram till dig Ingrid!

Ensam om att känna dig ensam är du inte, men ibland kan det kännas övermäktigt
Kan du inte försöka knyta några nya bekantskaper? Det är inte heller så lätt som i ungdomsåren, men säkert finns det många andra i din omgivning/bostadsområde som också känner sig ensam.

Life sucks, så är det bara. Hoppas nästa blir bättre.

Jo jag känner igen tankegångarna det verkar faktiskt så att det hela tiden är någon som blir sjuk och få cancer i min omgivning min bästa vän gick bort för snart ett år sedan och många fler innan henne .Saknaden blir enorm efter nära och kära som om en bit av en dör varje gång .

I takt med att man själv blir äldre blir även omgivningen äldre, så är det bara.

För några år sedan var det flera nära släktingar som dog med kort varsel. Man saknar dem ju hela tiden men måste ändå leva vidare. Man får ta en dag i sänder och förhoppningsvis kan man känna glädje over saker och ting igen med tiden. Sedan kan man ju bli ledsen lite då och då "för evigt" - det kan vara någonting som påminner om en bortgången eller en lukt eller en maträtt som gör att gråten bara kommer. Massa kramar till dig - hoppas glädjen och solen återvänder i ditt liv snart Tror du ska söka efter nya människor att umgås med, kanske bara ta en fika, det finns ju många i din situation. Gymnastikkurs, bridge, origami, akvarellmålning, bowling, intresseföreningar?

Jag har svårt för det där med döendet, vill att alla ska vara kvar. Du kommer väl på träffen vi planerar igen, semla i Partille?

Dom som dött av mina nära och kära har tyvär inte fått bli "äldre" Cancer slår till mot alla åldrar ingen hänsyn där .

Vad gulligt sagt! Det vill jag också.

Du är inte ensam, här är en till. Igår kände jag verkligen av det då min lillebror skulle ha fyllt 46 år.
Inom fyra månader var hela min gamla familj borta och släkten finns knappt kvar heller.
Det är en konstig och hisnande känsla att vara ensam kvar.
Tack och lov har jag mina barn och vi skämtar om att bygga upp en ny släkt,
ett matriarkat, med mig som urmodern
Torvan

Vilken hemska tanke! Men man vet ju inte vad morgondagen har med sig och att den kan vända ens liv helt upponer..... har förlorat de flesta från min stora släkt, en del redan som unga ....... det ger en en tankeställare att man kanske kommer att bli ensam en dag eller lämna den andre ensam........
Man kan inte riktigt förbereda sig för det heller, inte så länge allt går som vanligt --- förrutom att tacka sin skapare att man vaknat tillsammans till en ny dag och göra den fin och att inte somna osams på kvällen....... Man tänker nu annorlunda än man gjorde då man hade livet framför sig, döden fanns inte så nära inpå .......

Kramar till er som har det jobbigt just nu .....

För två år sedan gick vår mamma bort och pappa var då redan hädangången sedan några år. Då insåg min storasyster och jag att nästa gång skulle det ju vara vår tur, om naturen gick sin gilla gång och generationerna fick avlösa varandra i rätt ordning. Då vi hade tappat kontakten under några år insåg vi plötsligt hur viktiga vi var för varandra och att ingen tid var att förlora. Vi bestämde oss då för att verkligen leva i nuet och göra saker tillsammans som vi drömt om, i den mån dom gick att förverkliga. Och på den vägen är det.

Det är märkligt att folk dör i grupp. Ingen enda i min familj hade dött under hela uppväxten förrän plötsligt den ene efter den andra ramlade av pinn. Farfar, faster, morbror, mormor, plastmorfar och min mor. Nu har det stoppat upp, men farmor börjar bli lite glömsk och hon är ju över nittio så det blir väll hon nästa gång.

Efter mammas bortgång för snart ett år sedan så finns det i familjen från min sida bara jag och två kusiner kvar. Båda långt utomlands. Andra världskrigets härjningar i Europa tog många av de unga bl a min far. Härnäst står jag på tur.....

Precis som du, Monarda, hade jag under en tid ingen/dålig kontakt med kvarvarande. Det har vi till del ändrat på och kusinen som bor närmast pratar jag ofta med och vi gör saker tillsammans och försöker ses minst två gånger per år. Hon är som en älskad syster numera! Men varför måste man bli äldre för att inse att vi behöver varandra?

Nu tror jag, efter att pratat med många väninnor vars föräldrar eller respektive gått bort, att vi kvinnor känner oss mera drabbade av ensamheten än vad män gör! Jag generaliserar inte utan talar av egen erfarenhet!

Ja döden verkar komma i skov och jag hoppas att det är min tur nästa gång för sen är det bara yngre kvar i min familj.
Ju äldre jag blir desto mer har jag förlikat mig med att döden är en del av livet men ändå är det lika ledsamt när man förlorar någon som står en nära även om man med tiden lär sig leva med saknaden. Ensamhetskänsla stör mig inte eftersom jag är en ensamvarg men däremot fick jag en känsla av övergivenhet när min bästa vän dog i förtid för en del år sen men det var nog ett uttryck för ilska.

Du tog orden ifrån mej kicki! Precis så är det!
En kram från mej också Ingrid!
...och en kram till alla er andra som också känner sorg o saknad och ensamhet!

Nu har jag vant mig men vägen dit var inte enkel - både lillasyster, sambo och mor på ett kort tag gjorde mig ganska illa men nu är det bara begravningar av sådana som är gamla men det väcker ju tankar till livs och man lite tröttare för varje person som försvinner - snart är det min tur

Själv har jag kommit till den åldern att jag mest gläds åt det lilla o vad stunden kan ge. Blickar inte framåt för mycket utan njuter av ögonblicken när dom uppenbarar sig. Generationen före mig är borta och även några yngre syskon. Döden är inta alltid rättvis. Men får jag bara mina goa stunder då o då så är jag mer än nöjd. Jag har ju trots allt förmånen av att ännu finnas till. Alternativet förskräcker än så länge.